Khaya är allt annat än en Sydafrikans polis, han försöker i stället förbättra situationen för Kapstadens gatubarn och arbetar för Molo Songololo.
   I staden finns minst 200 barn som driver vind för våg utan kontakt med sina familjer eller andra vuxna. De sover direkt på trottoaren utan något att ligga på eller en filt mot vinterkylan. Många fler barn bor i skjul runt om i staden kåkstäder och kommer under dagarna in till staden för att tigga ihop pengar till mat.
   Molo Songololo är en organisation som arbetar för barns rätt i det Sydafrikanska samhället. Deras verksamhet finansieras av bidrag från olika hjälporganisationer i västvärlden. De ger ut en barntidning (37 000 exemplar) som ofta används i undervisningen i skolor. Asijiki är en tidning om gatubarn som Molo Songololo också producerar och Khaya ansvarar för den.
   Förutom arbetet med tidningen håller han också seminarier för gatubarn om barns rättigheter, sexualitet och drogers inverkan på kroppen.

Tjänar inga pengar
Molo Songololo och dess två tidningar tjänar inga pengar eftersom barntidningen säljs billigare än vad tryckkostnaderna är och Asijiki är en gratistidning helt utan reklam.
   - Vi lever helt på skänkta pengar från hjälporganisationer och människor utomlands, förklarar Khaya.
   Han är ute på stan för att träffa och prata med gatubarn. Det är viktigt att upprätthålla kontakten med barnen, så att de vet vilka som jobbar på Asijiki och att tidningen arbetar för att förbättra gatubarnens levnadsvillkor. Ett av målen med tidningen är också att göra barnens röst hörd i samhället. Den innehåller intervjuer med barn, men även kritiskt granskning av vad statliga organisationer och polisen gör åt situationen.
   - Det skall finnas några barn som bor här under har jag hört talas om, säger Khaya och pekar på en halvfärdig bro mitt i staden.
   Vi klättrar uppför en liten vall, rundar ett taggtrådsstängsel och går ner under bron. Runt varje bropelare är små skjul byggda, det är en liten samhälle på 76 människor som bor här. En ung kille kommer gående mot oss. Khaya börjar tala med honom på xhosa, det språk som de flesta svarta i denna provins av landet talar.
   Killen heter Mfundo och är 17 år, han har bott i ett litet skjul tillsammans med några kamrater i två år. Han och kamraterna har svårt att få jobb eftersom de hoppade av skolan på ett tidigt stadium. Oftast driver de runt i staden eller sitter ibland i skjulet och röker marijuana. Det sistnämnda är ett sätt för dem att glömma vardagens vedermödor, hungern och vinterkylan som råder i staden.
   - För mig är han fortfarande ett barn, trots att han är 17 år, säger Khaya och skakar bekymrat på huvudet.
   Vi går med tunga steg därifrån tillbaka till redaktionen, samtidigt som Mfundo sitter och huttrar i sitt fallfärdiga skjul.

Gatubarn skriver om gatubarn
Asijiki, som betyder "Vi vill inte tillbaka" på xhosa, trycks i 120 000 exemplar. Den distribueras mestadels som ett instick i en av stadens största dagstidningar. Men ungefär 30 000 exemplar delas gratis ut till folket i kåkstäderna som inte har råd att köpa en dagstidning.
   - Det kostar en hel del att ha ett instick i Cape Argus, men eftersom vi vill nå medelklassen är det värt pengarna, säger han.
   Tidningen har några unga skribenter i sin stab, de har tidigare levt ett liv på gatan. De håller på att lära sig journalist yrket och medverkar mot en liten ersättning. Det är viktigt, poängterar Khaya , att de som skriver i tidningen har insikt och kunskap om livet på gatan.
   - I framtiden hoppas jag att den skall göras helt och hållet av unga människor, som klarat sig ifrån livet på gatan.
   Arbetsspråket på redaktionen varierar mellan engelska, xhosa och afrikaans, de språk som talas i Kapstaden. Det sistnämnda används av de flesta färgade (mulatter). Gatubarnen pratar antingen xhosa eller afrikans. De unga skribenterna måste vara tvåspråkiga, eftersom tidning endast skrivs på engelska.

