Jag var ute och cyklade i går och kom av någon anledning ihåg när jag blev bestulen på min svenska flagga i Indien. Varför jag just kom ihåg denna episod kan möjligen ha att göra med cyklandet, det var nämligen på en cykel jag satt då flaggan blev stulen av några illasinnade figurer i en folkwagns-buss.
   De kunde ha gjort mig näst intill vad som helst: stulit mitt pass, mina cykelväskor med kläder eller tagit cykeln. Jag hade blivit upprörd så klart, men inte till närmelsevis lika förbannat arg, som när de snodde flaggan.
   Det hela utspelade sig i Varanasi, staden som ligger vid den heliga floden Ganges. Dit det dagligen strömmar stora skaror av Indiska pilgrimer för att bada i flodens heliga vatten (som dock ser allt annat än hälsosamt ut att bada i) eller rent av för att dö på just denna plats.

För en hindu, är det den absolut mest heliga platsen att lämna jordelivet på. Att sedan kremeras vid flodens strand efter döden ger den döde stora möjligheter att komma direkt upp till himlen. Dag som natt flammar eldarna vid kremeringsplatserna och hela tiden fylls det på med nya kroppar.
   Det finns hotell i staden, som har stora reklamskyltar på utsidan där det står:
   "COME AND DIE WITH US!" (på svenska ungefär: Kom och dö hos oss!).

Jag var ute på en längre cykeltur i Asien och hade före Indien avverkat Kina, Tibet och Nepal på cykelsadeln. Denna eftermiddag rullade jag så in i ett vansinnigt rörigt och kaos-aktigt Varanasi.
   Alla besökande pilgrimer gör att staden är till bristningsgränsen fylld med folk, bilar, bussar och lastbilar. Till detta kaos kommer en stor mängd övriga fordon såsom människor med överfyllda släpkärror, "miljoner" cykelrickshor, heliga kor som spatserar omkring överallt och tillsammans skapar de överdjävliga proppar i trafiken.
   Om jag skall ranka de värsta platserna att cykla på, så ligger Varanasi helt klart i topp. Det är en helt sanslös röra att ta sig fram genom. Det gäller dessutom att se upp så att man inte får ett rapp av polisernas meterlånga påkar (likt avsågade kvastskaft), när de går loss för att röja upp i trafikkaosen i gatukorsningar.
   Att stå någon timma vid någon av stadens centrala gatukorsningar är förövrigt ett skådespel utan dess like. Vi snackar KAOS med stora bokstäver nu. Bilar, bussar, lastbilar, cyklar, cykelrickshor, släpkärror, vagnar, kor, gångtrafikanter står i en enda röra och alla skall åt olika håll. Det tutas, skriks, skrattas och kor brölar rakt ut.
   Efter ett tag anser polisen/poliserna att det är dags att försöka få någon ordning på det hela och går loss med sina påkar. De viftar mot allt och alla (speciellt då mot cyklister, rickshaförrare, släpkärre-dragare), vilket har till följd att det blir ännu mer rörigt då dessa personer försöker komma undan slagen.
   Poliserna får till slut någotsånär ordning och de kan vila sina påkar (men inom en snar tid är det röra igen och de går loss på nytt). Det var detta kaos jag var på väg in i, när det hände sig att min svenska flagga blev stulen.

Nåväl, här var jag nu mitt i kaoset och bak på cykeln hade jag en 80-90 centimeter hög plastpinne med en svensk flagga (bilden till höger visar flaggan innan den blev stulen, där jag står på en väg i Tibet). Pinnen var ledad på mitten (likt ett fiskespö, ni vet) och det gick således att göra flaggpinnen hälften så lång om man ville det. Flaggan hade på något sätt under de tre månadernas cykling blivit en del av mig.
   Jag stod i en vid ett rödlyse när den upprörande stölden ägde rum. Det blev grönt och en folkwagnsbuss passerade mig. En person stack ut sin hand genom ett fönster i bussen och norpade översta delen på flaggpinnen och flaggan.
   Efter 6,5 mils cykling i 35-gradig värme var jag lätt trött och irriterad (den röriga trafiken och alla avgaser i staden hade inte gjort mig bättre till mods). Jag tände på varenda cylinder och blev så otroligt, gruvligt och heligt förbannad. Att sno min flagga var det absolut värsta de kunde göra. Det var en skymf mot mig och mycket värre än att till exempel spotta på mig.
   Skrikande och tjutande av ilska satte jag i högsta fart efter flaggtjuvarna. Mitt långa hår stod på ända, kinderna hettade röda och säkerligen rann det fradga utefter mitt tre månaders skägg. Jag trampade som en galning, skrek och hötte med näven, samtidigt som jag i högsta fart försökte krångla mig fram genom den vansinniga trafiken. Naturligtvis blev det snart ett ganska abrubt stopp på färden.

