Å ret är 1973 och efter mer än 8 månaders seglande på Titicacasjön i Anderna, med sin segelbåt Sea Dart, är det dags för Tristan Jones att transportera båten ned till havet igen. Han befinner sig på den Bolivianska delen av sjön och med honom är Huanapaco, en indian som under de senaste åtta månaderna varit Tristans tolk och vägvisare.
   Att ta sig över till Peruanskt vatten och sedan frakta Sea Dart på lastbil samma väg han kom genom Peru är uteslutet. Han är efterlyst i landet för att ha smugglat in båten och de vill ha 3 000 dollar i importavgift. Att åka genom Chile till Stilla Havet, som planerat, går inte heller, eftersom gränsen är stängd och militärjuntan har tagit makten.
   Återstår bara att ta den sju meter långa båten österut, tvärs över den Sydamerikanska kontinenten. Först med lastbil via La Paz ned till staden Santa Cruz, 5-6 dagars resa. Därifrån med tåg österut över Chacoöknen och in i Brasilien till delstaten Mato Grosso. Sedan sjösätta båten i floden Paraguay och segla nerför den i ungefär 3 000 kilometer till La Platas mynning och Atlanten.

Båten stoppad av tullen
På väg in i La Paz, Bolivias huvudstad, uppstår problem. Varje stad i Bolivia har en inrese- och utresekontroll. När Tristan och Huanapaco anländer till La Paz inresekontroll blir de stoppade av vaktchefen där, som kräver ordentliga inresepapper för båten från tullen. Tristan fick bara ett papper, som gav honom tillåtelse att segla på Bolivianskt vatten, när han anlände till landet ungefär sex månader tidigare.
   En hundra Peso sedel gör att vaktchefen glömmer allt prat om inresepapper och de släpps igenom.
   Mitt i staden går fjädringen till lastbilens ena framhjul av och de kan inte fortsätta. Chauffören försvinner hem till några släktingar över natten och blir sedan borta i fem dagar. När han äntligen återkommer med en mekaniker lagar de fjädringen och är redo att åka vidare. De väntar bara på Huanapacho, som gått till tullens huvudkontor med några papper.
   En av chaufförens brorsöner kommer springande. Han berättar att Huanapaco är arresterad, tulltjänstemän är nu på väg för att arrestera Tristan och beslagta båten. Huanapaco, som är en klurig rackare, får klara sig själv och de flyr i all hast med lastbil och båt. På väg ut ur La Paz möts de av en förbluffande syn.
   Vid tullens utresekontroll står en lastbil från den Bolivianska flottan, flera flottister med gevär håller tullarna i schack. Med en sabel i ena handen och en pistol i den andra välkomnas Tristan av kommendörkapten Raimundo Antonio de Valdez. Det är samme man som, när Tristan kom in i landet, räddade honom ur fängelset. Tristan tar hans hand och Valdez säger:
   "Vi visste att ni hade svårigheter, så vi beslöt oss för att hjälpa er. Vem vet, en vacker dag kommer ni kanske att på havet få se en Boliviansk båt som behöver er hjälp. Jag vet att ni inte skulle tveka."
   Tristan berättar vad som hänt Huanapaco för de Valdez och han lovar att göra sitt bästa för att få ut honom ur tullens fängelse.

Möter en gammal vän
Vägen blir sämre och sämre, med hål överallt, och går högt upp över en bergskedja. Det är förlamande kallt, men efter två dagar rullar de ned i Cochambadalen, 2 100 meter över havet. Det är siesta och gatorna är folktomt, även på inresekontrollen råder siesta och de klarar sig utan problem förbi den. Vid stadens stora torg stannar de och går in på en bar. Därinne sitter en man och dricker en kopp kaffe, det är Huanapaco.
   Kommendörkapten de Valdes fick Huanapaco fri, sedan tog han en snabb buss som gick snabbare än lastbilen.
   Nästa dag under siestan, rullar de tyst förbi tullens utresekontroll, hundra meter efter kontrollen trampar de gasen i botten. Vägen mellan Cochamba och Santa Cruz är den absolut värsta av de tre som Sea Dart har färdats på. Den består endast av hjulspår efter oxkärror, som efterhand övergår till att bara vara den knöliga och nakna berggrunden. Vägen slingrade sig hit och dit, uppför och nedför de branta sluttningarna. De är ömsom över snögränsen i iskyla och ömsom nedanför snögränsen.
   Den högsta punkten är Paso Siberia på mer än 4 800 meters höjd, vägen går längs en bergsrygg på en kam mellan två toppar. Den fortsätter sedan längs bergsryggen ungefär åtta kilometer på en avsats som inte på något ställe är bredare än 3,6 meter. På båda sidor av vägen stupar avgrunden ett par tusen meter ner.
   På grund av en tät dimma är inte sikten längre än tre meter. Huanapaco kryper fram på vägen på lastbilens ena sida, just inom synhåll från chauffören Chanko. Tristan kryper fram på andra sidan av vägen, trevande efter vägkanten och vinkar fram lastbilen meter för meter genom dimman.
   När dimman lättar kan de, långt under dem, se vrak av bilar, bussar och lastbilar som kört över kanten.

