En reseberättelse från Nepal av Mats Sjödin om när han och kompisen Lasse ger sig av på trecking upp i bergen. Här bjuds vi på ett utdrag ur dagboken.
Dag 10 Kathmandu - Lukla
Vaknar och går på muggen vid 2-tiden på natten. Kan som vanligt inte somna om. Ligger och grubblar över om jag ska klara av det här äventyret. Hur kommer gruppen att funka? Det är upplagt för en krissituation däruppe. Vi kommer absolut att bli ovänner. Åtminstone några av oss. Hoppas att jag inte blir offret.
Vid 5.45 piper så äntligen klockan. Lasse går som vanligt först ut och kollar att det finns varmvatten och att muggen är kvar. Jag kan med andra ord ligga och dra mig ett tag innan jag går upp och duschar. Förmodligen den sista duschen på ett tag! Går upp i matsalen och finner att trots att vi beställt frukost till klockan sex så är ingenting färdigt.
Vi får betala taxigubbarna (som redan har dykt upp) i förskott. Tillslut kommer så vår frukost. Kommer på att jag har packat ner mina reservhandskar i väska som ska vara kvar i Bhaktapur och måste gå ner till rum 108 och hämta dem - jag har nämligen lovat vår guide Ruk att han ska få låna dem.
En Toyota pickup och en annan - liten riskokare väntar på oss nere på torget. Slänger in bagaget på Toyotaflaket och sätter mig i den lilla riskokaren. Vi åker en helt annan väg ut ur Bhaktapur än den vi är vana vid. Det verkar ganska vanskligt att köra bil i Nepal den här tiden på dygnet.
Folk och fä går mitt i vägen och flyttar sig inte när de ska det. Dessutom ligger dimman tjock som grädde över Kathmandudalen. Detta till trots blåser taxiföraren på i nästan 50
kilometer i timmen. Han kör ganska bra trots att han inte växlar så ofta som han borde...
Efter en stund är vi framme vid flygplatsen. Så fort vi stannat bilen omringas den av killar som vill bära bagaget. Snål som man är bär man naturligtvis själv!
Går in i terminalen och finner vår incheckningsdisk. Vi absolut inte checka in än, säger mannen bakom disken. Två minuter senare - när Ruk pratat med honom - är det OK. Vi har naturligtvis övervikt, naturligtvis inte jag, men de andra. Jag har faktiskt lättast bagage av alla. Utan kamera och vattenflaska väger det 12,5 kilo (då har jag visserligen mycket av mina kläder på mig, men ändå).
Lasse har lyckats banta ner sitt bagage till 15 kilo och Ann Katrin släpar på hela 18 kilo. Vad de andra bagage väger minns jag inte. Nu är det dags för säkerhetskontroll av bagage, det innebär att vi bär vårt bagage till en disk där en stor brun gubbe stoppar ner handen i ryggsäcken och känner efter. Han hittar naturligtvis inget.
Får gå och sätta mig en stund innan vi ska visa upp våra biljetter och får våra boardingcard. Dessutom måste vi betala 375 rs för övervikten. Naturligtvis delar vi på summan. Därefter är det dags för en ny säkerhetskontroll. Den här gången är det vi som ska kontrolleras. Vi får dela upp oss i kvinnor och män och stå i separata köer. En och en slussas vi in i ett litet rum där de känner lite på fickorna och skickar ut oss i transithallen.
Köper mig några chokladkakor och sätter mig ner och väntar. Efter en stund får vi reda på att planet är framflyttat på obestämd framtid. Det är nämligen dimma i Lukla. Vi sitter ett bra tag och väntar. Efter en stund går vi och ställer oss nära utgången för att bättre höra när de ropar ut vårt flyg.
Bevisligen har man börjat flyga på Lukla nu eftersom de andra flygbolagen ropat ut sina flighter till Lukla. Efter en stund får vi så gå ut och sätta oss i en transferbuss tillsammans med en massa jappsar. Första stoppet är Royal Nepalese Airlines plan som skulle gått 7.30 (vårt skulle gå 8.30 och klockan är nu halv tio). Här ska alla med grönt boardingcard hoppa av. Nästa stopp är Papluplanet (Paplu ligger två dagsmarscher söder om Lukla).
Nu är det bara vi kvar i bussen. Vi åker tillsynes planlöst omkring bland flygplanen som står på plattan. Efter en stund stannar vi så till. Det här måste vara vårt plan. Mannen som dirigerat av passagerarna går bort till planet och kommer tillbaks efter en stund. Det är inga större problem, det fattas bara en pilot. Han pratar en stund i sin radio innan bussen börjar rulla tillbaks till transithallen.
Vi blir beordrade att sitta kvar i bussen medan mannen går in och letar efter någon som kan köra oss till Lukla. Det känns nu som om mina värsta mardrömmar håller på att slå in! Efter ett tag kommer han ut till bussen och säger att han inte lyckats få tag på någon och att vi ska få något att äta medan vi fortsätter vänta.
