Efter några veckors intensivt arbete i Mexico City fick jag äntligen chansen att se lite mer av landet. Jag och två kollegor hade bestämt oss för att hyra bil och åka ned till Acapulco över helgen. Den nybyggda motorvägen skulle ta fem timmar, i stället för 7-8 timmar längs en lite längre väg. Vi skulle ge oss av strax efter lunch på fredagen, eftersom det inte var någon brådska att komma fram så föll valet självklart på den längre vägen.

I vanlig mexikansk ordning var personen som skulle lämna bilen en timma sen. Vi kom trots allt iväg i hygglig tid, vägen går upp i bergen till Toluca, därifrån raka spåret till Zihautenejo (Strax söder om Lazaro Cardenas och Ixtapa) och längs kusten ned till Acapulco.
   Utanför stadskärnan är Mexiko City omringad av ett hav av mer eller mindre slummig foerortsbebyggelse, som inte ser ut att ha blivit reparerad sedan senaste jordbävningen. De flesta små trädgårdar och diken är fulla med sopor som folk slängt omkring sig.
   När vi kom till nästa stad, Toluca, stannade vi för att bunkra upp med nödvändiga förnödenheter (läs bira), och fick en ofrivillig timmas sightseeing innan vi hittade rätt väg ut ur stan. Nu skulle det bara vara raka spåret till havet.

"Inget rakt spår"
Efter en stunds körande insåg vi dock att det inte riktigt stämde. Vägen gick nämligen inte över bergen, utan snarare runt alla toppar. Det gick ständigt upp och ned längs med sänkor i bergen.
   Vägen var kantad med kors och små altare, från vad vi antog var för offer för trafikolyckor. Vi blev nämligen omkörda av allt som hade motor. Lastbilar, unga tjejer i bilvrak och full lastade bussar, alla körde om oss i full fart. Ofta var detta just före eller mitt i en kurva.
   Någon timme efter Toluca dog trafiken helt ut. Istället stod magra kor och åsnor på eller strax bredvid vägen och betade, och det blev allt längre mellan gårdarna.
   Kartan vi hade gav inte riktigt hela sanningen om vägen ned till kusten. När solen börjadegå ned hade vi ingen aning om hur långt det var kvar och några vägskyltar fanns inte. Vi stannade till för att ta några naturfotografier. Det fanns inga hus eller människor i närheten, men rent automatiskt låste jag bildörrarna när vi klev ur.
   När vi kom tillbaka till bilen upptäckte jag att vår enda bilnyckel blivit alldeles sned. Det var helt omöjlig att låsa upp bildörrarna, och tillråga på allt gick billarmet igång. Något stressade stod vi där, mitt I ödemarken, och lirkade med nyckeln (tack och lov sade ingen av mina kollegor vad de egentligen tänkte). Efter ett par försök och några svettdroppar lyckades jag dock börja nyckeln tillräckligt rak för att vi skulle kunna ta oss in i bilen igen och starta motorn.

Väg full av bandidos
Vid elva tiden på kvällen kom vi fram till en by som heter Alta Mirano. Här stannade vi vid ett hotell för att fråga hur långt det var till Zihautenejo. Vi lyckades förstå att de rekommenderade oss att stanna över natten. Resan till kusten skulle ta ca 2-3 timmar till och vägen efter mörkrets inbrott var full av bandidos.
   Det hela illustrerades med att han gav ett gutturalt läte samtidigt som han drog sitt pekfinger över halsen. Det lät som ett säljknep för att få oss som hotellgäster, men vi var trötta och föll för det.
   Nästa morgon gav vi oss iväg tidigt för att hinna njuta av dagen och ta ett lunch dopp i Acapulco. Vägen var full av hål och gropar och slingrade sig runt bergssidorna, stenar och grus hade rasat ned över vägen. Under flera timmar kunde vi inte köra mer än 20-30 km/tim.

