K lockan är 18.15 den 24 december 1973 och Tristan Jones seglar in till Hamnstaden Callao i Peru, med segelbåten Sea Dart.
   Tristan har som mål under sin världsomsegling att navigera på världens lägst belägna sjö, Döda Havet (läs mer om det), och världens högst belägna sjö, Titicacasjön i Anderna.
   Seglatsen startade från USAs östkust, mer än tre år tidigare, och gick mot Medelhavet, runt Afrika och över Atlanten till Sydamerika. Tanken var att i Sydamerika segla uppför Amazonfloden, ta upp båten på land och transportera den med lastbil till Titicacasjön. Han och seglingskamraten Conrad Jelinek var tvungna att vända efter 2 000 sjömil, då vårfloden kom och gjorde det omöjligt att segla längre mot strömmen (läs mer här).
   I Västindien mönstrade Conrad av, Tristan köpte en mindre båt och seglade själv vidare mot Peru. Där skall han transportera båten med lastbil upp till Titicacasjön.

Omöjligt transport
Alla som Tristan träffar i Peru säger att det är omöjligt att transportera Sea Dart 500 kilometer upp över Anderna. Dels på grund av regnsäsongen som är i antågande och dessutom tar det lång tid att få alla nödvändiga tillstånd från myndigheterna.
   På juldagen går en deprimerad Tristan längs stadens öde gator. Han slinker in på en sjaskig bar och råkar i samspråk med en liten indian klädd i luggslitna och skitiga kläder. De dricker varandras skål och Tristan berättar om sina planer.
   Först är indianen, som heter Salomon, lite tveksam till om det går att transportera ett stort skepp hela vägen inåt landet och över bergen. Tristan berättar att Sea Dart bara är sju meter lång.
   Salomon funderar samtidigt som han häller i sig öl i långa vällustiga klunkar, sedan klyvs ansiktet i ett brett leende:
   "Du har inga problem, inga problem alls" säger han och rapar ljudligt, samtidigt som han håller på att falla omkull.
   Salomon är lastbilschaufför och kommer från Puno vid Titicacasjön. Han säger sig vara den ende som klarar transporter ner till kusten.
   "I morgon tar vi din lilla båt och sätter den på flaket och kör över bergen, upp i luften, som kondorerna."
   De enas om att kostnaden för transporten skall bli 150 dollar plus bensinkostnader. Tristan nämner, att eftersom Sea Dart är en utländsk farkost, måste han gå till tullen, polisen och hamnkontoret för att få tillstånd att importera båten.
   "Amigo mio, de enda saker du måste göra, vet du vad det är?" säger Salomon. "Det enda du måste göra är att skita och dö!"
   Salomon och Tristan dricker sig genom natten och skiljs åt väldigt sent. Klockan sju på morgonen dyker Salomon upp vid ratten till en rostig och skamfilad 1954 års Fordlastbil. De lyfter med hjälp av en kran upp båten på flaket, vilket får lastbilen att luta ordentligt. Något tillstånd att transportera båten in i landet har de inte, men Salomon har en svåger på hamnkontoret som hjälper dem komma förbi vägspärrar och kontroller.

Omringade av tungt beväpnad polis
Färden går tämligen bra, de åker hela dagen och efterföljande natt. Vid skymningen den 27 december anländer de till Arequipa och parkerar på stora torget framför stadshuset. Tristan är fortfarande orolig för att tullen skall konfiskera båten, som de olagligt fört in i landet.
   Nästa morgon, när de vaknar, står båt och lastbil under bevakning av tungt beväpnade poliser. Tusentals människor står gapande av förvåning och tittar på båten. En av poliserna säger att borgmästaren är i antågande för att hälsa dem välkomna.
   Borgmästaren håller ett två timmar långt tal, som spelas in av TV, och bjuder in Tristan till stor välkomstmiddag. Han får sex stora traktordäck, som några poliserna hjälper till att stuva upp på flaket för att skydda skeppets skrov mot stötar.
   Vid midnatt, efter middagen, kör de ut ur staden med en onykter Salomon vid ratten. Han har väntat på Tristan på en bar i närheten. De har bråttom att komma över Anderna innan regnperioden startar. Då går det inte ens att ta sig fram till fots, eftersom stora bitar av vägen sköljs bort med vattenströmmarna.
   Nästa dag kör de längs en otroligt gropig väg 4 300 meter över havet. Ofta är vägen endast en fyra meter bred bergshylla, uthuggen ur klippväggen. Lastbilen lutar nästan över kanten och ytterhjulen är femton centimeter från randen av en kilometerdjup klyfta.
   Patitunneln, som de når på eftermiddagen, går rakt genom berget. För att komma igenom måste de släppa ut luft ur däcken och klarar det med bara några centimeter tillgodo på klipptaket.

