En otrolig seglats

Den elva meter långa segelbåten Barbara åker sist i konvojen, rakt fram ligger Döda havet och Jordanfloden. Tristan Jones har seglat hela vägen från USA, Conrad Jelinek mönstrade på i Medelhavet som besättningsman. Nu skall de navigera sig fram på världens lägst belägna sjö Döda Havet, 390 meter under havsytan.

Tristan Jones har tänkt, under samma seglats, navigera på världens lägst belägna sjö och världens högst belägna sjö - Titicacasjön i Sydamerika.
   I Haifa, Israel, drogs båten upp och läggs i en specialkonstruerad trailer. En stor traktor tog den på släp hela vägen till Döda Havet.

Förbud mot Döda Havsseglats
Hur mycket de än bönar och ber får de inte tillstånd av Israeliska myndigheter att färdas med Barbara på Döda Havet. Tristan får nöja sig med att segla en annan båt under en halvdag i Döda Havet, nu återstår bara att segla Barbara de 4 500 meterna upp till Titicacasjön i Anderna.
   Traktorn fortsätter med Barbara på släp ned till Eilat vid Röda Havet. Motorvägen går genom Negevöknen till stor del längs den Jordanska gränsen, som ideligen utsätts för räder av gerillastyrkor.
   Sent på natten kommer de fram och nästa morgon sjösätter de båten. Den 3 000 kilometer långa färden i Röda Havet är vid denna tid, 1970, fylld av faror för de som besökt Israel. Fientliga arabiska stater finns på alla kustremsor och de skjuter på alla skepp som ankrat i Israel.
   Tristan och Conrad räknar med att det skall ta 14 dagar till första säkra hamn, Mitsiwa i Etiopen.

Båten läcker
Klockan 2 den första natten seglar de med god fart i hög sjö, Conrad går ned i kajutan för att koka kaffe. Han kommer upp omgående med ett oroligt ansiktsuttryck, kajutan är vattenfylld.
   Skrovet som är av glasfiber och har skadats vid sjösättningen. Kölbultarna har böjts en aning och det läcker in vatten i glappet som uppstått. Tristan lyckades hjälpligt täta läckan, men en ordentlig reparation är nödvändig. Att återvända till Eilat skulle betyda kryss i två till tre dagar mot vågor och vind. Då skulle det finnas risk att bultarna lossnade helt. Längre söderut finnas två (troligen) obebodda öar, där de i lä av vind och sjö kan laga båten så gott det nu går.
   Conrad pumpar ut vatten och de styr mot öarna, innerligt hoppandes att inga fientliga araber skall finnas där. Under förmiddagen närmar de sig den största ön, Conrad står i fören med ankaret och de är 200 meter från land. Då lösgör sig ett antal figurer ur skuggorna, några av dem är uniformsklädda. De har tre kulsprutor och åtminstone ett dussintals gevär som de öppnar eld med.
   Som tur är har inte Conrad hunnit kasta ankaret, så de kan vända och sticka iväg för fulla segel.
   Efter fem minuter dör eldgivningen ut och de är på betryggande avstånd. Skadorna på båten inskränker sig till en träff i pulpiten, en i stormasten och dessutom gick två kulor genom storseglet.

Lagar läckan i mörker
Trots faran med soldaterna på ön är de tvungen att laga skrovet i lä från öarna. Den norra av de båda öarna hade ingen som helst bebyggelse, så de antar att inga soldater finns där. I skydd av nattmörkret ankrar upp i lä bakom den och lagar läckan.
   Tre dagar senare seglar de in i en helvetisk storm, som varar i fjorton dagar. Till slut bedarrar den och de kan segla in i Mitsiwas hamn i Etiopen.
   Där stannar de bara för att fylla på dricksvatten och köpa gasol och dieselolja. Den andra dagen efter Mitsiwa bryter en ny storm ut, som stiger till orkanstyrka. De är tvungna att ankra upp i lä bakom ett hästskoformat rev. Nästan omgående märker de att ankaret inte får fäste och de driver mot det taggiga revet. Att törna emot där skulle alldeles säkert innebära att båten blir till kaffeved. Tristan hoppar ned i ruffen för att starta motorn, han står i vatten upp till vaderna och antar att båten läcker igen. Det finns ingen tid att kolla läckan utan motorn måste omgående startas.