   Målet med Asijiki är att berätta om barnens livsvillkor på gatan för medel klassen. De flesta människor vet inte om hur barnen har det, eller varför de hamnat på gatan. De retar sig mest på att de stjäl eller tigger och drar problem till området där de håller till. Många invånarna vill att barnen skall köras iväg bort från deras grannskap.
   - Men det hjälper inte att bara skyffla iväg dem, säger Khaya. Det löser inte problemet att de lever på gatan.Vi måste ta hand om barnen, i stället för att bara köra iväg dem.
   - Ofta har barnen lämnat sina familjer på grund av problem hemma. Familjen kanske inte har råd med mat eller så tillhör våld och droger vardagen i hemmet. Då söker sig barnen hemifrån för att klara sig på egen hand.

Läser varandras texter
Några dagar senare sitter tidningens alla skribenter samlade i konferensrummet. Alla har läst varandras texter som skall användas i nästa nummer och är samlade för att kommentera dem. I vissa fall behöver det göras ganska grundliga omskrivningar och i andra behövs mindre ändringar. Det kan vara flera skäl till detta.
   - Vissa texter behöver skäras ned för att få plats i tidningen, som bara är på fyra sidor, säger Khaya.
   I dag är det inga större gnissel när ändringar kommer på tal, utan alla är fullt på det klara med att det behövs för att antingen förbättra artikeln eller av utrymmesskäl.
   - Helst skulle jag vilja göra den åtta sidor i stället, men det är en kostnadsfråga och jag vet inte om vi kommer att ha råd med det i framtiden.
   Asijiki kommer nu ut med fyra nummer om året, egentligen skulle den behöva komma ut oftare, men åter igen är det en kostnadsfråga som sätter stopp för fler nummer per år.
   Mötet fortsätter med att man tittar på bilder till nästa nummer, tanken är att ha en halvsida med ett collage av bilder på gatubarn. Det är många bra bilder som på ett skrämmande sätt visar barnens situation. På några av bilderna ligger barn och sover i en hög direkt på trottoaren. Zurayah, som en av dem som jobbat längst för Molo Songololo, undrar om barnen på dessa bilder blev tillfrågade innan korten togs.
   - Om de inte samtycker till att bilderna används i tidningen kan vi inte använda dem, säger hon. Även om man inte ser deras ansikte, kan någon känna igen barnen på kläderna.
   De sovande barnen blev inte tillfrågade innan av den enkla anledningen att de sov, så dessa bilder blir inte använda. Men det finns andra bilder där barnen samtyckt till publicering.

Skrattande gatubarn
Även skrattande och lekande barn har blivit fotograferade.
   - Vi skall försöka få med även positiva bilder, även om gatubarnen lever ett hårt och tufft liv är de glada också ibland och det måste vi ta fram, säger Khaya.
   Mötet fortsätter ännu en tag, samtidigt som dagen övergår till mörk kväll. Ännu en kall och frusen natt för gatans barn av Kapstaden. Chanserna att de skall få ett bättre liv kanske inte är så stora. Men förhoppningsvis kan de olika hjälporganisationerna i staden bromsa strömmen av nya barn som söker sig ut till ett liv på gatan. Khaya och hans medarbetare på Asijiki och Molo Songololo fortsätter sitt arbete, även deras framtiden är oviss. De vet inte hur länge utländska hjälporganisationer skall fortsätta att skänka pengar till deras verksamhet, för ett bättre liv för Sydafrikanska barn.

Khaya diskuterar ett artikeluppslag med en av de unga frilansskribenterna i Asijiki.

Läs även några av de artiklar jag skrev för Asijiki och Molo Songololo under mina sju veckor i Kapstaden, översatta till svenska: