Efter 65 mil och 15 timmar med buss på en usel väg från Hanoi slutade färden för vår del i en het håla vid DMZ - Demilitarized zone - som heter DongHa. Där köpslog vi med byns maffiakung, en gammal krigsveteran, riktig hårding. Men inga fler bussar gick den dan.

Det var 35° C, torrt och dammigt, sova var det bästa sättet att utnyttja tiden. Kvällen gick vi och tog en fika, fick sällskap och agerade engelskalärare, igen. Nästa dag skulle bussen mot Lao Bao gå mellan sju och åtta, ungefär.
   Vi var tidigt på plats och väntade länge i bussen. När den väl startade körde den arton varv i byn med en Charlie vilt skrikande "Lao Bao" hängandes ut genom bussen. Dom körde runt tills den gamla ryska 40-talsbussen var full. De åtta milen via bland annat Khe San till Lao Bao tog bara två timmar!
   Väl framme i Lao Bao gick vi till gränsstationen. Efter de vanliga krånglerierna gick vi några hundra meter i ingenmansland till den Laotiska gränsstationen. Efter att ha tröttat ut tjänstemännen en stund fick vi passera utan att betala de mutor de först ville ha. Vi hade nu fått sällskap av Berlinaren Stephan. Enligt uppgift skulle en buss till Savannakhet gå från andra sidan gränsen.

Vi fick syn på en buss och började förhandla om priset, de ville ha 20 dollar från oss var. Nu hade även en japanska vi kallade Tomahawk anslutit sig. Efter ett tålmodigt prutande och mutande från Stephans sida visade det sig att det var fel buss vi prutade med. En grek kom lunkande mot Vietnam och sade att bussen till Savannakhet gick några hundra meter längre in i Laos.

Bussen har redan gått
När vi väl kommit dit visade det sig så klart, i enlighet med lagen om alltings jävlighet, att bussen gick för sju minuter sedan. Voi Vitto!!!
   Det visade sig sedan vara rena lyckan. Efter samtal med byns polis ordnade det sig att vi fick lift med en lastbil. Femton timmar låg vi och skumpade på rissäckar och annat som var lastat på flaket. Den tröge greken hade kommit tillbaka och åkte med till Savannakhet, där han kom ifrån. Han hade inte fattat att man skulle ha visum till Vietnam.
   Färden på flaket var en av resans absoluta höjdpunkter. På dagen hade man luftkonditionering och utsikt över de höglänta djunglerna. Trafiken var minst sagt gles, på de femton timmar den 25 mil långa färden tog, mötte vi högst tio bilar.
   När mörkret lagt sig kunde man känna på lukten när man närmade sig en by. Byarna var befriade från moderniteter, hyddorna stod på pålar och el saknades oftast. Eldandet av ved gjorde att man kände lukten av ett samhälle innan man var där. När man passerade såg man flera lägereldar och siluetter av människor. De levde materiellt fattigt men själsligt rikt.
   När vi skumpat runt tills njurarna mosats var vi slutligen framme i Savannakhet, klockan 02:00. Första intrycket av Savannakhet är inte direkt vad som bör stå i en turistbrochyr. Hundratals skabbiga hundar som springer lösa och skäller på oss, medan vi går längs gator kantade av stinkande kloakdiken. Vi hittade ett skabbigt hostel och väcktes nästa morgon av det värsta ösregn jag någonsin sett.

Vägg av vatten
Det var verkligen en vägg av vatten när jag öppnade dörren, på marken var 5-10 cm djupt vatten. Efter regnet tog vi en tur i byn. Det mest intressanta var marknaden: där man till exempel kunde köpa godis, myrägg i löv eller skalbaggar på halmstrån. Staden ligger vid stranden till gränsfloden Mekong, på andra sidan ligger Thailand.
   Flodbåten till Thailand tar högst 20 minuter och tar en 200 år framåt i tiden. I Mukdahan, som gränsstaden heter, tog vi en TucTuc till närmaste hotell, växlade pengar utan krångel. Åkte vidare till busstationen där vi tog en luftkonditionerad direktbuss till Bankok.
   Allt var perfekt, om inte Anders väckt mig vid fyra på morgonen, stående i kalsonger stinkandes spyor och ber mig om sin ryggsäck. Han hade åkt på nåt skit i magen, diarre' och nu även spyor. Väl i Bankok var det full speta till Kho San Road, hitta en billig sylta och bädda ner honom. Nu var ju inte syltan bara billig, den var helt vidrig också, grannen var sjuk i huvudet. Han gick och duschade en gång i kvarten i det gemensamma badrummet.
   Jag gick på stan under tiden, var ju tvungen att kolla in Patpong Road. Trots att det var förmiddag var det två bordellmammor som kom ut och ville att jag skulle träffa deras flickor:
   - Come inside, see the girls, pick one and make love to her.
   Trevligare var besöket i Bankoks ormfarm, visning av kobrahantering och mjölkning av dessa. Under tiden låg Anders helt utslagen i det skabbiga hotellrummet och drack vätskeersättningsmedel. Han var inte helt repad nästa dag heller, men efter en tur i Bankok var han i så pass hygglig kondition att vi kunde åka därifrån.

