När vi kom in i Kina blev välkomnandet varmt, bokstavligen talat. Från minusgrader och snö i Sibirien ändrades klimatet snabbt när vi lämnade Gobiöknens högland. När vi klev av tåget - transibiriska järnvägen - några timmar innan Beijing var det plötsligt 15 grader och varm sol, underbart.

Ju närmare Beijing vi kom desto tystare blev det, man packade sin ryggsäck och tyckte det var tråkigt att skiljas.
   Väl i Beijing handlade det mycket om att bocka av sevärdheter. Förbjudna staden och Kinesiska muren är ju måsten för varje turist. Muren var verkligen värt ett besök, det inser man inte förrän man står på den och blickar ut över det mäktiga landskapet och den ännu mäktigare muren som slingrar sig på bergkammar från topp till topp.

Anders på Kinesiska muren

Höjdaren i Beijing var den dagen vi hyrde cyklar. Från tidig förmiddag cyklade vi nästan oavbrutet till kvällningen, då vi letade efter ett ställe där vi trodde att våra transsibiriska vänner kanske bodde. Efter lite detektivarbete hittade vi rätt hotell, en titt i liggaren och rumsnumret var kirrat. Gissa om deras förvåning när vi stövlar in i deras rum, kändes fint, att grouppa var förenat igen. Vi åt en middag ihop och bestämde att ha fest nästa dag.
   Festen nästa dag var kul, middag för 10 kr per portion och Beijjng beer för 2 kr per flaska a´66 cl, det blir en billig skiva det, 8 kr för ett gott rus.

Misstag med förbokat hotel
Som kuriosa kan nämnas att vi orutinerat och högst omeriterande i travellerkretsar hade bokat första natten i Beijing från Sverige. Hotellet hette JingLun och var ett fyrstjärnigt, flott hotell med personal vars enda uppgift var att trycka på hissknapparna. Baren var dyr - 45 kronor för en Carlsberg - och nerlusad med svenska ingenjörer, jag lovar att det var minst 70 procent svenskar, surt värre för ragg och plånbok.
   Under vistelsen i Beijing fick man ju en viss uppfattning om kineser.
   Kineser är generellt mycket usla på engelska. I början trodde man att alla kunde engelska eftersom de hela tiden skriker "hello" efter en, men när man svarar viker de undan. Behöver ni hjälp med vägen till ett ställe och vill tala med någon som kan engelska. Gör så här: hugg någon i kostym och börja prata engelska, går även med svenska, effekten blir densamma.
   Han kommer försöka gå undan, stå på dig. Snart (30 sekunder) står en flock på 15 kineser runt dig och är nyfikna. Efter några minuters kackel med den stackaren du högg först kommer någon som kan tillräckligt mycket engelska för att visa vägen.
   En rolig grej är att bete sig udda och se hur kineserna verkligen vrålglor. De glor när de har passerat så man tror de ska tappa huvudet. När vi skulle lämna Beijing den 7/3 från Beijing West järnvägsstation satt vi på golvet mot en vägg och åt. Hade vi fått en krona av alla som stirrade mer än 15 sekunder hade vi blivit rika. En flummig holländare vi träffade brukade gå med en walkman och sjunga med för fullt, "dom glor ju ändå", sade han.

Från is till tropisk klimat
När vi nu slutligen skulle lämna Beijing styrde vi kosan söderut med tåg mot Hanoi, en liten tripp på ynka 54 timmar. Tristess, nej, faktiskt inte. Tålamodsträningen på Transsibiriska kom väl till pass. Tågresan var ganska händelselös, men klimatmässigt intressant.
   Vi lämnade ett Beijing 23:40 där isen ännu låg på vattendragen. När vi vaknade på morgonen hade träden fått löv, det började bli varmare för varje station. Lakanen började klibba av den stigande fuktigheten. När vi tittade ut nästa morgon susade vi förbi bananplantor och vattenbufflar på risfält.
   Några roliga saker hände i alla fall. Nyfikna som vi var skulle vi inspektera tåget. Som 2 av 3 västerlänningar ombord var vi ganska exotiska. När vi kom in i sittvagnarna var det ett fasligt kinesiskt tjattrande vid 120 dB, precis som vanligt. Vi hörde att tjattret avtog i samma hastighet som huvuden vreds åt vårat håll. Snart hördes endast rälsdunket medans vi gick genom vagnen uttittade av ett hundratal häpna kineser.
   Kinesernas vanor vad gäller färdkost skiljer sig en hel del från de svenska. Kineserna lagar mat på tåget. De äter hela tiden, är det inte vanlig mat så sitter de och gnager på solrosfrön. Skalen spottas tillsammans med saliv och snor direkt på golvet. Det gick en stackare och städade upp matrester, skal och annat klägg hela tiden för att tåget alls skulle vara framkomligt.

Stopp vid Vietnams gräns
När vi på natten den 9/3 hade lämnat de trevliga kinesiska gränspoliserna rullade vi in i Vietnam. Tåget rullade sakta förbi tullbyggnaden där siluetterna av breda hattar syntes. När tåget slutligen fått stopp var det på tågstationen i DongDang. Vi gick in i stationsbyggnaden och lämnade våra pass, visum och tulldeklaration till den bistre, grönklädde tjänstemannen. Efter en tids väntan blev jag kallad till luckan, där mannen lugnt frågade:
   - Do you have a problem?
   - No, I don't!
   - Yes you have! Your visa, Hanoi Airport. This, DongDang landborder. Visa not valid.
   - But the embassy in Stockholm said this visa is allright.
   - Your visa, Hanoi Airport. This, DongDang, not valid visa.
   - The embassy said I would recive a new visa at the border, can you give me a new visa?
   - Yes I can, but it cost! Sade tjänstemannen med ett girigt flin. 20 dollar or China again.

Paradis för plånboken
Hanoi, huvudstad i Vietnam med knappt miljonen invånare. En stad i fransk kolonialstil där alla kör som idioter med vespor och man kan inte sitta mer än fem minuter förrän antigen en tiggare, skoputsare eller brödförsäljare är och tjatar.
   För ekonomin är Vietnam ett paradis. En frukost bestående av bröd, kaffe och bananpannkaka kostar 4-5 kr. En lunch på gatan kostar 7 kr, en limpa 80 öre.
   Efter några dagar var vi trötta på Hanoi och tog en tripp till Halong Bay. Där finns en skärgård med sockertoppsberg som reser sina dimhöljda toppar upp ur havet. Givetvis kunde man köpa coca-cola långt ute i skärgården. För övrigt var det här som inspelningarna av senaste Bondfilmen gjordes. Kvällen spenderade vi med att äta glass med en fet och trög australiensare.

Halong Bay

Trafiken var bland det värsta jag varit med om, inte intensiteten utan dårskapen. Under den veckan vi var i Hanoi och Halong såg jag personligen tre kollisioner mellan vespor och fyra välta lastbilar. I Hanoi såg jag även resterna av två kollisioner mellan vespaförare och lastbil. Resterna var två människor utsmetade på gatan och en folksamling som glodde på skadan på fordonet.
   När visum och andra papper var ordnade for vi på en färd i minibuss söderut. Efter 65 mil och 15 timmar på en usel väg slutade färden för vår del i en het håla vid DMZ - Demilitarized zone - som heter DongHa.

Gå till del 2

Text & bild: Anders Dahlgren   (26 mars 1998)
© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.