Jag krockade med en cykelricksha och cykelväskan på min främre pakethållare lossnade och fastnade i hjulet. Det gick således inte att cykla vidare framåt. Jag var helt rasande och mina osande eder om grym vedergällning riktades i tur och ordning mot:
1 - flaggtjuven, som jag dyrt och heligt lovade att söka efter under resten av mitt liv, för att sedan hänga upp honom i en flaggstång med fötterna uppåt;
2 - rickshaföraren, som inte hade vett att hålla sig ur min väg, fick en skopa svenska svordomar till livs;
3 - cykelväskan blev utskälld efter noter (det var inte första gången den halkat in i framhjulet och abrubt stoppat min färd);
4 - framhjul, cykeln, trafiken och allehanda gångtrafikanter fick även dessa veta att de inte var vatten värda.

Till slut hade jag lyckats få loss väskan från hjulet och kunde fortsätta jakten. Som dock var dödsdömd vid det här laget, eftersom tjuvarna för länge sedan försvunnit bort i fjärran. Jag kokade dock fortfarande av ilska och irrade runt i staden i närmare en timma, på jakt efter en skymt av flaggtjuvarna.
   Någon folkwagnsbuss gick dock inte att se röken av, så det var bara att ge upp jakten. Nu gällde det i stället att hitta rätt väg till området med budget hotell. Vilket tog en evighet, eftersom jag inte hade någon som helst aning om vart jag befann mig i staden. Det blev en hel del kartläsande.
   Trafiken var som jag tidigare sagt, otroligt påfrestande att cykla i och till slut gick jag med cykeln på trottoaren i stället (det gick fortare). Inne i en smal och trång gränd var jag till slut på rätt spår och frågade tre påkförsedda poliser om vart det kunde tänkas finnas billiga hotell. De pekade ut vägen med påkarna (tydligen kan man använda påkarna för annat än att "dirigera" trafiken med).
   Ett rum för 25 rupee blev min hemvist för de närmaste dagarna. Enligt anteckningarna i min dagbok från resan, var det "inget höjdarrum och utan fönster". Man fick 31 rupee för en US Dollar då och 1 krona var lika mycket som 4,2 rupee.
   Ju mer jag läser i min gamla dagbok kan jag se Varanasi framför mig. Minnen och hågkomster väcks till liv och det känns nästan som jag står där mitt i kaoset igen. Dessutom blir jag lite förbannad igen, för att flaggan blev stulen.
   Cyklingen var på något sätt inte lika bra på resten av resan (Pakistan), som innan flaggan blev stulen. Jag kan nämna att jag ännu icke har funnit flaggtjuven, men varje gång jag ser en folkwagnsbuss, betraktar jag den med stor misstänksamhet.

En annan stad som är lätt kaos-aktig och aningen påfrestande att cykla genom är Rawalpindi i Pakistan. Om jag måste ranka vilken av Varanasi eller Rawalpindi som är värst att cykla igenom, så är nog Varanasi nummer ett om man ser till antalet ogenomträngliga gatukorsningar och proppar i trafiken överallt.
   Rawalpindi å sin sida, har en alldeles otroligt magnifik korsning mitt i staden. Denna trafikstockning kan helt ta andan ur en besökare och det är intressant att studera den lite sisådär på avstånd. Jag tog in på ett hotell, med rumsfönster mot just denna plats och kunde i timmar sitta och titta på skådespelet utanför mitt fönster.

Apropå något jag skrev tidigare i denna berättelse om att min främre cykelväska en gång tidigare under cykelresan fastnat i framhjulet. Detta skedde i Tibet, då jag cyklade i en nedförsbacke från resans högsta vägpass (Lagpa passet: 5 220 meter över havet). I 35 kilometers fart fastnade väskan och framhjulet tvärstannade, vilket man inte kan säga om mig. Jag bjöds på en luftfärd som jag knappt har några minnesbilder alls kvar av...
   Du kan läsa mer om denna luftfärd i min berättelse:
På mountainbike - 5 000 meter upp på världens tak.

Om du vill ha mer lästips, så finns en läsarberättelse skriven av Helena Anderhag (numera är hon redaktör på Passagens Reseavdelning) om hennes besök i Varanasi: Den eviga staden.

Text & bild: Robert Karlsson (9 oktober 2000)