Under mina resor är det alltid samma sak som har mest dragningskraft på mig. Nämligen berg och vulkaner. Även om jag även är frälst på färgsprakande marknader, vita stränder och ångande heta regnskogar, så är det alltid vandringar uppför branter som får mitt blod att pulsera livligast.
   Vilket egentligen är ganska konstigt. Jag lider nämligen av höjdskräck och får ständigt svindel om jag kikar ut över branter. Som liten parvel hemma i mitt bostadshus, vågade jag mig knappt ut på vår balkong på första våningen.
   Således borde jag under mina resor, snarare sträva efter att hålla mig på betryggande avstånd av berg och vulkaner. Men i stället har de en mystisk lockelse på mig och likt en magnet dras jag uppåt i stället. Ingen resa för mig är fullständig utan att ha varit uppe på närmaste kulle, berg eller.
   Många är de gånger då jag stått däruppe och med skräck tittat ned och undrat hur i fridens namn det skall gå till att komma i säkerhet. Andra gånger har jag tagit genvägar som slutat med fall och värkande fot. Har också lyckats med att bli bestulen på en vulkan på 3 500 meters höjd

Indonesien är ett land fyllt av berg och djupa dalar, där finns troligen flest vulkaner i världen (både aktiva och utslocknade). Där har jag varit med om både det ena och det andra på väg uppåt och nedåt.
   En gång höll jag på att bryta foten när jag tog en genväg ned från Vulkanen Keli Mutu. Jag stod uppe vid de magiska färgskimrande tre kratersjöarna och skulle så ta mig ned igen. Det var inte så att jag fick svindel här, även om det var lite hissnande att titta ned mot kratersjön långt under mig.

Grusvägen till denna plats slingrar sig sakta uppför berget och en genväg ned borde spara en massa tid. Det var inget bra beslut, utan helt plötsligt satt jag i knipan. Hade hasat mig utför ett brantare parti och kände att jag ville vända om (fick lite svindel).
   Dock var det löst grus som underlag och jag halkade vidare till en avsats. Hängde där en stund och föll sedan fritt en fyra meter. Landade med ett brak på ena foten. Hade ordentligt ont i den, men turligt nog var det bara en stukning.
   Det gick inte att fortsätta nedåt, bara att klättra tillbaks uppåt i stället. Klart marigt. Ned till fallet hade det tagit maximalt fem minuter, att ta sig tillbaka igen tog närmare 40 minuter. Linkade sedan ned längs vägen i stället. Som vanligt hade alltså en genväg blivit en senväg.

På ön Lombok finns vulkanen Gunung Rinjani, som delvis fortfarande är aktiv. I den stora kratern finns en sjö och den högsta toppen av vulkanen tronar på 3 727 meters höjd. När jag var på Lombok så dröjde det inte länge innan Rinjanis magnetiska kraft dragit mig till sig.
   Första dagen vandrar man upp och in i kratern och slår läger vid sjön. Senare på natten (vid tvåtiden), gick jag och en norrman upp mot toppen för att se soluppgången där.
   Från kraterkanten och upp till toppen var det finkornigt lavagrus, ungefär som att vandra på en väldigt brant sandstrand. Frampå morgonen när det bara var ett par hundra höjdmeter kvar till toppen, orkade vi inte släpa på ryggsäcken längre och gömde den bakom en sten.
   På denna höjd ansåg vi att ingen skulle stjäla den och vi fortsatte vidare uppåt. Ungefär 30 minuter senare ser jag någon långt därnere ha väldigt bråttom. Det visade sig att anledningen till brådskan var att personen hade norpat vår ryggsäck.
   Jag satte av efter tjuven och efter ungefär 45 minuters jagande nedför (åkte kana på ryggen utför de brantaste gruspartierna) hann jag upp honom. Han släpper ryggsäcken. Jag är helt utpumpad och ligger en stund och flämtar bredvid ryggsäcken (då tar ryggsäckstjuven tillfället i akt och sticker).

En annan gång i Indonesien, satt jag högt uppe på en brant vulkansida och trodde inte jag skulle klara mig ned igen. Det var på Gunung Merapi (Eldberget) på Java i Indonesien. Merapi är en aktiv vulkan, som ungefär en gång per år har ett större utbrott med glödande lavaströmmar utefter vulkanen.

