En reseberättelse från Nepal av Mats Sjödin om när han ger sig av på trecking upp i bergen.
Här bjuds vi på ännu ett utdrag ur dagboken, läs del 1 här.
Dag 15 Dingboche (4412 m.ö.h)
De senaste dagarna har jag känt symptom till nageltrång och nu tar jag saken (stortån) i mina händer undersöker. Det ser inte så jättebra ut, jag beslutar att något måste göras åt det och jag tar fram morakniven och min påse med apotekets våtservetter.
När jag tvättat rent både kniven och tån börjar jag peta upp huden runt nageln. jag får bort en ordentlig bit nagel och är den är borta så börjar varet tränga fram. Det är ganska mycket var. Det är visserligen inte att undra på med tanke på att jag inte tvättat fötterna sedan jag duschade i Bhaktapur (28/12-97 - förra året!). Skrapar rent såret med kniven och tvättar en sista gång såret och lindar sedan två varv med leukosoltejp runt tån. Vildmarkskirurgi!
Aptiten stärktes inte direkt av min tåoperation, men maten går ner ändå. Vi fortsätter upp mot högre höjder, nu blir det betydligt svårare att gå. Den stig vi går på består nu av djup lera. Bredvid stigen är snön djup, ett par decimeter mjuk tösnö, så det är verkligen inget alternativ att promenera i.
När stigen delar sig får vi äntligen gå på en torr stig igen. Visserligen gäller ordspråket "inget gott utan något ont" även i Nepal. Nu börjar det luta brant uppför. Jag försöker gå långsammare än vanligt de 300 höjdmeter vi ska lägga under våra fötter innan vi når Dingboche.
När vi forcerat branten kommer vi åter upp i skugglandskapet där snön fortfarande ligger och där stigen återigen blir ett lerdike. Helt plötsligt står Mingma, norskornas bärare framför oss. Det kan med andra ord inte vara långt kvar till målet nu.
Johanne lämnar med glädje ifrån sig sin lilla ryggsäck till Mingma som tar täten mot målet. Nu är det riktigt slitigt att ta sig fram. Höjden - nästan 4400 meter över havet, ryggsäcken - nästan 15 kilo och benen minst ett ton vardera tar hårt på krafterna. Till slut når vi dock Dingboche.
Naturligtvis ligger vår lodge på andra sidan byn, som trots att den inte är stor är oändlig att gå igenom. Lera, snö, lera, snö. Bläääääh. Är helt slut när vi äntligen når lodgen, Sonam Friendship Lodge 4412 meter över havet!
Stretchar noggrant och tar nästan en halvtimme på mig för att byta till torra kläder och gå ner till "solstugan" (ett glashus som blir varmt och skönt i solen eftersom inga kalla vindar tränger in). När solen går ner bakom bergen i söder blir det genast kallt i solstugan och vi flyttar genast in i matsalen.
Här är det å andra sidan väldigt varmt eftersom man redan har eldat en stund. Sätter mig i ett av hörnen och skriver min dagbok. Beställer Dal Bhat till middag, men redan innan maten serveras inser jag att jag återigen har blivit hyfsat höjdsjuk. Får i mig potatisgrytan och hälften av riset, soppan rör jag inte ens. Killen som dukar av ger
mig en medlidsam blick. Jag är nog inte den första!
Känner mig helt borta, sitter i min egen värld. Johanne pratar oavbrutet känns det som, jag hör inte ens hälften och orkar knappt reagera på det hon säger. De andra går och lägger sig före mig. Klockan fem minuter över åtta sitter jag ensam med en massa utlänningar kvar i matsalen och skriver dagbok. Jag vill inte gå och lägga mig. Jag vet nämligen att rummet – det häftigaste på hela lodgen - garanterat är svinkallt.
Vid halv nio-tiden tvingar jag mig ändå ut i kylan och vidare upp för trappan till rummet med det passande namnet "View +". Vi har verkligen utsikt häruppifrån Ruk och jag. Det är ett tornrum med stora fönster åt alla håll, på gott och ont, för det är verkligen iskallt. Vi kommer säkert att ha minus tio härinne inatt!
