Gruset knastrar under fötterna på mig och min reskamrat Arild då vi mitt i natten vandrar högre och högre upp på vulkanen Keli Mutu. Vägen slingrar sig genom skogen upp mot toppen, som skall vara en tillflyktsort för de dödas själar. Vi har vandrat i 2,5 timmar när doften av svavel börjar sticka i näsen.

Efter att ha rundat en krök är vi på randen till två kratersjöar. Båda är ungefär 600 gånger 400 meter, med ett djup av 105 och 125 meter. Stumma sätter vi oss ned i gruset vid kraterkanten där väggarna stupar lodrät till vattenytan långt ned. Det är som en sagovärld, med månen som belyser sjöarna, den närmaste turcose och den precis bredvid grön. Vi är helt ensamma och det är tyst och stilla.
   Keli Mutu ligger på ön Flores, långt bort i Indonesiens övärld. Vanligen kommer en lastbil med turister stånkande upp innan soluppgången. För en billig penning blir besökare körda de 14 kilometrarna från den lilla byn Moni vid bergets fot. Turisterna går trapporna upp till utkiksplatsen längre upp, tar flera rullar film under soluppgången och skyndar sedan vidare mot nya sevärdheter.
   Men klockan är ännu bara fyra på natten och friden är inte störd. Endast vinden och ljudet av syrsor hörs svagt från skogen på sluttningarna runt omkring.

Själarnas boning
Kanske har vi sällskap ändå, enligt sägner bland lokalbefolkningen bor själar från döda i sjöarna. I den närmaste de gamlas själar och i den bredvid de ungas. Med hjälp av färgerna på vattnet hittar själarna rätt viloplats.
   Det finns även en tredje lite mindre brunröd sjö som ligger längre upp. Till den blir man av en del äldre människor avrådd att gå till mitt i natten.Där finns själar från onda och dåliga människor och de kan locka till sig själen från en besökare som kommer för nära.
   När månen lite senare går ned blir det så mörkt att det knappt går att se handen framför sig. Efter en lång och kylslagen timma (vi är 1 600 meter över havet) går solen äntligen upp och en förvandling har skett.

Sjöarna ändrar skepnad.
Den sjö som i månskenet var turcose har blivit mörkgrön och den gröna har blivit turcose. Ju högre solen stiger, desto djupare blir färgerna. Vattnet står helt stilla och den blanka ytan gör att det ser ut som is, med strängar av snö.
   Indonesien är ett av världens vulkantätaste land och bara på Flores finns det 14 aktiva vulkaner. Keli Mutu är inte aktiv längre, men fortfarande utsöndras det gaser, därför den starka lukten svavel.
   I forntiden inträffade stora gasexplosioner i en del vulkaner. Överdelen sprängdes bort och kvar blev en kittelformad fördjupning, en så kallad caldera, som med tiden har vattenfyllts.
   Indonesien finns flera sådana vulkansjöar, men ingen har samma klara färger som Keli Mutu. Anledningen till fenomenet här är troligen att berggrunden i kratrarna är fyllda av mineraler, som tillsammans med gaser utsöndras och färgar vattnet. Det svavelhaltiga vattnet eroderar olika fort på berggrundens minerallager. Det är därför sjöarna har olika färger och sakta men säkert ändrar skepnad från år till år.

Insvept i tjockt molntäcke
Jag sitter länge kvar vid kraterkanten och njuter av detta magiska och häftiga underverk. Utefter vulkanen och de andra bergens sluttningar brer böljande djungler och terassodlingar med ris ut sig. Flores är en ganska torr och karg ö, men lavajorden är extra näringsrik och skapar rikliga skördar på områdena kring vulkaner.
   Små moln bildas och börjar sakta sträva upp mot toppen. Snart har det blivit ett tunnt molntäcke som lägger sig över växtligheten på vulkanens sluttning. Det är som om en osynlig hand långsamt drar "täcket" högre och högre upp mot toppen.
   Klockan är halv elva och jag ger mig motvilligt av. Hela toppen är nu insvept i ett tjockt mjölkvitt molntäcke som gör det omöjligt att se mer än någon meter omkring sig. Detta sker varje morgon, men vanligen redan vid niotiden.
   Dumt nog bestämmer jag mig för att ta en genväg för sluttningen i stället för att gå efter vägen. Det visar sig vara ett dåligt beslut och helt plötsligt sitter jag i knipan.
   Hasar mig utför längs ett brantare parti med löst grus som underlag och åker iväg mot en avsats. Hänger där en stund och faller sedan fritt en fyra meter. Landar med ett brak på ena foten. Har ordentligt ont i den, men turligt nog är det bara en stukning.
   Framför mig är det ogenomträngliga buskar och troligen fler vanskliga branter. Det är bara att klättra tillbaks uppåt igen. Klart marigt med den ömmande foten. Ned till fallet hade det tagit maximalt fem minuter, att ta sig tillbaka igen tar närmare 45 minuter.
   Trots den mjölkvita dimman däruppe, hittar jag vägen och linkar sakta ned mot byn igen. Ju längre ned jag kommer desto tunnare blir molntäcket, för att sedan försvinna helt. Vulkanens topp är helt täckt, men här nere skiner solen från en klarblå himmel.
   I utkanten av byn kastar jag mig i det kyliga vattnet i ett litet vattenfall. Genomblöt och uppiggad tar jag mig tillbaka till mitt guest house fouml;r att byta kläder och äta frukost.

Se fler bilder här!

Resfakta Keli Mutu

Flyg: mellan 6 000 - 7 500 kronor t/r till Bali beroende på flygbolag.
Landvägen från Bali: buss och färjor till Ende på Flores, kostnad cirka 200-250 kronor. Det tar fyra - sex dagar att åka den sträckan. Från Ende 54 km till Moni, 2-3 timmar med lokalbuss. Eftersom vägarna på Flores går upp och nerför berg går det inte att åka fort, snitthastigheten brukar ligga på 20 - 40 km/timme.
Bostad: enkla guesthouse efter vägen och i Mone (vid Keli Mutu) cirka 10 - 25 kronor.
Språk: Indonesiska, lite engelska. Skall man ta sig fram landvägen bör man lära sig lite av språket. Indonesiska är ett relativt lätt språk att lära sig.
Visum: behövs ej, man får stanna i landet 2 månader.

Mer fakta om resande i Indonesien finns i vår stora resguide till Indonesien!

Finn billiga guideböcker till Indonesien!

Text & bild: Robert Karlsson (8 april 1997)