Den eviga staden
Det är tidig gryning och solen har nyss siktats vid horisonten. Det rosa diset får hela staden att skimra förtrollat. Känslan att gryningen är dörren till en annan dimension är påtaglig, dock endast öppen en kort stund innan dagen tar vid.
 © Helena Anderhag
Varanasi, Indien: den eviga staden.
I den trånga gränd där jag nu sakta vandrar fram är det fortfarande lite mörkt och skumt, för hit ner hittar solens strålar sällan. Kon och hennes kalv som jag passerar står tätt tillsammans och mumsar på en gammal kartongbit. Nedanför sitter en gammal kvinna på huk, hon samlar ihop komockorna som hon sedan torkar och använder som bränsle.
Jag känner en svag doft av rökelse, någon har nyss gjort sin morgonpuja, morgonoffring, till gudarna. När människorna här vaknat och tvättat sig gör de sin puja innan de gör något annat. De offrar frukt, rökelse, blommor eller ris, läser något mantra och hälsar dagen. Efteråt trycks det röda märket i pannan som en slags välsignelse.
Det osar av frukost från en liten fönsterglugg i det sandfärgade stenhuset. Jag känner att jag är ganska hungrig. Det skulle smaka bra med dhal och chapati, det vanligaste morgonmålet. Chapati är det tunna mjuka brödet, som är bakat på endast mjöl och vatten och gräddas direkt på elden. Med bitar av chapatin äter man dhal, den mustiga linssoppan, med händerna.
Jag fortsätter genom den vaknande staden som liknar en labyrint med alla dessa irrande och ibland vilseledande gränder. Runt omkring mig har folk börjat öppna sina små affärer av olika slag. Affärerna liknas vid stora trälådor där affärsinnehavaren själv sitter inträngd bland varorna. Bananförsäljaren behöver ingen affär, han sitter direkt på sin kärra med bananer upp till knäna och ropar högt: Kela! Kela!
 Möte med evigheten
Jag hör en välbekant röst ropa på mig om jag vill ha chai, te. Men jag tackar nej. Jag är på väg till ett möte. Lukten av vatten och ljudet av fågelskrin talar om att jag börjar närma mig mitt mål.
Nu är jag framme vid den stora floden, som så många gånger förr. Synen som möter mig är alltid lika överväldigande och jag tar några djupa andetag, går sakta nedför trappstegen mot vattnet. Sätter mig på huk, fyller mina händer med vatten och för dem långsamt till ansiktet.
Reser mig upp och stegar uppför trapporna, slår mig ned vid "min" plats på ghaten, trappavsatsen. Samma procedur varje morgon, det har blivit min ritual. Det är först nu jag märker att jag inte är ensam. Det sjuder av liv och rörelse omkring mig.
Längs hela stranden gör kvinnor och män sin morgontoalett. De tvättar sig och praktiskt nog även sina kläder, samtidigt. Några står bara vid vattenbrynet medan andra friskt dyker ner i det bruna vatten som även tjänar som stadens kloak.
Jättesköldpaddor håller rent
Det sägs att det finns jättesköldpaddor som står för renhållningen av floden, andra hävdar att någon sorts amöba gör jobbet. Men för människorna här räcker det med att floden är helig och därmed ren.
Kvinnorna tvättar omsorgsfullt sina långa sarees, som de sedan lägger upp på stranden för att torkas. Stranden fylls då av alla möjliga och vackra färger.
Nu har solen hunnit en bit upp på himlen och det börjar bli varmt. Så här innan monsunen blir det hett tidigt. Jag reser mig från min lilla utkik, sätter mig under ett parasoll hos en chaiförsäljare.
Medan jag läppjar på dagens första chai ser jag en stor gråbrun vattenbuffel sakta flyta förbi uppochner. En liten fågel sitter och pickar inuti dess halvruttna buk.
