"Vår man i Sydamerika" Mattias Bengtsson, kommer då och då servera oss resebrev från Sydamerika. Han är volontär för svenska biståndsorganisationen UBV i Chile. Mattias jobbar dels i ett lokalt miljöprojekt i ett bostadsområde i utkanten av Santiago. Och dels skriver han åt UBVs tidskrift Latinamerika (är journalist) och även i viss mån åt övrig svensk massmedia.
17 april 1999
Befinner mig i södra Chile, i Mapuchelandet kring Temuco.
Här under en vecka har jag samlat intryck och information för ett reportage och
en praktiskt guide för en latinamerikansk resebok som UBV gör tillsammans med
resetidningen Vagabond. Även om Chile bara är ett kapitel med fyra
nedslag är det ett avsevärt arbete att ställa samman uppgifterna om
transporter, mat, övernattning, internetcaféer, tältuthyrning med mera som du
och jag brukar slå upp i våra engelska resebiblar (eller?).
Jag har hållit låg profil och inte gratisätit och har ett kollegieblock och
tio centimeter broschyrer att lasta in i nattbussen till Santiago i kväll.
Upplevelserna bär jag inom mig. Som Paula som gör den ceremoniella
kultrún-trumman framför uthuset i en fattig stadsdel och håller kurser för att
mapuche-comunidades på landet ska återfå kunskapen. Gruppen av mapuches från
Lleu Lleu som jag åkte med två dagar och som skulle utveckla sina
vildmarkscampingar.
Señora Irena som tar emot Res & Lär-turister i sin trä-ruka
och bjuder på mate-thé och kultur. De typiskt fattiga och ständigt förflyttade
indian-bönderna som startat campingen Kolongruka som ett komplement till sin
odling och uppfödning.
Maten, tankarna, historien, att somna i ett potatis-skjul framför en öppen
eld efter att ha diskuterat organisering och jordkonflikterna - som fått ny
kraft av mapauchestudenter som återvänder från storstäderna. Och att behagligt
vakna bland hönor och katter, i ett grönt skogslandskap som Chiles indianer lär
sig visa upp jämte sin kultur men utan att sälja ut sig eller sina heliga
riter.
Till Temuco kommer jag tillbaka.
4 april 1999
Två bröder, Eduardo och Rafael Vergara Toledo, var muralmålare och aktiva
motståndare mot regimen. Den 29 mars 1985 blev de skjutna tre hus från där jag
bor. De kom från lägre medelklassområdet Villa Francia, med mycket lärare som
av tradition varit upproriska i Chile.
Varje årsdag sedan dess firas Día de
Joven Combatiente, Dagen för stridande ungdom. Då var varje bostadsområde en
stridszon mot militär och polis och fortfarande i dag håller lokala sociala och
basorganisationer samt politiska grupper traditionen vid liv.
Det var en märklig känsla att gå ut i mörkret från min lilla lägenhet med
tv:n, dator och svensk folkrock, och ställa sig i mörkret hos några hundra
personer strax utanför. Tal, Victor Jara-sång till guitarr och ljuständning
kring det minimala vita monumentet. Sedan en växande skara som rörde sig bort
mot Villa Francia, läsandes en lång vers med det återkommande mantrat NO a la
impunidad, SÍ a la justicia (NEJ till straffrihet, JA till rättvisa).
Sedan kom ropen:
- Compañeros Rafael y Eduardo: ¡PRESENTE!
- Compañeros detenidos desaparecidos: ¡PRESENTE!
- Compañeras presos políticas: ¡PRESENTE!
- Compañeros de Villa Francia: ¡PRESENTE!
- Ahora: ¡Y SIEMPRE! Ahora: ¡Y SIEMPRE! Hasta la victoria: ¡SIEMPRE!
Och människorna steg ut på gatan och reste raskt barrikader med träd, tunnor
och bildäck och satte fyr.
Denna afton verkade polisen gått på kurs för de uteblev från showen, och med
den främsta och upprätthållande symbolen för förtrycket borta från scenen så
lugnades allt ned framåt ett-tiden på natten.
Men en gång blev jag verkligen rädd. En grupp om tio män i 30-årsåldern,
helt maskerade, klev ut från mörkret mellan husen och in bland samlingen av
unga och gamla, barn och medelålders demonstranter, och började läsa högt från
ett flygblad. De dängde en fem-sex molotov coctails i gatan och startade en ny
barrikad och sedan sköt de i luften med pistoler och ett gevär. Det kändes som
IRA på Nordirland. Sedan försvann de, följda av folkets jubel.
11 mars 1999
Efter några dagar i Santiago for vi till Bolivia och hälsade på UBV:arna där i
La Paz och gjorde utflykt till Copacabana och Isla del Sol vid och i
Titikakasjön.
Underbara utsikter och en materiell fattigdom som får Chile att framstå som
ett fattigt latinskt land i Europa. Att komma genom El Alto på högplatån -
innan bussen från chilenska Arica svänger över kanten till den fantastiska vyn
över den bolivianska huvudstaden - var att få en chock i misär och fattigdom.
Men jag tror att bolivianerna inte lider av samma köpstress och arbetshets som
chilenarna och därmed inte heller konsumerar lika mycket psykofarmaka.
För mig var det höga inslaget av aymara också som att komma tillbaka till
Guatemala och alla traditionellt klädda kvinnor som bär runt sina barn eller
varor på ryggen i färgstarka tygfiltar.
Solön i Lago Titikaka har ingen el och efter klättringarna bland bergen för att
se ruinlämningarna efter inkafolkets födelse så vill du också somna rätt
tidigt. Vi led inte av höjdsjukan men drack för säkerhets skull en hel del
koko-thé för att motverka effekterna av att ständigt vara på bergsplatån på
cirka 3 800 meters höjd. Bestiga berg blir då lite jobbigt.
Kristian och jag lyckades givietvis bränna oss under våra två dygnslånga stopp
i gränsstaden Arica, dit vi flög hyggligt billigt från Santiago istället för
den 28-timmar långa bussturen på cirkus 200 mil.
Jag fick mina vanliga vattenblåsor men Kristian fick feber och började
skaka, men med kraftiga värktabletter och speciell salva från apotek så lugnades
symtomen. Sens moral: glöm inte solskyddsfaktor 15 eller högre när du kommer
från Sverige och lägg dig framför allt inte och pressa i två timmar på en
havsstrand i Chile utan någon solkräm alls.
Mattias Bengtsson
Mattias återkommer då och då i framtiden med fler resebrev.
Vill du prenumerera (via epost) på hans resebrev (lite utförligare och mer personligt än de som publiceras här): skicka ett mail!
Vill du gå till Mattias hemsida: klicka här!
Här får du information om hur du stödjer UBV eller blir volontär.
Här finns recept på Sydamerikansk mat: recept!
