Efter nästan två års förberedelser, två förexpeditioner på Grönland, tre dagars väntan i Akureyri på norra Island och ytterligare sex dagar på Station Nord i Nordöstra Grönland blev vädret äntligen tillräckligt bra så att vi kunde flygas ut.

Inklämda i Twin-Otterns lastutrymmet med en tank med några tusen extra liter bensin och våra pulkor med 300 kg utrustning så blev det inte någon lustfärd precis och igenom de igenfrostade små fönstren kunde vi bara diffust skönja det isiga och givetvis totalt öde landskapet under oss.
   Meningen var att vi skulle sättas av vid Luigi Amadeo ön. Det visade sig att vi blev avsatta bakom fel ö, alldeles för långt in i fjorden!

Temperaturen vid avlastningen är ca -45 grader och piloten låter motorn gå och propellrarna snurra. Skulle motorn stängas av skulle oljan genast frysa till is och planet skulle inte gå att starta.
   Jag förfryser näsan och kinderna lätt vid avlastningen av planet på grund av propelllervinden. Hade inte min följeslagare, Petter, observerat att jag blev vit i ansiktet så hade skadorna blivit värre.
   Det är ett oerhört vackert område med branta berg som kransar fjorden. Solen är över horisonten men syns inte direkt bakom bergen.

Vi börjar dra pulkorna som väger kring 140 kg styck. Vi är djupt inne i fjorden och snön är mjuk och pulkorna sjunker ned. Temperaturen sjunker raskt under -50 C och pulkorna är ohyggligt tunga att dra i den kärva snön.
   När något, skidor eller pulkor, glider på snö beror det ju på att trycket leder till en partiell uppsmältning av snön i kontaktytan och det är det som är glid. För mycket uppsmältning så blir skidor bakhala, man får inget fäste, för lite uppsmältning så blir det kärvt.
   Det är ingen risk för att våra skidor ska bli bakhala i denna temperatur dessutom är det klädda i skinn för att ge maximalt fäste. Man åker knappast skidor med 140 kg i släp, man går på skidorna.

I denna temperatur så sker ingen partiell uppsmältning av snön överhuvudtaget och därför är det lika tungt att dra pulkorna som om underlaget vore sand.
   Detta, plus den mjuka snön, gör att det krävs nästan maximal kraftinsats för att överhuvudtaget ta sig framåt. När temperaturen är under -50 grader är det inte lämpligt att vare sig flåsa eller svettas för mycket. Därför börjar vi dubbeldra. Dvs vi drar bägge först ena pulkan, sedan återvänder vi, och drar den andra pulkan. Det betyder att sträckan tredubblas men det är ändå att föredra.

Vi blev avsatta vid tvåtiden och vi drar i ca tre timmar innan vi slår läger. Vi har tagit oss fram några få kilometer bara.
   Det är helt vindstilla temperaturen sjunker till nästan -60 grader. Fotogenköket (vi har tre stycken) fungerar dåligt. Petter, som är kock, har ett elände innan han får nåt att fungera och vi äntligen kan få i oss mat.
   All mat är specialgjord och innehåller extremt mycket fett men även rikligt med näring. Vi behöver få i oss ca 6.000 kalorier per dag. Detta trots att vi ätit upp oss nästan 10 kilo för att ha fettdepåer på kroppen att ta av.
   Trots att maten ser oaptitlig ut är den god och det är inte bara hungern som gör det. Petter har en förmåga att få det mesta att smaka gott under fältförhållanden. Jag visste det sedan tidigare då vi bland annat korsat Grönlands inlandsis och varit på ytterligare två Grönlandsexpeditioner tillsammans.

Sovsäckarna håller värmen, något vi egentligen inte var helt säkra på, då vi inte kunnat testa dom i en sådan här extrem kyla. Alla grejer vi har är standard som kan köpas i butik, ibland med någon extra grej påsydd som t.ex. skinn på våra anorakshuvor. Vår budget har inte räckt till något annat.

8 mars

En isande kall dag med ett oerhört tungt slit och liten vägvinning. Att vi blev avsatta på fel ställe, inser vi, kommer att kosta oss minst tre dagars extra gång.
   Efter några timmars dubbeldrag kommer till slutet av den ö vars kant vi följt. Framme vid udden stiger temperaturen något men i gengäld börjar det blåsa en byig vind så det känns kallare än någonsin.

På nätterna sätter vi upp den isbjörnsvarnare vi byggt. Den består av fyra pinnar, en tråd och ljusfacklor. Om en isbjörn skulle stöta mot tråden så ska en ljusfackla gå av, väcka oss och möjligen skrämma isbjörnen också. Den är jobbig att sätta upp i kylan då den kräver en del precisionsarbete.