Tre stora misstag
Varför vi skulle åka iväg utan att ha sett Thaiboxning och Patpong Rd nattetid vet jag fortfarande inte, men jag tror att det var badstränderna som hägrade.
   Under vår resa gjorde vi tre stora misstag. Det första var att åka cykeltaxi i Beijing. Färden var det inte fel på, men priset. Han skrattar nog fortfarande åt oss. Det andra var vårat dyra boende i Beijing på Hademen Hotel, när vi skulle bott med grouppa på JingHua. Det tredje och största misstaget var när vi helt orutinerat och godtroget satte oss på bussen från Bankok till Phuket.
   Hur bara kunde vi vara så dumma, tro att det fanns backpackställen vid playan när det enda man ser från Thailand i svenska charter brochyrer är just Phuket. Vi åkte med nattskiftet av glädjeflickor i bussen till Phuket. Säkert hälften av passagerarna var prostituerade, inga pundare, bara flickor som var tvungna att försörja sig själva, sina barn och föräldrar.
   Väl framme i Phuket lyckades vi smita iväg från de efterhängsna, ockrande TucTuc förarna. En buss och vi var i Kata. Lite senare hade vi fixat en bungalow för 50 kr natten nära havet och en restaurang.
   Allt var perfekt om det inte var för två saker. Ett: det var stendött, inte en brud. Två: jag åkte på magsjuka, rännskita och kräkningar hela natten. Nästa dag var jag helt hjälplös. När jag väl piggnat till efter några dagar var vi rastlösa, vi åkte till Patong, hålligångbyn på ön.
   Väl där tog det en timme att konstatera fakta, där fanns bara genuina sexturister och charterfamiljer. När dessa fakta konstaterats tog det tjugo minuter tills vi satt på en buss mot Singapore.

Buss i stället för hotell
Färden gick först till HatYai, en stad i Thailand nära gränsen till Malaysia. Dit åker skenheliga malaysiska muslimer för att umgås med de lokala glädjeflickorna på helgerna. Vidare med tåg till Penang (Georgetown). En snabb flukt där och ytterligare en nattbuss till Singapore. Nattbussarna är riktigt bra. Man slipper betala för ett skabbigt rum och det är mycket stort benutrymme. Ett plus är även de bussvärdinnor som serverar mat och kylda drycker. Man måste dock tänka på att inte klä sig för lätt om man åker luftkonditionerad buss. Mentaliteten är sådan att har man AC, då ska det jävlar kylas. Som tur är ligger det filtar utlagda, jag lovar, de kommer väl till pass. Efter ett stressartat bussbyte i Johor Bahru kom vi äntligen till målet, Singapore.
   Denna halvdiktatoriska oas för krafthämtning, smidiga bankbesök och hostels var mycket välkommen. Efter några dagars latande och strosande på Orchard Rd började det rycka i resetarmen igen. Vi hade köpt biljetter för hemresan men dit var ännu några dagar.
   Nu styrde vi kosan tillbaka till Malaysia och Mersing på ostkusten. Vidare med båt några timmar till Tioman Island. Denna ö åker man inte till om man letar party och krök. Förutom att Malaysia är muslimt är ön helt enkelt stendöd. Alltså några dagar med sömn, sol och vandring i djungeln, inte illa.
   En dag gick vi tvärs genom djungeln till andra sidan av ön. Efter ett antal riktigt svettiga timmar upp och ner i 30 grader och 100 procent humiditet kom vi slutligen till en liten restaurang. Efter en bananpannkaka gick Anders på muggen. När han kom tillbaka hade han ett snett leende och utan kamera. Vid nämare förklaring hade han haft kameran i sin bröstficka. Efter sitt behov sittande på asiatisk toalett reste han sig lutad framåt. Kameran åkte ur fickan och hamnade, just det, rätt ner i dyngan.

En svettig artikelförfattare på djungelpromenad

När vi tröttnat på Tioman for vi åter tillbaka till Singapore, köpte en ny kamera och flög à Singapore, Bankok, AbuDabi, Bukarest, London. I London tog vi några dagar hos Anders syster. Tyvärr var vi fattiga på pengar och inspiration, vilket gjorde oss ganska inaktiva.
   Efter att drivit runt i London några dagar kom vi slutligen till Malmö. När vi klev av flygbåten från Köpenhamn i Malmö möttes vi av SNÖSTORM, inget vidare. Det var en välkommen syn när min fars bil kom glidande genom snöyran och vi kunde lägga de 30 sista milen bakom oss.

Text & bild: Anders Dahlgren   (3 april 1998)
© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Läs mer och se fler bilder av Anders här: http://hem2.passagen.se/mrdagge/main.htm