Berömda upptäcktsresande 15 januari 1998

Söderhavshövding
Tuiavii upptäcker Europa
  Del 2

Gå till del 1

 

"Det görs av huden från ett starkt djur. Den doppas i vatten, skrapas med kniv, bultas och får ligga ute i solen tills den blir alldeles hård. Av detta bygger sedan papalagi ett slags högbordig kanot, som är just så stor att den rymmer en fot. En kanot för vänstra och en för högra foten."

Tuiavii beskriver för sina Polynesiska landsmän alla konstiga saker en europé (papalagi) har på sig. Han förvånas över alla lager av kläder som människorna sluter in sig i, som är så kraftiga att ingen solstråle kan tränga in och kroppen blir blek vit och svag.
   Till sist har han kommit ända ned till fötterna i sin beskrivning, som har både ett mjukt skinn (strumpor) och ett hårt skinn (skor). Det mjuka lägger sig skönt om foten säger Tuiavii, vilket däremot inte det hårda skinnet inte gör. Han kallar det hårda skinnet för högbordiga kanoter.
   "De här fotbåtarna knyts fast och kläms ihop med band och hullingar så att fötterna kommer ligga i ett lika fast hus som kroppen hos en hussnäcka. De här fotskinnen bär papalagi från soluppgång till solnedgång", berättar Tuiavii.
   Han konstaterar att detta är synnerligen onaturligt, och det får fötterna att bli liksom döda och redan börja stinka.

Rundplåtar och tungpapper
Allt betyder pengar, pengar, pengar utropar Tuiavii till sina åhörare. Han berättar att européns enda sanna Gud är pengar och att han kan göra vad som helst för att få mer:
   "Det finns många som övergett sina vänner för pengar, sitt skratt, sin ära, sitt samvete, sin lycka, ja maka och barn. Och nästan alla ger sin hälsa för pengar, för rundplåtar och tungpapper."
   Allt i Europa kostar pengar konstaterar han förfärat, man får till och med betala för födslar och för den som dör. Men förresten, han hittade faktiskt en sak som inte kostade pengar:
   "...att andas. Fast jag tror nog att man bara glömt av det, och jag drar mig inte för att påstå, att man ögonblickligen skulle kräva rundplåt och tungpapper för det också, ifall man kunde höra vad jag nu säger. För alla européer söker ständigt efter nya orsaker att begära pengar."
   I sitt tal om pengar avslutar han med visdomsorden att en människa aldrig kan bli riktigt hjälpt med pengar eller bli gladare, starkare och lyckligare med dem.

Jag har ingen tid
Tuiavii beskriver ingående hur den vite mannen våndas över tiden, att han har för lite tid och aldrig hinner göra något. Hur varje ny dag skärs i bitar: sekunder, minuter, timmar och att det finns tidsmaskinener (klockan), med fingrar på utsidan.
   Han berättar att papalagi med sorglig uppsyn och tungt lidande klagar över varje timme som gått, utan att tänka på att det samtidigt kommer en alldeles ny och frisk timme. Han säger det som är något självklart på Samoa, nämligen att alla har tid i stora mängder, helt tillräckligt innan den stora anden kallar upp människan till sig.
   "Vi måste befria den arme och vilsne papalagi från hans vanföreställning, vi måste ge honom hans tid åter. Vi måste slå sönder hans små runda tidsmaskiner och förkunna för honom, att det finns mer tid mellan soluppgång och solnedgång än en människa kan göra bruk av."
   Så sant som det är sagt, hövding Tuiavii från byn Tiavea på den lilla ön Upolu i ögruppen Samoa var verkligen en vis man.

Slå sönder min klocka!
Jag hoppas en Söderhavshövding, eller ännu hellre en vacker taopou (en jungfru, en sagodrottning), just precis nu kommer och slår sönder min klocka, ger mig min tid tillbaka och tar mig med till Söderhavet.
   Där skulle jag stå på stranden vid vattenbrynet och ropa talofa* till människor, djur, öarna, havet och hela vår jord...

* = Talofa är en samoansk hälsning, betyder ordagrant: jag älskar dig.

Vill du läsa mer om Tuiavii, kan du göra det i boken med alla hans tal till sina landsmän:

DEN VITE MANNEN PAPALAGI

Utgiven av bokförlaget Korpen
(Karl Gustavsgatan 56, 411 31 Göteborg)

Robert Karlsson   (15 januari 1999)



LinkPool, Annonsera gratis mot Svenska Företag

| Resemagasin | Reselänkar | Om Världen | Kontakta redaktionen |
© expedition Jorden Runt 1999