50 grader varmt
Därifrån går det nedför längs den slingrande vägen och de kom ner i Chacoöknen, endast 210 meter över havet. På två timmar har de förflyttat sig från iskallt arktiskt väder, till ökenklimat med närmare 50 grader i skuggan.
   Sex kilometer från järnvägsstationen i Santa Cruz slirar lastbilen ner i diket och bryter ena hjulaxeln. Tåget som de skall med avgår två dygn senare och hjulaxeln kommer ta flera dagar att reparera. Med hjälp av mulåsnor drar de Sea Dart av flaket och på timmerstockar som är travade bakom lastbilen. Sedan lyfter de under eftermiddagen, med hjälp av två domkrafter, bort en och en av stockarna. Till slut vilar båtens köl på det undre lagret av de runda stockarna.
   Med hjälp av mulåsnorna sätter de sedan igång att "rulla" båten mot järnvägs-
stationen. De drar båten hela natten och nästa dag, endast med avbrott för korta matpauser. Klockan 16 på eftermiddagen är de innanför stationens grindar och i skymningen har de, återigen med hjälp av domkrafterna, fått upp båten på järnvägsvagnen.
   Utmattade efter allt slit med den tre ton tunga båten somnar Tristan och Huanapaco direkt på fraktvagnens golv bredvid båten.
   Klockan tio nästa morgon blir de väckta av stationsföreståndaren och hans medhjälpare. Det visar sig att Sea Dart är på fel tåg, det går inte att koppla vagnen till det rätta tåget, eftersom de har olika spårvidd. Spåret som deras tåg skall avgå från ligger 500 meter bort och de är bara att sätta igång att "rulla" båten igen.
   Denna gång har de inga mulåsnor till hjälp, utan de får klara sig med de åtta runda stockarna, två domkrafter och handkraft. De drar iväg ankaret så långt linan räcker, där gräver de ner det och genom att veva in det med hjälp av skotvinschen rullar de fram skeppet. Det tar fem timmar, i 52 graders värme (i skuggan), att klara av det och få upp skeppet på tåget.

Slutstationen långt från floden
Efter tre dagars tågfärd genom öknen kommer de fram till Puerto Suarez, den Bolivianska gränsstaden. Där får de veta att de inte kan komma längre med tåg. Banan är nedlagd och inget tåg går längre till den station de har tänkt åka till. Det är 26 kilometer kvar till floden där de kan lägga i båten. Transport med lastbil dit kostar 50 dollar.
   Tristan, har under sin över tre år långa världsomsegling, finansierat resandet genom att skriva artiklar för olika segeltidningar och magasin. Nu är det för tillfället dåligt med pengar i kassakistan. Pengar är på väg inom kort, men det skickas till närmaste brittiska ambassad, långt från var de befinner sig just nu. Den samlade penningreserven, förutom mat och konserver, är 35 dollar. Alltså återstår bara att ånyo sätta igång och "rulla" båten med hjälp av stockarna, domkrafter och handkraft.
   För att få gå över gränsen krävs de på 20 dollar, sedan kan de starta den svettiga färden in i djungeln. Det går till på följande vis: först hugger de upp en 2,5 meter bred "gata" genom djungeln, sedan fram med lina som fästs vid något och så vinscha de fram båten.
   Området kryllar av ormar, de stöter på jättestora skallerormar och små giftiga huggormar. Utanpå skor och byxor har de remsor av filtar lindade, som skydd mot ormbett. Det är otroligt hett, men de vågar inte ta av sig skyddet förrän de på kvällen kliver in i den heta och kvava kajutan. Alla ingångar, luckor och luftintag är tilltäppta för att inte ormar och vampyrfladdermöss skall kunna ta sig in.
   I 24 dagar hugger och drar de sig genom djungeln och kommer till slut fram till floden. De är svaga och utmärglade efter att under den senaste tiden levt på svältkost. Till slut ät de tvungna att äta en sorts små vita maskar. De är ungefär två centimeter långa och en centimeter i omkrets och de smakar när de är stekta ungefär som scampi (Tristan tyckte det då).

Deprimerande syn
Vid flodstranden möter en deprimerande syn dem. Kajen är sönderruttnad och miljontals myror kalasade på resterna. Den gamla ångkranen, som skulle lyfta båten de tolv metrarna ned till vattenytan, är sönderrostad och helt obrukbar.
   För att komma ned till vattnet är de tvungna att hugga, slå och gräva en 800 meter lång väg snett nedför strandbanken. Detta tar dem ytterligare 8 dagar av stenhårt arbete. Eftersom det är sent på säsongen och vattennivån sjunker hela tiden är det bråttom. De sjösätter henne sakta och hon flyter. De kan starta färden utför en biflod till Paraguayfloden.

Läs sista delen

Robert Karlsson   (10 januari 1998)
© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.