Under natten läckte vår pissflaska full med urin och dränkte in en del av mina kläder. Dessa går ej att använda i fortsättningen då jag inte tänker tina upp urinisen med kroppsvärmen i sovsäcken, vilket är det enda sättet att tina upp nåt på i denna kyla.
   Att pissflaskan är obrukbar (den sprack i kylan helt enkelt) innebär att vi måste lämna sovsäcksvärmen i fortsättningen för att kissa. Kylan är urindrivande så man måste upp en á två gånger per natt och kissa. Med nattemperaturer under -50 så hinner man bli rejält nerkyld.

Jag har sura uppstötningar, troligen av nyponteet som vi dricker på dagen. Vi beslutar att sluta med nyponteet och hålla oss till vatten. Vanligt te och kaffe har vi nästan inget av då de är urindrivande och alltså innebär att man måste dricka mer vatten och att det därmed går t mer fotogen för att smälta snö.

9 mars

Vi rundar den namnlösa ön och vi ser för första gången Lugi Amadeo ön där vi borde ha blivit nersatt. Den extrema kylan fortsätter. Det förekommer enstaka vindstötar. Fortsatt klart väder. Dagarna blir snabbt längre.

Vi har fyra lager med yllekalsonger och ylletröjor och utan på det har vi bomullsanorak och bomulssöverdragsbyxor. Bara naturligt material alltså. Konstfiber klarar inte att andas i den extrema kylan som råder. På fötterna har vi pjäxor i kraftigt tyg och på fötterna några par yllesockor i en innesko av vadmal, dvs fet hoptovad ylle.
   Så fort vi stannar så sätter vi på oss dunjacka och dunbyxor. De är mycket tjocka och varma men man klarar inte att hålla värmen mer än ca 10 minuter när man står still. Det är endast i våra sovsäckar och när vi rör oss vi kan hålla värmen.

På kvällen var det besvär med köken igen. Ett upphörde fungera helt.

10 mars

Vindstilla och klart. Närmare -50 C då vi slår läger och under -50 på natten.

Isen har blivit ojämnare och puckligare men det har blivit lite lättare att dra pulkorna då snön inte är så mjuk längre. Vinden har haft mer spelrum här och kunnat packa snön bättre än inne i den djupa fjorden. Vi fortsätter dock att dubbeldra.

Vår isbjörnsvarnare (snubbeltråd och brandfacklor) går inte att sätta upp mer då den är hopplöst hoptrasslad och det inte går att reda upp det i denna kyla. Våra händer klarar helt enkelt inte av att prestera den finmotorik som behövs. Vi får hoppas att det inte finns några isbjörnar här!

11 mars

Något varmare, disigt, temperaturen kring -40 grader.

Idag så siktade vi en isbjörn. Först såg vi honom på några 100 meters avstånd. Han såg oss på långt håll och ändrade kurs och kom emot oss. Han var konfunderad och närmade sig långsamt. Med största sannolikhet var det första gången den var i kontakt med människor.
   På några tiotal meter slängde vi smällare och sköt varningsskott. Vi har varsin Magnum 44 i höfthölster. En nödvändig livförsäkring!
   När han fick vind på oss, eller mer troligt krutdoften, vände han tvärt och sprang iväg. Sedan återtog han det som verkade ha varit sin normala rutt efter fjordkanten. Skönt att vi slapp skjuta detta magnifika djur!
   Det var en vuxen isbjörn och därmed förmodligen en van och lyckosam säljägare. De yngre, som ofta inte lärt sig jaga säl ordentligt, är de som är farligast för människan. De är ofta hungriga och en hungrig isbjörn skyr inte människan som bytesdjur.

Jag är fascinerad av isbjörnar. Att de kan leva i dessa världens mest ogästvänliga trakter, hur de känna doften av en sälnos som sticker upp ur från ett andningshål på kilometers avstånd, deras hundramils vandringar på packis och hur de kan simma 10 tals mil. Man har hittat isbjörn både på Island och i Nordnorge! En isbjörn kan klara sig utan mat i månader!

Under dagen har vi i fjärran sett en vägg av is växa fram. Först fylldes vi av onda aningar som så småningom övergick till förvissning. Framför oss har vi ett obeskrivligt kaos av skruvis och isvallar. En helt formidabel isvall utgör gränsen mellan fjordisen och packisen. Helt omöjlig att korsa med en pulka efter sig!

Vi når fram till Lugi Amadeo ön som ligger precis i där isvallen börjar. Vi slår läger vid foten av ön och klättrar upp på sluttningen på den bergiga ön och försöker spana ut möjliga vägar genom det kaos av isblock som ligger framför oss. Vi ser att bredden är minst en km och att isblocken varierar i storlek mellan knytnäve och Uppsala Domkyrka!