Godnatt - Kall natt!
Dag 16 Sonam Friendship Lodge, Dingboche (4412 m.ö.h)
Vaknar mitt i natten. Konstaterar dock när jag tittat på klockan att den bara är 22.30. Måste snabbt som ögat komma ur min sovsäck och få på mig kläder för att ta mig ut till utedasset. Åter på rummet igen somnar jag ganska snabbt trots kylan, min investering i en fleeceinnersäck betalar sig ganska bra häruppe, det går jättesnabbt att åter få upp värmen i sovsäcken.
Vaknar igen vid halv ett på natten återigen måste jag spring ut. Den här gången är det så bråttom att jag inte hinner ta på mig något annat än fleecejackan. Således är jag ganska naken när jag försvinner ut i kylan, men som de säger: "a man got to do, what a man got to do".
Det blir tätt mellan mina toalettbesök den här natten och somnar gör jag inte mellan besöken. Ligger och tittar genom fönstret på stjärnorna däruppe. De känns betydligt närmre häruppe. Det är fantastiskt vackert.
Somnar vid halvfem-tiden och vaknar inte förrän 45 minuter senare. Min första tanke när jag vaknar är att jag är på Silja-båten till Finland, eller åtminstone att jag hällt i mig något otroligt starkt igårkväll. Jag är alldeles torr i munnen (näsan har varit täppt så jag har varit tvungen att andas genom munnen) och jag har en dunkande huvudvärk.
Världens fjärde högsta berg Lhotse sett genom mitt sovrumsfönster!
De första solstrålarna börjar nu belysa bergstopparna i söder. Jag klär på mig riktigt ordentligt, till och med mina GoreTex-handskar tar jag på mig. Tar med kameran och går ut för att vänta på den riktigt vackra soluppgången. Naturligtvis är den så stor och vacker att den inte får plats i min lilla kamera. Känner på mig att den inte kommer att göra sig på bild, så jag tar bara några kort, mest för att ha gjort det.
När jag varit ute i lite drygt en timme börjar jag bli riktigt stelfrusen och tar mig in i matsalen, där man precis börjat elda. Sitter med händerna nära kaminen för att få upp lite temperatur i de stelfrusna fingrarna.
Av mina medresenärer är Helen först ner. Efter henne kommer Ruk och sist norskorna. Åter min andra och sista blåbärssoppepåse och ett par chapati. De var inget vidare goda, men jag åt upp dem iallafall. Efter frukosten tar jag mig en liten bryta med 2 Imodium och 2 Panodil. Den här gången sköljer jag ner dem med vatten - igårkväll hade jag inget vatten på rummet när jag skulle skölja ner samma dos, men det gick ändå... På tredje försöket.
Går upp på rummet och klär mig för en kall dag utomhus. När jag kommer ut på gården igen så har solen nått hit och det är inte alls så kallt som när jag gick in. Tar GoreTex-jackan runt midjan och vattenflaska mellan jackan och den alltmer krympande magen.
Klockan 20 minuter i 10 ger vi oss iväg. Möter två tyskar som vi träffat i Tengboche (inte de två riktigt trevliga
utan två andra) Kvinnan undrar om jag mår bättre idag än jag gjorde i Tengboche igårmorse. Naturligtvis mår jag bättre...
Ruk stannar till och snackar lite med en lokal förmåga och kommer tillbaks efter ett tag och säger att vi är på väg åt fel håll. Vi ska inte gå till Cukung utan till ett bättre ställe. Naturligtvis ligger det bättre stället inte i dalen (där Chukung ligger) utan rakt upp! Naturligtvis litar vi på honom och börjar klättra.
Helen som inte hör när vi ropar efter henne fortsätter mot Chukung ända till Ruk springer ifatt henne och leder henne på rätt väg. Då har vi andra - jag och norskorna - redan kommit en bit uppåt berget.
Det går verkligen långsamt uppåt, men å andra sidan så är det jävligt brant och jävligt lite syre i luften. På 4500 meters höjd lär det bara vara 57% av den syremängd som finns vid havsnivån, vid 5000 meter är mängden bara 53%!