Det såg ut att vara en tidsfråga när vi skulle få punka, och mycket riktigt. Termometern visade på 40 grader när det small till och vi fick byta till reservdäck. Sedan fick vi köra ännu försiktigare, för nu hade vi inget reserv-
däck kvar och någon verkstad syntes inte till.
   Att köra här i mörkret hade varit omöjlig, så det var tur att vi stannat över natten på hotellet. De få vägskyltar som fanns var dessutom fullpepprade med kulhål, vilket fick oss att minnas hotelvärdens gest med fingret över halsen.

Stoppade av mexikaner med gevär
Då såg vi plötsligt människor, några med gevär, stå mitt på vägen. Under en sekund funderade jag på att försöka vända eller backa. Men så dålig som vägen var skulle vi inte hinna långt, återstod alltså bara diplomati.
   När vi kom närmare upptäckte jag att åtminstone en av personerna hade en polis-
bricka faststucken i jeansfickan. De stoppade trafikanter för att undersöka vilka de var.
    På knagglig spanska förklarade vi att vi var svenska turister som ville se lite av landet. (Det är alltid vettigt att förklara att man inte är amerikan, då dessa inte är särskilt populära.) Polisen sa att det fanns en del banditer i området som gjorde det vanskligt att resa, men att så länge de kunde patrullera så var det ofarligt.
   Huruvida de kunde patrullera eller inte berodde dock på om de hade pengar till bensin. Vi kom snabbt överens om att skramla ihop 100 pesos (ungefär lika mycket i kronor) i bensinbidrag till dem. De såg mycket nöjda ut, så jag tänkte prova lyckan med att fråga om jag fick fota dem.

De sprang snabbt över till sin bil och började peka på olika kulhål i den, samtidigt som de antagligen försökte berätta diverse rövar-
historier (förstod inte många ord av dem). Vi kunde
få eskort av dem hela vägen till Zihautenejo, de skulle åka tillbaka dit ca 2 timmar senare. En mexikansk timme kan lätt vara 3 och vi kände att vi hade turen med oss, så vi valde att åka direkt utan eskort.

Byter "grejjer" med polisen
Just när vi börjat rulla iväg upptäckte jag att en kvinnlig polis bar på flera vita T-shirts över armen. Jag hade sett en av poliserna med en vit T-shirt med polisens logo på bröstet och ryggen. En sådan tröja skulle vara en riktig trofé för vilken souvenir jägare som helst, så jag stannade och ropade på poliserna.
   Det visade sig dock att det inte var poliströjor hon bar på, utan reklamtröjor för ett politiskt parti och dessa var jag inte intresserade av. Jag frågade polisen med polis T-shirten om han ville byta den mot min Ralph Lauren tröja (inköpt i Thailand). Hela gruppen av poliser sken upp, och det tog inte många sekunder innan jag hade en äkta svettig mexikansk poliströja.
   Vi hade räknat med att vara i Acapulco på nolltid, där vi kunde få ut pengar från bankautomat, men nu var våra kontanter så gott som slut. Tillråga på allt började vi få ont om soppa i bilen. Vi kom fram till att det borde räcka hela vägen till Zihautenejo, men om en bensin mack som tog kredit kort dök upp så skulle vi stanna till och tanka.
   Det fanns inga riktiga bensin mackar alls på vägen, än mindre någon som accepterade Kreditkort. De vi passerade var mest lador utan bensinpumpar men med en bensinmacks skylt. Vi lyckades skramla ihop 100 pesos och stannade vid en av de pittoreska bensinmackarna.

Vi körde in på gården och beställde bensin för 100 pesos. Själva tankningen sköttes av äldsta sonen som med hjälp av en slang sög upp trycket ur en plastdunk med bensin som fadern höll i. Det visade sig vara en osannolik tur att vi tankade för det var ytterligare 2 timmar att åka. Längs denna sträcka fanns knappt några människor alls och än mindre några bensin-
mackar.

Längtar efter havet
Vi längtade oändligt efter att efter nästa bergskam få se havet, men det var bara mer berg. Plötsligt efter vad som kändes som en evighet nådde vi paradiset. En öde strand som sträckte sig så långt man kunde se, i ryggen hade vi solbrända kullar med kaktusar.

Fortsättning följer i del 2...

Text och foto: Mika Keskitalo
(2 juni 1997)