Ankarkättingen brister
I sista sekund, då ankarkättingen brister får de igång motorn och kan styra ut ur revet.
   I kajutan har inte vattennivån inte stigit, Tristan blir misstänksam och smakar på vattnet. Det är deras dricksvatten som läckt ut och de hittar bitmärken på röret till vattentanken som nu är tom. Det finns en niolitersdunk med vatten kvar och den närmaste hamnen med färskvatten är Aseb, ungefär en veckas resa därifrån.
   Dock finns en möjlighet i Edd, ungefär 48 timmar därifrån. Men det är väldigt stor risk att den hamnen är i händerna på en fientlig gerilla. Valet faller på att så snabbt som möjligt ta sig till Edd och försöka där först.
   Efter tre dagar i kryss kommer de fram, på stranden vimlar det av beväpnade soldater. Som tur är har de kejserliga soldaterna kvällen innan erövrat hamnen från gerillan. Det finns en brunn med ett grönaktigt och salthaltigt vatten. Det smakar olikt allt annat dricksvatten, men det är bättre än inget alls. De fortsätter vidare mot Aseb och efter fyra dagar kom de svaga och magsjuka fram.

Ett monster på 90 centimeter
Det första de gör är att röka ut råttan som gnagt sönder röret. De täpper igen alla öppningar i ruffen utom en ventil och tänder eld på några trasor indränkta i olivolja i en plåtlåda. Röken gör att råttan får panik och hoppar ut genom ventilen. Det var ett verkligt monster på 90 centimeter från nosspets till svanstipp och de dammar till den i huvudet .
   43 dagar efter starten i Israel anländer de till Mombasa i Kenya, där de tänker stanna en tid för att reparera båten och vila upp sig. Målet är att när de känner sig mogna gå mot Seychellerna, för att hämta sjökort som är beställda från London. Sedan mot Singapore och vidare över Stilla Havet till Peru, för att därifrån transportera Barbara upp till Titicacasjön.
   Ett halvår tidigare hade Tristan skickat brev till Peru´s segelsällskap och frågat dem om möjligheterna att transportera Barbara upp till Titicacasjön. På Seychellerna får han svar från dem, de säger att det är omöjligt att transportera en så stor och tung båt upp till Titicaca. Detta beror dels på att några broar inte klarar den vikten. De ger honom rådet att prova från andra hållet i stället och segla uppför Amazonasfloden 2 000 sjömil. Där det finns en stor lyftkran i en liten by och en färdbar väg upp till Titicacasjön.
   De bestämmer sig för att ändra färdriktningen, runda Afrika och Godahoppsudden i stället och styra över Atlanten mot Amazonasfloden. En resa som beräknas ta sex månader.

Apartheid skapar problem
I Durban i Sydafrika stöter de på problem med apartheidlagarna. De har med sig sonen till Sudans härskare för att han skall lära sig seglingens ädla konst. Enligt Sydafrikanska lagar får inte vita och svarta bo på samma plats i landet.
   Tristan blir arg och till slut registreras hövdingasonen som Indier och kan på så vis bo på ett hotel nära hamnen som är reserverat för asiater.
   "Vilken trångsint, blind, meningslös, dåraktig, kortsynt, enfaldig, hjärnuppmjukad, irrationell, förnuftsvidrig, löjlig idioti" kommenterar Tristan apartheidlagarna.
   Båten behöver en ordentlig genomgång och efter en månad glänser den som ny och de kan starta seglatsen över Atlanten. Färden över går utan några större missöden och den 23 januari 1972 glider de in i Recife´s hamn i Brasilien. Där stannar de i två veckor och förlustar sig på stadens alla barer.

Framme vid flodmynningen
Till slut lyckas de slita sig från festandet och styr kosan mot Amazonasfloden. Den 11 februari återstår bara att segla in genom flodens mynning och fortsätta 2 300 sjömil uppför den. En enkel sak tror de:
   "Sällan har jag misstagit mig till den milda grad" säger Tristan senare. "Om jag haft en aning om vad som skulle komma, hade jag vänt tvärt och satt full fart mot Västindien."

Till del 2

Robert Karlsson