En svensk skola har bett mig att besöka den barnby i Jakarta, Indonesien som de stödjer, för att sedan visa bilder och berätta om besöket för skolbarnen. Barnbyn är byggd i hjälporganisationen SOS - Barnbyars regi.
   SOS är i grunden en Schweizisk organisation, som nu finns i de flesta av västvärldens länder. De insamlade pengarna går till nybyggnad och drift av små "byar" där föräldralösa barn får bo. I dag finns 300 sådana barnbyar i 125 länder.

Barnen är i skolan
Vägen leder fram till en vändzon med ett stort envåningshus i tegel. Ovanför husets entreé står det med stora bokstäver SOS - Desa Taruna, namnet på denna barnby. En kvinna möter mig inne i byggnaden, hon är inte speciellt bra på engelska och blir väldigt lättat när jag börjar prata indonesiska med henne.
   Chefen för byn välkomnar mig och jag förklarar varför jag vill besöka dem. Snart anländer en äldre kille som pratar en del engelska, han blir min guide under resten av dagen.
   Vi sitter ned och chefen berättar för mig om barnbyn och svarar på mina frågor. Byn har fjorton små envåningshus i rött tegel med tre sovrum, kök, vardagsrum och en liten altan med sittmöbler. De ligger utspridda på det stora gräsbevuxna området, mellan träd och buskar i den lummiga grönskan.
   I varje hus bor en familj: en kvinna som är barnens "mor" och åtta eller nio barn. Barnen är i olika åldrar, så att det skall bli så likt en riktig familj som möjligt. De äldre barnen tar hand om de yngre.

   Eftersom det är på förmiddagen är de flesta barnen i skolan, men det finns ett daghem på området. En del av SOS´s tankegångar är att barnbyarna inte skall bli lyxiga oaser mitt i fattigdomen. Familjer som bor i granskapet runt byn får använda byns daghem och hälsovård.
   Vi går in på daghemmen, barnen är lite blyga och tysta i början, men efter en stund pratar och skrattar de som vanligt.

Barnen brunt kommer hem
ett gäng skolbarn, alla klädda likadant, kommer inspringande i byn. Alla barn i Indonesien bär skoluniform, med olika stil och färg, för de olika årskurserna. De som kommit hem först i dag är barnen brunt: grabbarna har bruna shorts och gulbrun skjorta, tjejerna brun kjol och gulbrun skjorta. När de ser mig utanför daghemmet stannar de till, pekar och skrattar. Ett par nyfikna ungar kommer fram och står och viskar. De vill att jag skall följa med dem hem till deras hus.
   Huset har tre sovrum: ett för mamman och två för för barnen. I vardagsrummet finns soffa och en tv och i köket lagar mamma med hjälp av flickorna maten. Barnens rum har fyra eller fem sängar och en byrå. Inga kläder eller leksaker ligger slängt någonstans, alla i familjen hjälps åt att hålla det städat och snyggt. Det är inga lyxvillor, utan enkla hus med bra standard.
   Barnen tar med mig runt för att se på övriga delar av barnbyn, de är väldigt stolta över att vara med som mina guider.

Alla hjälps åt med husbestyr
När har alla kommit hem från skolan hjälps de åt i familjerna med husbestyr, städning och läxor. De äldsta tjejerna bor kvar med familjen och blir extramammor (tills de gifter sig och bildar egen familj).
   De äldsta killarna däremot flyttar till ett eget hus och äter i en matsal, där maten är tillagad av husmor. Killarnas uppgift är att hjälpa till med de tyngre jobben, några av dem kommer dragande med en vagn packad med stora tjugokilos säckar ris.
   Reglerna för ordning och att alla hjälps åt med hushållsarbetet lär barnen att leva ett normalt familjeliv. Något som många av de föräldralösa barnen aldrig tidigare upplevt. Som vuxna skall de kunna klara sig själva och bilda en egen, riktig familj.
   När alla sysslor är klara är det fritt för barnen att leka och göra vad de vill. På den stora fotbollsplanen mitt i byn står några grabbar och sparkar boll, snart är jag mitt uppe i en böljande fotbollsmatch. Jag har klätt upp mig med mina enda finbyxor för detta besök, men jag tar det lite lugnt i början.
   Vilket jag naturligtvis snart glömmer bort och kastar mig i gräset (en stor gräsfläck över ena benet). Lite senare går ena byxbenet sönder i en söm. Men vad gör väl det en dag som denna, vi har kul allihopa och det är huvudsaken.
   När solen går ned tackar jag för mig och säger hej då till allihopa. Det har varit en härlig dag och humöret är på topp. Den mysiga atmosfären i barnbyn smittar av sig på allt, det är som en lugn och grön oas. Långt från det så kaotiska och smutsiga Jakarta med bilar, motorcyklar, bussar och lastbilar som spyr ut avgaser.
   Med lätta steg studsar jag iväg mot bussen som skall ta mig tillbaka till mitt lilla guest house i centrala Jakarta.

Text & bild: Robert Karlsson