Man kan från toppen titta ned i vulkankratern och se lavan bubbla därnere. Detta ville jag naturligtvis också göra (det finns forskarstationer på berget och de kan läsa av när ett utbrott är på gång, då får man naturligtvis inte gå upp).
   Ovanför trädgränsen är det väldigt brant med löst grus och stenar. Man måste gå längs en speciell led. Jag hade inte rätt utrustning för denna lilla "expedition", hade inga gympadojjor utan bara ett par badtofflor (flipp-flopp).
   Första biten genom nattmörkret längs skogsstigen till trädgränsen gick bra, men ju högre upp jag kom desto svårare blev det. Till slut gick badtofflorna sönder och jag fortsatte i strumplästen. Vid pass soluppgången var jag precis vid trädgränsen. (frampå förmiddagen sluts toppen in i moln och gaser från kratern och man måste vara borta därifrån då).
   Från trädgränsen får man halvklättrande ta sig upp längs den speciella leden. Det var inte direkt skönt att göra det barfota, men jag kröp/klättrade vidare uppåt på alla fyra. När jag kom upp var det så sent att molnen började sluta tätt (dagligen vid 9-tiden sluts toppen in i moln/giftig lavarök och man måste gå ned).
   Två unga indoneser som klättrat tillsammans med mig gick för att titta ned i kratern, men kom snart tillbaka utan att ha sett något. Själv satt jag och undrade hur jag skulle klara mig ned. Det var otroligt brant och min höjdskräck grep mig totalt.
   Funderade allvarligt på att bli sittande kvar där jag satt (hade ingen riktig lösning på hur jag skulle ta mig därifrån). Jag var nästan gråtfärdig och undrade varför i hela fridens namn jag skulle dit att göra. Kunde ju lika gärna ha nöjt mig med att stanna vid trädgränsen.
   De indonesiska killarna tyckte livet var toppen och kommenterade utsikten och försökte få mig att resa på mig. Motvilligt följde jag efter dem nedåt. Sakta hasade jag mig sittande fram och de hade oändligt roligt åt min uppsyn (jag var troligen kritvit i ansiktet) och mitt sätt att ta mig fram.
   Om vi kom ned till trädgränsen med livet i behåll, lovade jag dem att omfamna och kyssa det första trädet vi stötte på. Till slut kom vi ned och jag kastade mig över första bästa träd och överöste det med eldiga kyssar. Indoneserna låg på marken och frustade av skratt.

I Tibet fanns det tillfällen då jag förbannade mig och själv och undrade varför jag inte kunde ha valt att lägga mig på en strand i Thailand i stället. Jag hade kommit på den något galna iden att cykla genom Tibet.
   Det var usla grusvägar och tungt på grund av den höga höjden. Det var inte så många tillfällen att få svindel, men däremot dagliga tillfällen att förbanna den eviga motvinden som jag hade.
   Ofta gjorde motvinden att jag även i nedförsbackar fick trampa på allt vad jag orkade för att överhuvudtaget komma framåt. Men trots allt strul (drabbades även av höjdsjuka och fick lunginflammation i Tibets "huvudstad" Lhasa) längtar jag nu ofta tillbaka dit
   Bergskedjan Himalaya, som bland annat går genom Tibet, är vacker, mystisk och utgör en otrolig lockelse. Himalaya är ofta kallat "världens tak", detta på grund höjden och alla toppar över 8 000 meters höjd.

Det verkar inte bara vara på mig denna dragningskraft från berg och vulkaner utövar sin kraft. I många kulturer och religioner är berg heliga platser och människor vallfärdar till dem för att betyga dem och gudarna sin vördnad.
   Ett heligt berg av många är Chomolungma, vilket i Tibet betyder ungefär Jordens Moder. Sagarmatha är det nepalesiska namnet och betyder ungefär Gudinnan i himlen. Detta enorma berg är troligen mer känt under namnet Mount Everest och har sedan lång tid tillbaka haft en magnetisk dragningskraft på människor från hela världen.

Robert Karlsson (6 november 2000)

Läs mer om:
Magiska vulkansjöar i klara färger (om mitt besök på vulkanen Keli Mutu)
Vulkanen som inte vill sova (om klättringen upp på Gunung Merapi)
På mountainbike - 5 000 meter upp på världens tak (om en cykeldag i Tibet)