Vi har läst i princip allt som skrivits om Nordpolsturer men ingen skildring har nämnt förekomsten av ett sådant här iskaos. Uppenbarligen så är det stora isrörelser utanför den kust vi valt som startpunkt för vårt Nordpolsförsök.
   Vi har naturligtvis valt startpunkten därför att ingen förut nått Nordpolen från Grönland så möjligen har ingen förut gett sig i kast med någonting som vi har framför oss.
   Vi sover på saken, men inte vidare gott.

12 mars

Vädret är blåsigt, det snöar något och temperaturen har stigit till ca -35.

Vi klättrar igen upp på bergssluttningen igen och rekar en väg genom ismassorna. Vi provar att gå en bit utan packning. All packning måste delas upp i bördor som kan bäras på ryggen då det är helt omöjligt att dra en pulka genom dessa ismassor.
   Under dagen bär vi över sex bördor av vår packning. Att korsa isbarriären innebär att klättra upp för branta isväggar, hoppa över gap, balansera på isryggar, krypa där det är för osäker för att gå, pulsa i djupsnö mellan isryggar och är mycket slitsamt.

Vi sover i samma läger som natten förut, ungefär hälften är överburet.

Kläder, framför allt vantar börjar bli svårt nedisade. Händerna börjar få köldsprickor.

13 mars

Vi fortsatte att bära bördor över isbarriären. Till slut tog vi över pulkorna tomma. Vi befinner oss nu på packisen. Dvs den rörliga is, påverkad av strömmar, vindar och tidvatten och som från och med nu ligger mellan oss och Nordpolen.

Vi fortsätter ett par timmar norrut på den helt sönderbrutna packisen och slog sedan läger. Den terräng vi nu känt på består av varierande skruvisvallar och nyfrusen relativt plan is.
   Skruvisvallarna kan vara upp till sex sju meter höga och många gånger är det mycket krävande att korsa dem. Pulkorna välter och måste vändas rätt, vi måste bromsa för att de inte ska störta ner och krossas vid för höga fall. Vi måste som regel ta av oss skidorna när vi ska över vallarna , ofta får vi krångla oss ur selarna och ofta får en dra medan den andre skjuter på.

Vädret klarnar och temperaturen sjunker ner mot -50 grader igen och under på natten blir det än kallare. Våra pannlampor börjar fungera dåligt (dagarna blir längre men det är fortfarande mörkt när vi lagar mat och förbereder oss för natten) och köken fortsätter att strula.

14 mars

Vi tar en vilodag. Diverse reparationer måste utföras. Bland annat måste spräckta byxor (kylan har gjort tyget skört) sys ihop och pannlampor lagas. Jag har fått rejäla köldblåsor på fem fingertoppar.
   Anledningen är att jag varje kväll skriver på vår lilla handdator och då måste jag ta av vantarna för att hitta tangenterna. Jag gör det i sovsäcken men fingrarna blir nerkylda ändå. Datorn kopplas sedan till vår satellitsändare som sänder till en satellit som korsar polartrakterna en gång per timme och tar upp meddelande. Dessa tas sedan ner i USA av en dator och våra meddelanden kan då läsas.
   Systemet är vår livlina då vi saknar kortvågsradio.

15 mars

För första gången så drar vi pulkorna själva utan dubbeldrag. Temperaturen har stigit och är strax under -30. En stark väst, sydvästlig vind blåser upp. Isen växlar mellan skruvisvallar och nyisplattor. I den starka vinden spricker dessa plattor upp och skruvas ihop. Sprickor vidgar sig hastigt och ibland kan man ”surfa” på plattor som glider ihop. Man får hålla tungan rätt i mun men vad som helst, nästan, är bättre än de eviga skruvisvallarna som kräver ett oerhört slit för att korsas.

Då och då öppnar sig smala rännor av öppet vatten på nyisplattorna, där isen bara är några centimeter tjock. Många kan vi kliva över men vi blir försiktiga sedan jag går igenom på rutten is vid ett sådant kliv. Jag sjönk ner till höften men blev hängande i staven som satt säkert på andra sidan.
   Petter halar upp mig så jag slipper att helt och hållet hamna i vattnet. Jag har bara bomullsbyxor, som ej är vattentäta, men i den starka kylan så isas benet ner direkt och inte så mycket vatten tränger igenom mina fyra lager ylle. Yllet håller dessutom värmen även vått, vilket är anledningen till att valt det materialet. Ett ispansar bildas på byxor och pjäxor. Även min magnumrevolver doppas och blir helt nedisad och tillfälligt obrukbar.

