En vandring uppför eldberget

Det är kolmörkt och susar magiskt i trädkronorna omkring mig, men med hjälp av en ficklampan går det att hitta fram. Även om man inte är mörkrädd är det onekligen lite kusligt att gå ensam mitt i natten genom skogen. Stigen går längs foten av det eldsprutande vulkanen Gunung Merapi (eldberget).
   Målet är att klättra upp till toppen och titta ned i kratern där man ibland kan se glödande lava långt ned. Merapi är 2 911 meter hög och ligger på Java i Indonesien, inte långt från Yogyakarta. Vulkanen är en av Indonesiens mest aktiva och brukar ha ett utbrott om året. Hundratals människor som bor längs dess sluttningar har genom årtiondena strukit med, när glödande lava, aska och gasmoln vällt ut ur kratern.
   Myndigheterna har upprättat vulkanologiska forskarcentrum på ett berg i närheten. De kan, med hjälp av olika instrument längs vulkanens sluttningar, förvarna om ett utbrott är nära förestående.

Stigen går brant uppför
I den lilla byn Kinahrejo, efter 45 minuters vandring, börjar den riktiga leden upp på vulkanens sluttning. Där söker jag upp bergsposteringen, skriver in mig i gästboken och betalar en liten avgift för att få bestiga berget. Anledningen till registreringen är att om något skulle hända på berget, vet räddningsmanskapet vilka som gått upp under natten.
   Klockan är strax halv 2 och stigen går brant uppför, vilket krånglar till det väldigt mycket för mig eftersom jag inte har några skor. När jag några dagar tidigare anlände till Kaliurang, en bergsort 800 meter över havet vid vulkanens fot, tänkte jag bara slippa ifrån hettan och stressen nere i Yogyakarta.
   Väl i Kaliurang fick jag reda på att man kan bestiga vulkanen och titta ned i kratern och ibland se glödande massa. Jag har inga andra skor än ett par indonesiska "flip-flop" badtofflor, vilket inte kan rekommenderas att bestiga vulkaner i. Men eftersom inga skor finns att köpa där i min storlek, återstod bara att gå i tofflorna.

Flip-flop pina
Det är en ganska tung vandring upp till trädgränsen för att där se solen gå upp, eftersom fötterna hela tiden halkar ur tofflorna. Det enda som återstår är att ta av sig dem och gå i strumplästen, vilket fungerar ganska bra. Men stigen med alla stenar, rötter och grus skaver på fotsulorna.
   När solen går upp är det fortfarande en bra bit kvar och fötterna smärtar för varje steg. Jag sätter mig på en trädstam för att vila och beundra soluppgången. Utsikten över dalen är härlig. Allvarliga funderingar om att ge upp börjar dyka upp, men efter en stunds vilande känns fötterna bra och jag fortsätter fram till trädgränsen.
   Därefter återstår en brant väg, näst intill klättring, mot toppen. Att starta denna etapp för tidigt, innan solen har gått upp är farligt. Dels på grund av att det är svårt att hitta rätt led och dels för att risken för nedfallande sten är stor. Underlaget är lavastenar och grus, eftersom vulkanen hela tiden är aktiv lossnar då och då stenar av vibrationerna i berget och far utför sluttningarna. I mörkret är det svårt att se om en bumling kommer farande.

Dödsstörtning
Det har hänt att äventyrare tagit en kortare och mer rak väg upp som kostat dem livet då underlaget lossnat och de handlöst störtat ned.
   Det gäller att starta sista etappen strax efter soluppgången. Strängt taget varje dag, tidigt på förmiddagen, täcks toppen och leden ovanför trädgränsen av mjölkvita moln. Därför bör man starta den sista etappen så fort som möjligt, så man hinner upp och ned innan molnen slutit in allt i en ogenomtränglig vitt "massa". Är man kvar för länge går det inte att komma ned och stanna kvar är farligt på grund av de giftiga gasutsöndringarna från kratern.
   Stigen är bara ett minne blott, nu är det lavastenar och löst grus i stället och något som mer liknar klättring. Tofflorna åker på igen och jag klättrar vidare. Jag är höjdrädd och tycker det är läskigt, men eftersom jag hela tiden tittar uppåt, klarar jag mig ifrån svindelkänslan. Däremot går tofflorna sönder.
   Min tävlingsinstinkt har vaknat till liv och trots att varje steg är en pina fortsätter jag sakta hasande uppåt. Två indonesiska killar i tjugoårs-åldern kommer ikapp mig och vi gör sällskap. Lagom till att vi är uppe har tyvärr molnen börjat rulla in, men Indoneserna går i alla fall iväg för att titta lite.

