E fter att ha fraktats med lastbil, tåg och släpats för hand halvvägs över Sydamerikas kontinent från Peru (se tidigare delar), är äntligen den sju meter långa segelbåten Sea Dart sjösatt igen. Tristan Jones och Huanapaco, hans indianske guide och reskamrat, skall nu segla nedför hela den vindlande floden till Atlanten.
   Floden de är i, är en av många bifloder till den stora och breda Paraguayfloden. Men de måste först leta sig fram genom labyrinter av vindlande, gyttjiga kanaler som stinker av dofterna från ruttnande djungel. Avståndet till huvudfåran är bara något över 300 kilometer, men alla flodvindlingar gör att vägen blir närmare 1 000 kilometer lång.

Fångar fisk med blod och hink
Det mest positiva med att åter vara på vatten, är att de inte behöver lida brist på protein. Nu finns det fisk, huvudsakligen piranhor. Efter färden upp längs amasonfloden vet Tristan hur de skall fånga piranhorna. Varje morgon tar de lite blod som lockbete och fångar dem i en hink. Dessa piranhorna är mindre, magrare och benigare än de i Amasonfloden, men i Tristan och Huanapaco´s hungriga ögon liknar fiskarna härliga laxar.
   I bland är det svårt att ta sig fram genom de smala flodfårorna, eftersom trädens grenar ofta hänger ut över vattnet. Då är de tvungna att antingen klättra upp i masten och hugga väg genom grenarna eller fälla masten för att kunna ta sig fram.
   Många gånger kommer de också in i fel kanal och upptäcker det inte förrän efter flera kilometer, när kraftiga buskar och tjocka grenar stoppar vidare färd. Då får en av dem hoppa i det, minst 1,5 meter djupa vattnet, för att skjuta och dra båten mot den fyra knop starka strömmen. Den som är kvar ombord på båten får slå i vattnet för att skrämma bort lurande piranhor, vattenormar och kajmaner. Många gånger måste den som är i vattnet gå upp för att ta bort stora blodiglar. Ett rep dränks in med fotogen och tänds på, sedan drar de med det över kroppen för att bränna bort iglarna. Trots detta förlorar de mycket blod till iglarna, liksom till piumflugorna, moskiterna och bichus.

Dricker grumligt flodvatten
Mot slutet av andra veckan har de inte mycket färskvatten kvar i Sea Dart´s tankar. De är tvungna att dricka det grumliga flodvattnet som de silar genom fin bomull.
   Två gånger om dagen äter de råa piranhafiskar och blad från träden, samt mjöl fullt med maskar. De kan inte koka någon mat med fotogenköket. De måste spara fotogen till repen och till att dränka in ankar- och förtöjningslinorna, för att hålla ormar och myror borta. Dessutom avdunstar fotogenen snabbt i hettan.
   De lägger piranhafiskarna på en metallbricka i det bleka solskenet. Meningen är att torka dem, men det lyckas inte speciellt bra.
   På söndagarna smörjer de kråset med sin speciella läckerhet: kall corned beef.
   De har inga betänkligheter till vad de äter: Tristan kan hugga en pirhana och tugga i sig den med huvud, ögon, stjärt och allting. De öser upp maskblandat mjöl med händerna och sätter i sig det i några tuggor. Huanapaco spanar ständigt efter allt som rör sig. Det som rör sig är lika med mat.
   Under tre veckor ser de inte något tecken till mänskligt liv. Det är bara naturen i sin vildaste skepnad. Växterna står så tätt att man bara kan se några centimeter in från vattenbrynet. Dag ut och dag in hugger de sig fram längs floden. Otaliga gånger är de tvungna att ta ned masten för att kunna passera någon hopplöst tjock utstickande gren.

All mat slut
Till slut försvinner piranhafiskarna ur vattnet och det maskätna mjölet tar slut. Allt ätbart ombord är uppätet, till och med olivoljan, segelsömmarvaxet, linoljan och stearinljuset.
   Vid ett tillfälle lyckas de fånga en kajman. Tristan styr båten mot den inte ont anande besten och Huanapaco hugger med en yxa rakt in i buken på den. Sedan tar han en slägga och slår till i skallen på den. De stannar vid en jättelik stam som flyter i vattnet och öppnar eld på den och steker köttet. Trots att det är senigt och smakar som tjärat rep, är det en av deras livs bästa måltider. Tack vare proteinerna de får i sig genom skrovmålet, orkar de fortsätta ytterligare några dagar.
   Efter tre veckor närmar de sig slutet på denna helvetiska labyrint. Undan för undan försvinner de utskjutande träden och lianerna från strandbanken. Flodfåran blir bredare och strömmen långsammare.
   Trötta, slitna och svaga kommer de till slut ut i Paraguayflodens 800 meter breda huvudfåra. Men ännu är de inte i säkerhet. Framför dem väntar ett 200 meter långt fall.