Således får vi alltså åter gå in i den kalla transithallen. Ut genom säkerhetskontrollen och upp för en trappa och vips är vi inne i något som liknar ett elevcafé på någon svensk högstadieskola. Vi blir bjudna på "milktea" och ett par rostade mackor med sylt på. Stämningen bland oss kan närmast beskrivas som måttligt förtjust. Det är dessutom skinn på teet!
Efter en stunds väntan får vi besked att vi åter kan bege oss ut på plattan. Igenom säkerhetskontrollen igen. Ute på plattan är det varmt och skönt. Tar av mig både GoreTex-jackan och fleece-jackan. Efter ett tag får vi åter sätta oss i bussen. Den här gången finns det personal och den ska gå att lita på eftersom det är samma plan som vi var med att skjutsa ut passagerare till tidigare imorse. Det har med andra ord kommit tillbaks från Lukla.
Vi är de enda passagerarna på planet och vi sätter oss naturligtvis på vänster sida - alla utom Helen - för att kunna titta på Himalaya under hela vår flygtur. Trodde faktiskt att de skulle flytta om oss så att det skulle bli jämvikt i planet. Men inte i Nepal.
Flygresan till Lukla är bland det vackraste och mest storslagna jag har varit med om i hela mitt liv! Det är bara för mycket!
Fotograferar Mount Everest från planet. Vi flyger in i Himalaya via en enormt vacker floddal. Sedan kommer så det mest spännande med hela resan. Det vi alla har väntat på. Landningen på Lukla Airport.
Ser den lilla landningsbanan genom cockpitfönstret. Hinner faktiskt ta en bild innan den värsta/bästa (jag kan faktiskt inte avgöra vad jag ska tycka!) landningen i hela mitt liv. Den får faktiskt en heldag på Grönan att verka som en dag i sängen.
400 meter landningsbana med en höjdskillnad på 60 meter! Dessutom en grusbana.
För första gången i mitt liv gör jag en inflygning för landning underifrån (!). När planet tar mark studsar det upp lika snabbt och wobblar sedan fram efter landningsbanan samtidigt som farten minskas till stillastående på en enastående kort sträcka.
På skakiga ben lyckas jag ta mig ut ur planet och ner på fast mark.
This is it! Jag går/skakar fram till landningsbanan och tittar ner. Otroligt! Det finns bara inte ord.
Dag 10 Himalaya Lodge, Lukla (2834 m.ö.h)
Efter att ha fått våra väskor tar vi oss upp till Himalaya Lodge, som ligger alldeles ovanför landningsbanan. Under den korta promenaden (100-200 meter) hinner jag bli betydligt anfådd.
200 rupies kostar ett dubbelrum för en natt och det får väl bedömas vara OK, så vi checkar in. Delar som vanligt rum med Lars.
När vi fått in våra saker på rummen går vi ner till byn för att återbekräfta våra helikopterbiljetter hem. Tji fick vi, de har inte öppet. Vi fortsätter ändå genom byn för att se allt som finns att se här. Det vill säga en bunt med butiker och lodger. Överallt ser man små söta barn leka.
Vi går tillbaks till lodgen och äter lunch (klockan är ett-halvtvå). Äter så kallad SherpaSoup, en jättestark variant av köttsoppa. Nu är jag enormt trött, den tunna luften i kombination med den lilla sömnen jag har fått de senaste två nätterna gör att det verkligen är läge för en paus. Det är faktiskt lite svårt att andas här uppe och hjärtat slår väldigt hårt och fort.
Vaknar av att Helen går omkring ute i korridoren och ropar hallå. Låtsas sova.
När det tystnat ute i korridoren plockar jag fram dagboken och börjar summera dagen. Efter en stund - när det känns för kallt att sitta i sängen. Går jag ner i matsalen och sätter mig. Efter en stund kommer de andra inramlande.
De har varit på en promenad runt flygfältet. Lars har dessutom beställt en skräddarsydd bomullsskjorta.
Nu är det redan dag att beställa middag. Beställer en Dal Bhat och följer med Lasse och hämtar skjortan hos
skräddaren. Det är kallt men friskt ute. Skönt att få lite frisk luft.
Äter min mat och dricker en hel del te under kvällen. Skriver min dagbok samtidigt som jag pratar och umgås i
gemenskapen.
Vi får höra skräckhistorier om vädret i Namche Bazaar av ett par holländska kvinnor i 50-årsåldern. De hävdar att det är minus 20 grader ute i Namche på degen och att det är minus 19 inomhus. De har suttit inne i sin lodge med sina dunsovsäckar på sig, berättar de. Vi har lite svårt att tro på det de säger men håller ändå god min gentemot dem...
Ruk visar lite bilder hemifrån sig och berättar lite om livet där. Kvällen går helt enkelt åt till umgänge!
Går och lägger mig i ett +8° varmt sovrum.
Godnatt.
Klättra vidare till dag 15!
Text & bilder: Mats Sjödin