Vågar knappt gå ned
Jag gruvar mig för hur klättringen ned skall gå till. Det är otroligt brant och jag fattar inte hur jag lyckades ta mig upp. Att ta sig ned samma väg ser helt omöjligt ut och jag är helt övertygad om att jag komma halka nedför berget mot en säker död.
   Indoneserna kommer tillbaka och berättar att det är så mycket moln att det inte går att se ned i kratern. Vi börjar nedfärden och det är brant, jag hasar mig nedåt på alla fyra med ryggen tätt mot berget. Det är löst grus blandat med större stenblock som då och då lossnar och hoppar iväg utför. Efter ett tag stannar jag helt enkelt och vill inte fortsätta, är livrädd och undrar vad i hela fridens namn jag skulle upp på berget och göra.
   Indoneserna är inte ett dugg rädda för höjden och tycker det är roligt. De tjatar och manar på mig att fortsätta, säger att det inte är någon fara. Jag pinar mig vidare, fotsulorna värker och strumporna är bara ett minne blott, det är hål stora som hela fotsulan på båda.
   Leden sneddar nedför berget och vi följer markeringar av toa-papper för att hitta rätt väg. På vägen upp skall man markera vägen genom att fästa papperet på större stenblock och under stenar och grus. Gör man inte detta kan det vara svårt att hitta den säkra vägen ned.
   Jag säger till grabbarna att om jag kommer levande ned till trädgränsen skall jag omfamna och kyssa första bästa träd. Detta uttalande tycker de är otroligt roligt och håller på att ramla omkull och rulla ned för berget av skratt. Jag fortsätter min has-taktik på alla fyra, så att även byxbaken får ta emot stryk.
   Oändligt långsamt kommer vi nedåt, men till slut nalkas några buskar. Sedan även lite träd och till slut är trädgränsen bara ett tiotal meter bort. Jag kan äntligen resa mig och linkande springa bort mot första bästa träd.

Hångel med träd
Under skrik och skratt från Indoneserna omfamnar och kysser jag stammen. Grabbarna ligger och rullar sig på marken, hysteriskt skrattande och skrikande.
   Efter att de hämtat sig gör vi sällskap en kort bit till deras tält, där de natten innan har sovit. Vi sätter oss ned och äter lite kex och dricker vatten. De stannar för att packa och jag börjar den sista etappen "hem". Jämfört med lavaunderlaget kan man nästan beteckna underlaget på stigen som bomull, men mina utslitna fotsulor värker ändå.
   Det tar ett par timmar att linka nedåt till Kaliurang. Jag sätter mig på en restaurang för att äta lite lunch och dricka flera liter vatten. Vattnet tog slut tidigt på vägen ned och hettan har gjort mig uttorkad.
   De följande dagarna går jag inte speciellt mycket. I stället sitter jag och beundrar utsikten av vulkansluttningarna, glad att veta att jag inte behöver gå upp igen.

Robert Karlsson   (1997)

Heta tips!
Jorden Runt´s nyhetsbrev
Om billigt flyg, ändrade visumregler, bra resesajter, tävlingar och mycket mer.
Hitta rätt guideböcker
Tips på billiga och bra guideböcker (även ordböcker och kartor).
Finn din flygbiljett
Fakta om och länkar till över 300 svenska resebyråer.
Backpackers Kit
Ger bland annat rabatt på boende runt om i världen.