Kokande vattenfall
Vattnet kokar, skummar och ryter då det med våldsam kraft kastar sig över kanten och utför forsen. En liten fåra med lugnare vatten finns nära den ena sandbanken. De lägger om kursen och försöker styra genom det starka och bångstyriga strömmarna dit. De klarar det och är inne i den trånga passagen. I ena stunden är vattnet snabbtflytande, men tämligen lugnt, i nästa stund stiger ett dånande moln av skum upp som är så tjockt att de knappt kan se någonting.
   Virvlarna hugger tag i rodret som om de försöker vrida båten och få den att vända sig mot den femton knop starka strömmen. Huanpaco och Tristan kämpar frenetiskt för att hålla Sea Dart på rätt kurs. Om båten vänder sig med sidan mot de framrusande vattenmassorna skulle hon kastas och tumlas utför fallet likt en pappersbåt. Då skulle de båda troligen spolas överbord. Vilket med säkerhet betyder döden för dem, eftersom ingen av dem kan simma.
   Sea Dart studsar fram och slår i kölen i den steniga bottnen ett tjugotal gånger. De sista tre smällarna är värst. Hela båten skälver och skakar från kölen upp genom skrovet och däck och slutligen i masten.
   Plötsligt, som genom ett trollslag, är de igenom!
   Vattnet är lugnt och blir allt djupare. Några minuter före kvällsskymningen driver de runt en kurva och får syn på en stor vit gammal byggnad. Det är den brasilianska armens fästning Coimbra.

Endast skinn och ben
De brasilianska soldaterna tror knappt sina ögon när en smutsig och illa medfaren segelbåt tar sig in i deras hamn. De båda resenärernas kläder hänger i trasor, de är gula i huden och tunna som två skelett.Normalt väger Tristan 54 kilo och Huanapaco 80 kilo, men nu väger de inte mer än 36 respektive 45 kilo.
   De hjälps iland av soldaterna. Där badas de och decinficeras, får lite mat och sömnmedel och stoppas i säng på sjukhuset. När de vaknar nästa dag har soldaterna utrotat ohyran på båten med gas, och sedan skrubbat segelbåten ren invändigt och utvändigt.
   Den högsta kommendanten är förvånad och imponerad av deras bedrift. Under fyrtio års tid har den brasilianska armen försökt ta sig upp samma väg, men bara lyckats ta sig en liten bit.
   Tristan och Huanapaco stannar på sjukhuset i tre dagar, därefter börjar de tåla fast föda igen och kan äta tillsammans med arméofficerarna. Efter ytterligare två dagar börjar våra sjömän bli otåliga att fortsätta söderut. Visserligen har de fortfarande grön diarré, men vattennivån i floden sjunker och snart är den inte seglingsbar längre.
   Därför ger de sig av och kommer efter några dagar in i Paraguay. Under den vidare färden nedför floden, som nu är bred och erbjuder få strapatser, äter de upp sig och återfår sakta men säkert de tappade kilo. Ofta delar de måltid med paraguayanerna i land, många av dem är jägare, så de blir en mer varierad diet av fisk och vilt.

Frossar i lyxmat
I Paraguays huvudstad Acuncion stannar de för att hämta post på Brittiska ambassaden. Där väntar 200 dollar på Tristan, pengarna är betalning för olika artiklar han skrivit åt seglingstidningar.
   Äntligen, med pengar på fickan, vandrar de runt längs stadens olika marknadsstånd och köper massor med, för dem, lyxig mat. I två dagar festar de på: kött, mjölk, färska grönsaker, mineralvatten och glass. Otroliga läckerheter för dem!
   Uppfriskade till kroppar och sinnen kastade de loss för de återstående 700 kilometrarna längs den vindlande floden tills den mynnar ut i Atlanten. Målet är att fira jul i Buenos Aires, Argentina. Utan några större strapatser och problem klarar de det och ankrar den 24 december 1973 upp i Buenos Aires hamn.

Fripassagerare i Tristans mage
Tristan får mer pengar med posten och kan kosta på sig själv och Huanapaco en ordentlig läkarbehandling. Läkarna plockar ut en 1,2 meter lång binnikemask ur Tristans kropp.
   Sista veckan i januari skiljs Tristan och Huanapaco´s vägar åt. Huanapaco tar flyget hem till "Sjön uppe i himlen" - Titicacasjön i Anderna.
   Tristan stannar i flera månader i Buenos Aires och reparerar Sea Dart och förbereder sig och båten för seglatsen över Atlanten hem till England.
   Första etappen är den korta biten över till Montevideo i Uruguay, på kvällen åker han in i en jättestorm. Bara 800 meter från Atlanten och mycket nära Montevideo går han på grund. Tristan lyckas till slut få in båten, ordentligt läckande, i hamn. Tyvärr är Sea Dart så svårt skadad att reparationer skulle ta så lång tid och kosta så mycket att han får ge upp tanken på att segla hem över Atlanten.
   För sina sista slantar köper Tristan en biljett hem till England. Han är utfattig och börjar jobba som ångpannsmaskinist hos Harrods, samtidigt som han drömmer om nya strapatsrika seglatser.

Denna serie berättelser är hämtade ur Tristan Jones spännande bok, om hans fem år långa världsomsegling: En otrolig seglats. Från bokförlaget Forum.

Robert Karlsson   (17 januari 1998)
© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.