En sadhu sitter i någon slags yogaposition. Hur lyckas han ha båda benen runt nacken och samtidigt stå på huvudet? Förresten en helig man som låter sig fotograferas mot betalning, hur helig är han?
Luften känns tjock av ruttet, stekos, djur och människoträck, tunga dofter av parfymoljor, kryddor, blommor och rökelse i en salig blandning. Någonstans hör jag en liten kass transistor knastra och spraka fram den senaste hitten. Lustigt, på något sätt gör sig den där hurtigt trallvänliga popmusiken bra i dessa små apparater, som oftas måste skakas igång.
Tjock matta av sinnesintryck
Några klockor ringer från den muslimska moskén och böneutroparen skriker sig hes. Folksorl, några getter står och bräker, klingande skratt från lekande barn. Jag hör det hypnotiska ljudet av en sitar ackompanjerad av tablas.
Allt detta blandas och bildar en tjock matta av sinnesintryck. Det känns ibland som om jag bara betraktar allt långt härifrån. Hur länge har jag varit här? Hemma har jag inte varit sedan jag flög till detta omtumlande land den där sensommarnatten för snart två år sedan.
Här i Varanasi har jag varit i fyra kanske fem månader nu. Märkligt hur tiden flyger iväg eller har tiden isjälva verket stått stilla? Tid är på något sätt inte viktigt längre, fast tid är det enda jag har.
Solen står nu i zenit och jag tar återigen trappstegen ner till vattenbrynet. De heta stenplattorna bränner mina bara fötter. Jag hyr en av de många båtarna som ligger förtöjda längs med ghaten. Så här mitt på dagen är det ingen som vill vara ute på floden helt oskyddad från solens brännheta strålar. Bästa tiden för en båttur är i tidig gryning och när det börjar skymma. Men jag virar min schal runt huvudet och trotsar de obarmhärtiga strålarna.
Det är härifrån jag får min bästa vy över denna mer än tvåtusenåriga stad. Längs vänstra stranden ligger själva staden. Från vattnet ser det ut som om alla dessa hus, stora som små till vackra palats, ska störta ned i floden, men de ger en mycket vacker siluett i skymningen. Mellan staden och floden leder ghatsen, trapporna, ner till floden. Staden kokar av liv. Den är befruktad av gammalt och nytt, andligt och materiellt, frukten har blivit ett rofyllt kaos.
Norra stranden däremot är helt öde, inte ett hus, inga vägar, inga människor förutom en och annan fiskare som lagar sina nät. Jag ror uppåt. Det så karaktäristiska vita ljus, mitt på dagen i detta land, lägger sig som en mur, det är svårt att se något överhuvudtaget.
Döden är naturlig här
Nu passerar jag the burning ghats. För folket här är Varanasi en speciell stad att dö på och som rökpelare stiga mot himlen på. Finast är att brännas vid just den här platsen. Det är redan ett par bål som brinner friskt. Runt eldarna strosar hundar, ihopp om att få sig en smakbit. Barnen sparkar boll i sanden nedanför, en man tvättar sig i vattnet nedanför bålen. Allt är som vanligt. Här är döden något naturligt, inte något som döljs.
Plötsligt hör jag sång och suggestiva trummor. På en bår förs en guldinklädd kropp fram, ner först för att doppas i floden, sedan upp på ett enormt träbål, någon anhörig tänder på och kroppen börjar brinna. Det är förvånansvärt vad fort en kropp brinner upp. Enorma rökpelare stiger mot den redan så röktunga himlen. Lukten av en gigantisk barbeque sprider sig.
Jag får kväljningar och kajkar vidare i min lilla båt, åker in till stranden, förtöjer. Springer upp till staden och in i gränderna. Jag rusar vidare och upp för trapporna till mitt rum jag hyrt denna tid.
Imorgon åker jag hem.
Text & bild: Helena Anderhag
(1995)
Läs fler av Helenas reseberättelser!
LinkPool,
Annonsera gratis mot Svenska Företag
|
