Efter en resa som verkade lika lång och plågsam som Moses vandring genom öknen, låg stranden och Stilla havet likt paradiset framför oss.
   Men resan från Mexico City till Acapulco som skulle tagit oss 5 timmar hade nu pågått i 12 timmar + en natt. I stället för att ta motorvägen tog vi en lite längre väg, läs om det här: En biltur till Acapulco

Vi stannade inte länge vid paradisstranden, utan satte oss i bilen igen. Det var ytterligare några timmars körning till Acapulco och innan dess ville vi hinna med ett besök i Zihautenejo.
    Väl framme i Zihautenejo hade vi först av allt tänkt laga vårt punkterade däck. Vi lyckades hitta en firma som var öppen. Vad vi dock inte såg var ett strategiskt placerat hål i gatan just utanför däckfirman. Däremot kändes det när vi studsade till, och kvaddade nästa däck.
   Det var reserv däcket som gått åt den här gången, så det åkte tillbaks in i trunken i väntan på senare lösning. För original däcket hade firman 2 alternativ, ett billigt men dåligt jobb och ett dyrt och bra. Lite nervösa för vad hyrbilsfirman skulle säga, lutade det mer åt det dyra alternativet. Det visade sig kosta 90 pesos (ungefär lika många kronor), och då ingick material, arbete och bira.

Livliga Tejones bakom huset
Medan dottern och sonen i familjen fick sysselsätta sig med bilen, tog fadern med mig bakom huset. För att visa mig några "tejones" (inte att förväxla med cojones som har med könsorgan att göra) som han hade hade där. Tejones är ett livligt djur som ser ut att vara ett mellanting mellan järv och katt.
   Påhejjad av mannen som tycktes förklara att de var helt ofarliga, klappade jag något motvilligt en av dem . Det var inte förrän efteråt som mannen leende kavlade upp en av sina skjortärmar och visade vad som verkade vara ett hundratal bit och rivmärken. Några händelselösa timmar senare lämnade vi Zihautenejo och fortsatte mot Acapulco.
    När vi kom fram till Acapulco var det redan mörkt, så badstranden fick vänta till nästa dag.
    I stället tillbringade vi kvällen på stan. När vi vaknade följande morgon var regnet på väg in från kusten. Och det var inget dåligt regn heller, det pendlade hela morgonen och dagen mellan duggregn och tropiska skyfall. Bitvis låg vatten nivån så hög på vägarna att bilarna som försökte köra där fick sura motorer och stannade.

   Badandet fick ännu en gång ställas in och vi riktade in oss lite mer sightseeing istället. Vi han bland annat med ett snabbt besök till La Quebrada, där våghalsiga män riskerar livet genom att dyka 40 meter från bergskanten ned i vattnet. När vi tittade ned mot vattnet undrade vi om det verkligen var höjden som gjorde det hela farligt. I vattnet flöt burkar, bananskal, kartonger och diverse annat. Troligen var det sjukdomar, efter en kallsup i det vattnet, som tog kål på dykarna.

Gör fynd i Taxco
Efter några vändor i stan bar det efter lunchtid av igen. Vi ville hinna med ett besök i Taxco innan det blev försent. Något försiktiga efter nedresans strapatser valde vi att åka åtminstone bitvis på den nybyggda motorvägen mot Mexico City.
    Längs den nya vägen duggar biltullarna tätt. Hela sträckan Acapulco - Mexico City kostar ca 300 pesos i tullavgifter, den gamla vägen går parallellt och är inte i helt uselt skick. Vi hade i vart fall efter nedresans strapatser inte allt för högt ställda krav på vägar.
    Sent på eftermiddagen nådde vi fram till Taxco, silver handlarnas Mecka. Taxco är en gammal gruvstad som ligger på bergs sluttningarna. Stadens alla sluttande små krokiga gator går inte att beskriva med några få ord, de måste helt enkelt upplevas.
    Gruvorna runt staden är sedan länge nedlagda, men stan hyser fortfarande ett tusental butiker som handlar med silver och andra ädla metaller. Själv var jag ljummet intresserad av att handla mer souvenirer, ända tills en av handlarna ur ett gömställe plockade fram 3 vackra stenar som han påstod var stjärn safirer. När jag sen lyckades pruta ned priset en del, visste jag att jag gjort mitt livs affär.

Stannar ej för rött ljus
Vi nådde slutkörda Mexico City igen vid midnatt. Sträckan genom stan gick smidigt, då det är rekommenderat att man inte stannar för rött efter mörkrets inbrott på grund av rånrisken.
    Väl tillbaka på kontoret nästa dag var folk förvånade över att vi valt bergsvägen till Acapulco: "Den är ju knappt körbar och dessutom är risken för banditöverfall ganska stor" talade alla om för oss. Men jag är glad de inte talade om det innan vi åkte, då kanske vi valt en rakare och tråkigare väg, och då hade det inte blivit någon läsarberättelse.

Om stenarna jag köpte kan väl sägas att jag hemma fick en värdering som först visade att stenarna kunde vara värda det 10 dubbla mot vad jag gett. Men det gick snabbt ned till ungefär vad jag betalt för dem när det visade sig att de var artificiella.

Text & bild:Mika Keskitalo   (5 december 1997)
© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.