En otrolig seglats - del 2 ( Del 1 )
Tristan och Conrad styr in i Amazonflodens 450 kilometer breda mynning. Äventyret med att segla uppför floden mot målet, Pucallpa, cirka 3 000 kilometer uppströms har börjat. Där skall de lyfta upp båten Barbara och frakta den på en väg till Titicacasjön, för att segla på det som är världens högst belägna sjö.
Amazonfloden börjar som en bäck från Vilafrosjön i Peru, högt uppe i Anderna. Den blir större och större vartefter tusentals vattentillflöden ansluter på vägen nerför bergssluttningarna. Till slut kommer den ned i lågland och går igenom en het och fuktig djungel till staden Manaus i Brasilien, där floden är 120 kilometer bred. Den forsar fram ytterligare 1 600 kilometer till.
Under torrperioden har strömmen i flodens mitt en genomsnittlig hastighet av sex knop. När snön smälter i de höga bergsmassiven i Anderna, fylls floden av en rytande vattenmassa som störtar fram med femton knops fart. Vattenståndet stiger till tio meter högre än normalt och jättelika områden av djungeln översvämmas. Ett inlandshav större än Medelhavet uppstår, tills vattnet sjunker undan igen.
Flytande öar
Vattnet drar med sig jätteträd, stora jordbitar och djungel- vegetation ner i floden. Tillsammans bildar de flytande öar, upp till en mil långa, som far framåt med samma hastighet som floden.
Det är lite mer än två månader kvar till snösmältningen börjar och de måste obönhörligen hinna fram till Pucallpa innan dess. Mitt i flodmynningen ligger ön Marajó, som är större än Schweiz.
Våra tappra resenärer åker sent på kvällen, med hjälp av tidvattnet, upp genom Paráfloden, den södra mynningen av Amazonfloden. Att gå genom huvudmynningen är farligt, dels på grund av allt bråte som kommer farande ut med en otrolig hastighet.
De förs framåt med nio knops fart och kommer 60 kilometer på fyra timmar. När tidvattnet vänder började de åka baklänges och ankrar invid stranden, för att invänta nästa tidvatten. Med hjälp av fyra tidvattensvågor kommer de fram till Belem, 200 kilometer uppströms.
De stannar där några dagar för att reparera båten och proviantera.
Det är ytterligare 800 kilometer att segla innan de kommer ut på den egentliga Amazonfloden. Tyvärr slingrade sig floden i kringelkrokar och det är svårt att segla, därför använder de motorn en hel del och gör slut på hälften av det dyrbara bränsleförrådet. Väl ute i Amazonfloden går det bättre att segla.

Vägg av tät djungel
Längs hela floden reser sig en vägg av tät djungel av höga träd med lianer som försvinner in i den täta undervegetationen. Det går inte att se längre än en meter in i grönskan, som är fylld av insekter och andra djur.
I vattnet nära stränderna och framförallt i de stinkande träsklagunerna lurar tusentals glupska alligatorer och miljoner livsfarliga pirayafiskar, alltid redo att kasta sig över både djur och människor. Vattnet är dessutom fyllt av en mängd farliga ormar och mycket fisk, bland annat havskatter som kan bli upp till tre meter långa.
I 35 dagar går färden sakta uppför floden, för det mesta bara med hjälp av segel, men ibland får de ta motorn till hjälp. Deras matförråd är rika och ungefär varannan fångar de fisk. De kommer fram till Manaus tämligen fräscha och välbehållna. Tiden är dock knapp och de stannade bara en dag. De har fortfarande 1 600 kilometer kvar att segla till Pucallpa och det är mindre än en månad kvar innan vårfloden kommer störtande och omöjliggör ytterligare färd uppför floden.
På nätterna kan de inte segla och är tvungna att förtöja. De fäster en lång lina i ett träd och flyter ut i strömmen och slänger det aktre ankaret. Båten kan inte ligga under de överhängande grenarna eftersom horder av fyra centimeter långa jättemyror, Sauba, i så fall skulle falla ned på däck. De kan äta upp en hel båt på en natt. Det finns också en risk att ormar och jaguarer kommer ombord om de ligger för nära. För att inga ovälkomna besökare skall ta sig till båten via linan är den penslad med fotogen.