Helen och Ruk håller en bra fart och är snart ikapp oss slöhögar. Efter två timmars promenad rakt uppåt stannar vi och tar en paus. Någon tar fram kartan och konstaterar att vi inte riktigt vet hur högt upp vi är och hur högt upp vi är på väg. Rättare sagt vi konstaterar att toppen på den här "kullen" är 5745 meter hög.
Detta konstaterande minskar både moralen och kämpaviljan hos mig. Gör några dumma spurtförsök uppåt, men det är som fördömt. Mjölksyran anfaller efter bara några steg och efter 10-15 steg måste jag sätta mig ner. Jag har svårt
att gå ekonomiskt nu och varje gång jag spurtar uppåt måste jag sätta mig ner i 3-4 minuter och vila efteråt. Efter en lite längre spurt lägger jag mig på en sten.
Hör att Ann-Katrin ropar uppifrån, som undrar hur det är med mig. Hur jag än försöker får jag inte ihop tillräckligt med kraft för att ropa tillbaks. Först efter ett par minuter kan jag svara att allt är bra. Ruk kommer
nerspringande och undrar hur det egentligen är med mig.
Jag ler och svarar bra. Men inser att det är lika bra att jag ger upp. På kartan är jag över 5000 meter och nu har jag trots allt inga fler mål, att fortsätta är bara dumt.
Att fatta beslutet om att lämna gruppen och gå ner är mycket svårt. Att ensam bege sig neråt är svårt både ur socialt hänseende och ur själkänslesynpunkt. Man känner sig lite som en förlorare. Dock inser jag att bara tuffa människor tar tuffa beslut.
På vägen neråt träffar jag på Claes och hans spanska grupp. Eftersom även han är ganska dålig och han dessutom vill få prata lite svenska tar vi sällskap nerför. Det är verkligen skönt att träffa någon svensk som inte är med i vår grupp. Vi får båda chansen att ventilera våra känslor om resan och våra respektive grupper.
Vår lodge sedd från ovan.
Väl nere vid lodgen konstaterar jag att Ruk har nyckeln till rummet. Jag tar av mig mitt yttersta skal med kläder och sätter mig i solen endast iklädd långkalsingar och t-shirt. Det är verkligen kanonskönt. Claes och jag fortsätter prata. Det visar sig att han jobbar på Naturvårdsverket, bara ett stenkast från mitt eget kontor. Kul.
Ett tag senare kommer norskorna och berättar att Helen har blivit riktigt höjdsjuk. Hon har både blött näsblod och spytt däruppe och nu hjälper Ruk henne ner.
Tillslut kommer de sista två ner från berget. Helen går genast och lägger sig och Ruk släpper in mig på rummet så att jag slipper sitta ute i bara långkalsingarna. Sätter mig i "solstugan", känner att jag bränt mig på armarna när jag satt ute i solen och bör väl vara försiktig. Pratar lite med de två Kiwi-tanter som sitter därinne och löser korsord. Det är riktigt lugnt härinne.
Efter en stund kommer Johanne och tycker att jag ska gå och prata lite med Helen som nu ligger med dödsångest i sin säng. Jag skjuter på det en stund innan jag tar tjuren vid hornen och går och pratar lite med henne. Återgår direkt till mitt pokulerande i "solstugan".
Nu börjar fler och fler samlas här och prata. Några försöker blanda in mig i pratandet, så jag går och sätter mig i matsalen istället. Jag vill vara i lugn och ro. Jag klarar inte vara social hur länge som helst...
Skriver dagbok tills det är dags att äta middag. Äter Potato chips, friterade potatisbitar hade vi nog sagt hemma i Sverige. Klockan är sex på kvällen och jag har inte ätit sedan halv nio i morse. Beställer mer mat, vegetarisk Momo. Jag får i mig halva portionen innan magen går i spinn.
Tillbringar större delen av kvällen med att prata med Ann Katrin och Claes. Vi byter förresten adress och lovar att äta en lunch när vi kommer hem.
Grämer mig länge och väl innan jag går ut på dasset. Går och lägger mig.
Gonatt!
Vill du läsa mer ur dagboken och se fler bilder, klättra då till hemsidan!
