Söderhavshövding
Tuiavii upptäcker Europa
"Blott vilseledda och sjuka människor, som inte längre håller Guds hand, kan leva lyckliga i stendalar utan sol, ljus och vind. Må vi unna papalagi hans tvivelaktiga lycka - men låt oss krossa varje försök han gör att resa stenkistor också på våra soliga stränder, att döda människoglädjen med sten, avgrunder, smuts, oväsen, rök och sand - för detta är hans mål och mening."
Detta är Hövding Tuiaviis ord till sina Polynesiska landsmän, när han i början på vårt sekel kom tillbaka till Samoa från en längre resa till Europa. Han berättade vidare om de märkliga bostäderna, deras kläder och den akuta bristen på tid...
Han besökte de flesta europeiska länderna och insöp alla ljud, detaljer, konstiga kläder och egenheter bland befolkningen med förvåning och nyfikenhet. Ungefär som vi gör då vi besöker ett fjärran exotiskt land.
Stenkista med stort trälock
Papalagi (uttalas papalangi) betyder den vite mannen och stenkistorna som Tuiavii inte vill ha på stränderna i Samoa är vanliga europeiska bostadshus.
"Hans hydda liknar en upprättstående stenkista. Bara på ett ställe i stenkistan kan man ta sig in och ut. Det kallar papalagi för ingång, när han går in i hyddan, och för utgång, när han går ut - fast bägge är helt och hållet samma sak. På det här stället finns ett stort trälock, som man måste knuffa undan ordentligt, innan man kommer in i hyddan. Men då står man bara vid början och man måste knuffa undan ännu fler lock, innan man är riktigt inne i hyddan."
Tuiavii konstaterar att i de flesta av dessa stenkistor bor det fler människor än i en hel by på Samoa. Att de olika familjerna som bor där knappt vet något om varandra förvånar honom och han tycker att det ibland verkar som det inte bara var en stenmur (vägg) mellan dem, utan även flera öar och många hav dessutom.
Kvinnlig bröstvårta vid dörr
Han beskriver ett besök som en klättring uppför många grenar, i sicksack eller runt i ring, till rätt dörr och tittar förvånat på ringklockan.
"Här ser man framför sig en prydligt eftergjord bröstvårta som hos en kvinna, och den trycker man på tills det hörs ett skri som lockar fram familjen. Den tittar efter, genom ett litet runt hål med galler i väggen, att det inte är en fiende. Då öppnar familjen inte. Känner familjen däremot igen sin vän, så lossar den strax på ett stort trälock som är stadigt fastkedjat och drar in det mot sig så att gästen kan ta sig genom springan in i den riktiga hyddan."
Tuiavii är väldigt skeptisk till dessa bostäder med sina små kistor (rum) med igensatta hål (fönster med glasruta). Frisk luft behövs verkligen i kistorna konstaterar han, men luft som kommer in genom ett öppet fönster är oftast inte mycket bättre. Han tror att en Samoan snart skulle kvävas i en sådan kista.
Papalagi älskar stenkistan
"...det är svårt att förstå att en människa inte dör härinne, eller att hon inte blir en fågel av längtan, att inte vingar växer ut på henne så att hon kan flyga upp och bort, dit där det finns luft och sol. Men papalagi älskar sina stenkistor och märker inte längre hur skadliga de är."
Tuiavii berättar för sina stamfränder att det bor lika många människor i Europa som det växer palmer på Samoa, ja ännu fler till och med. De bor i städer fyllda av stenkistor, utan ett träd eller buske som skiljer dem åt. Gatorna kallar han för långa dalar belagda med hård sten.
"En del känner nog stark längtan efter skogar och sol och mycket ljus, men det betraktas allmänt som en svaghet som man måste bekämpa hos sig själv. Om någon inte är nöjd med det här stenlivet, så brukar man säga: det är en onaturlig människa."
Följ Tuiaviis vidare beskrivning av Europa, gå till del 2
Robert Karlsson
(9 januari 1999)
LinkPool,
Annonsera gratis mot Svenska Företag
|