En gång i timman, nätterna igenom, är de tvungna att rensa ankarkättingen från grenar och annat bråte som kommer flytande med floden. Det är varmt och kvavt i kajutan eftersom alla ventiler och öppningar är tillslutna för att stoppa moskiterna. När någon av dem öppnar luckan och går för att rensa ankarkättingen stormar ett moln av moskiter in. Ett sätt att få dem att bli mindre intresserade av att suga blod är att gnida in tobakssaft på kroppen.
Monster anfaller
På dagarna, när moskiterna tar igen sig efter en hård och arbetsam natt, är det piúmflugornas tur att anfalla. De är små svarta monster på sex millimeter i diameter, med en blåsa hängande under kroppen. Flugan landar på en naken kroppsdel och suger blod tills blåsan är lika stor och röd som en jordgubbe. Man känner inte stinget och ser man inte upp kan man bli tom på blod över en dag.
Desto längre tiden lider och ju högre upp de kommer, blir strömmen starkare. Barbara kryper fram i en knops fart och de måste använda motorn mer och. Till slut har de bara 23 liter bensin kvar och Tristan beslutar att de bara får använda motorn i yttersta nödfall.
Matförråden börjar sina och de finns inte mycket tid över till fiske eftersom de måste inrikta sig helt på arbetet att ta sig uppför floden. De är illa angripna av malaria och försvagade av blodförlust och dålig sömn efter som de hela tiden angrips av insekter.
För att ta sig fram måste de använda den tunga metoden espia, det vill säga att hala båten från ett träd till ett annat. Först ror de med gummibåten, mot sju knops ström, en 180 meter lång till ett träd och binder linan runt det. Träden är ofta jättelika med en omkrets på 25 meter och översållade med 15 centimeter breda mygalespindlar. När linan är fäst ror de tillbaka till Barbara, gör loss henne från trädet hon är förtöjd vid och halar upp till det nya trädet.
Sedan är det bara att ro till nästa träd och hala upp båten till det. Så håller Tristan och Conrad på dagarna i ända, de är täckta av variga sår efter piúmflugornas bett. Efter flera veckors hårt slit med att hala båten stiger floden för varje timme och snart kommer den bre ut sig över land. De inser sig besegrade och efter 2 200 kilometers färd uppför Amazonfloden ger de upp.
Äntligen riktig mat
Tristan sitter i kajutan och deppar, samtidigt som han grubblar på hur de skall ta sig till Titicacasjön. En utmärglad och svag Conrad kommer ner i kajutan. Trots att hans fötter och armar är täckta med piúmsår och kläderna hänger i trasor, ser han nöjd ut. Han har fångat en liten aramaca, ett slags sjötunga.
När de glufsat i sig den beska aramacan lossar de förtöjningen och tar sig mitt ut i strömfåran för att driva nedför floden till Atlanten. De färdas dag som natt för att så fort som möjligt ta sig till Manaus, för att sedan fortsätta resten av vägen.
Den andra dagen kommer två jättestora (45 meter långa) pamaträd flytande, de har på grenarna kvar sina avlånga, röda körsbärsliknande frukter som är goda att äta. Träden är täckta med myror och Tristan och Conrad släpper lös sina fyra kameleonter, de tidigare fångat, på träden. Efter två timmar är alla myror uppätna. På varje sida om båten fäster de ett träd. Med sina grenar sopar de vattenvägen fri från träd som annars kunde ha skadat Barbara´s skrov.
Efter en veckas oavbruten färd kommer de, i urusel kondition, fram till Manaus. Där de stannar för att äta upp sig, läka sår och återfå krafterna. Moskitmedel och antibiotika hjälper dem att friskna till och den 10 juni kastar de åter loss. De planerar att ta sig till Västindien efter att de kommit ut på öppet hav. Träden är fortfarande surrade vid båten och färden går med tolv knops fart. På fem dagar tillryggalägger de 1 500 kilometer.
Flyger ut
Färden ut genom mynningen går den kortaste och farligaste vägen i huvudfåran. De klarar det galant och flyger ut som kork ur en flaska, med 14 knops fart. Amazonflodens smutsgula vattenmassa väller långt, långt ut i havet. Dess ström är märkbar nästan 600 kilometer ut i Atlanten.
Tristan och Conrad sätter kurs mot Västindien, för att fundera ut ett nytt sätt att ta sig upp till Titicacasjön och segla på den.
Läs del 3
Läs del 1
Robert Karlsson
(5 december 1997)
© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.
|