Salomon dricker hela tiden
Vid deras pauser på små tavernor efter vägen dricker sig Salomon hela tiden onykter. Till slut frågar en allt oroligare Tristan honom varför han hela tiden måste vara full.
   Salomon ragglar bort mot barens illa åtgångna trädörr, ger den en spark med vänster fot och faller ner i snön utanför. Han rapar, reser sig långsamt och pekar mot en snötäckt öppning mellan två bergstoppar.
   "Det där som ser ut som en bergssida, det är vägen. Om jag inte drack, skulle vi inte komma en meter uppför den sketna stigen till väg", säger Salomon och krånglar sig in i lastbilen.
   Den kvällen, 29 december, råkar de in i ett häftigt regnväder och är tvungna att stanna. När regnet slutligen upphör i gryningen kan de med krypfart åka vidare. Tristan går hela tiden före, för att se om vägen är hel eller om det finns risk för jordskred. De kommer bara 41 kilometer. Dagen efter har vägen torkat upp så pass att de kan "rusa" fram med 15 kilometers fart.
   På kvällen anländer de till Cuzco och den värsta biten är avklarad. Vägen är bättre och de kan ta sig fram med hela 30 kilometers fart. På nyårsaftons kväll rullar de sakta in i Puno. Det är klar himmel och Tristan ser en glimt av den månbelysta Titicacasjön. Han är framme vid världens högst belägna sjö, 3 812 meter över havet.

Sjösätter Sea Dart
På morgonen sjösätter de båten i all hast, Tristan vill få den i vatten innan tullen hinner upp honom. Han tänker segla över på Boliviansk vatten, de båda länderna gränsar till sjön. Sedan är planerna att kryssa runt under ett antal veckor.
   Från La Paz, Boloivias huvudstad, skall det gå att transportera båten med tåg ned till Stilla havet genom Chile. Därifrån tänker Tristan segla mot Australien och sedan hem till England.
   På vägen mot Bolivia stannar Tristan på olika öar för att bekanta sig med indianerna som bor där. Han lär känna en ung Quechuaindian, vid namn Huanapaco, som följer med som hjälpreda och tolk.
   Efter sex veckor på Peruanskt vatten seglar de till slut in på den bolivianska delen. Tristan släpper av Huanapaco på en strand, eftersom han skall ta sig till sin födelseby för att hälsa på sin far.

Ensam i fängelsecell
I den lilla hamnstaden Tquina får Tristan ett hett mottagande av några bolivianska flottister. En fet sergeant riktar sitt automatgevär mot Tristans mellangärde, säger att Tristan är kommunist och kastar honom i en fuktig cell. Där får han sitta, kall och hungrig, utan att någon bryr sig om honom.
   På kvällen det tredje dygnet väcks han ur sin frusna slummer av ljudet från hästhovar. Utanför står Huanapaco och på en svart häst sitter en Boliviansk sjöofficer. Han ryter till de vettskrämda flottisterna och sergeanten att genast öppna celldörren. Tristan släpps fri och välkomnas till Bolivia av kommendörkapten Raimundo Antonio de Valdez.
   Han berättar att det troligen blir svårt att ta tåget genom Chile till Stilla Havskusten. Gränsen är spärrad sedan två månader och den kommer troligen inte öppnas igen förrän tidigast nästa år. Kommendörkaptenen konstaterar att det enda att göra är att vända tillbaka till Peru och ta sig till kusten samma väg som han kom från.
   Men Tristan vill inte tillbaka dit, eftersom han är efterlyst för att ha smugglat in en havskryssare och de kräver 3 000 dollar i importavgift. Han får en passersedel som gäller för Bolivianskt vatten och ger sig ut för att utforska mer av Titicacasjön under tiden han bestämmer hur han skall ta sig ned till havet med båten.
Läs del 4

Robert Karlsson   (2 januari 1998)
© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.