Vinden ökar under dagen och när den är uppe i 16/17 sekundmeter så slår vi läger i lä för ett stort isblock. I dessa temperaturer är en sådan vindstyrka mycket farlig och den sätter dessutom fart på isen. Vi är i ett mycket instabilt område. På natten måste jag tina upp pistolen i min sovsäck för att få den att bli brukbar dagen efter. Roligare nattsällskap än några kilo iskall metall övertäckt av is kan man ha.

Ett högt och skrämmande ljud höll oss vakna en stor del av natten. Först framåt småtimmarna upptäckte vi att vi slagit läger mindre än 40 meter från en rejäl skruvning där vatten vällde fram och stora isblock maldes ner. Det var skruvningen som skapade det starka oljudet. Det stora isblocket som givit oss lä kunde ha skruvats rätt över oss! Vi inser att vi i fortsättningen måste välja lägerplats betydligt noggrannare!
   En nyttig om än skrämmande varning.

16 mars

Vi gick på hårt i stökig terräng, temperaturen runt -30 grader, molnigt, huvudsakligen vindstilla men vädret känns kusligt instabilt. Vi ser en hel del öppet vatten, den starka vinden dagen innan har satt fart på isen.

17 mars

Sovmorgon då vi har snö och dålig sikt. Nästan whiteout väder. På Grönlandkorsningen hade vi ofta whiteout väder. Då gick man efter kompassgång och förlorade inte så mycket tid om än det var psykiskt jobbigt. Här är det är lönlöst att gå i obefintlig sikt då man hela tiden måste reka väg genom dessa skruvisvallar om man inte ska trassla in sig i alltför hopplös terräng.
   Trots den sena starten gör två stora plattor av gammal is, vardera några kilometer långa, att vi ändå lyckas gå relativt långt då vi slapp dubbeldra genom alltför stora skruvisområden. Detta var första gången vi hittade plattor av någon storlek och det fyller oss med hopp. Kanske håller terrängen på att bli bättre!
   När terrängen är stökig med skruvisvallar, sprickor och ojämnheter så dubbeldrar vi för att vi kommer fortast framåt på det sättet.

På eftermiddagen så stiger temperaturen plötsligt upp till -15 grader och en storm drabbar oss med våldsam kraft. Vi fick nätt och jämnt upp tältet och det blåste mer än 20 sekundmeter. Stormen varade en stor del av natten, oväsendet inne i tältet var öronbedövande och helt säkra på att vi inte skulle blåsa bort eller att vi skulle råka ut för en isskruvning var vi inte då vi ej hunnit välja tältplats särskilt noggrant då stormen överraskade oss.

På natten drev vi ca 1 km öst och 300 meter norr. Helt uppenbart så har vi valt ett område med väldigt instabil is. Vi inser mer och mer att vi valt ett mycket instabilt område att ta oss till Nordpolen över.
   Vi håller givetvis reda på vår position med en GPS, detta underbara lilla instrument som medelst satellitradiovågor håller rätt på var man befinner sig var man än är på jorden.

18 mars

Kort dag då det ånyo blåste upp hårt på eftermiddagen vilket tvingade oss att slå läger tidigt, trots att det varit lugnt på förmiddagen. Temperaturen bara runt -20 grader, disigt och vädret känns ånyo kusligt instabilt.

19 mars

Molnigt, dålig sikt, temperaturen steg ytterligare till något som kändes som töväder , -12 grader. Gick utan anorak på förmiddagen, första och enda gången. Pulkorna lider underbart lätt nu när temperaturen stigit. Vi får till och med springa undan när det lutar lite utför för att inte få pulkorna på benen. Vi drar ju med linor och inte skaklar.

På eftermiddagen började temperaturen att sjunka rejält. Många färska skruvrännor att korsa och många färska skruvisvallar att ta sig över. Stormen har satt sina spår, isen är mycket orolig.
   Det går långsamt trots att pulkorna glider lätt i de höga temperaturerna, jämfört med hur de glider när temperaturen är under -40. Inte en enda platta på hela dagen, isen blir värre och värre istället för bättre och bättre som vi förväntat oss. Fast å andra sidan är vi i ett område där veterligen ingen människa tagit sig fram förut så vi bör väl knappast förvänta oss något. Vi går verkligen på okänt land (eller rättare sagt packis)!

Vi gör trots det hyfsad fart och känner oss starka. Vi hejdas plötsligt av en aktiv skruvning. En bred malström av is som krossas under ett öronbedövande larm stoppar oss, den verkar sträcka ut sig långt åt både öster och väster.
   Vi retirerar bakåt ett par hundra meter, till säkrare ”mark”, och slår läger. Temperaturen fortsätter att sjunka snabbt och Petter får inte i gång köket trots timmars slit. Vi får vara utan mat och dryck den kvällen.

20 mars

Katastrofen är ett faktum! Trots många timmars slit går inget av köken eller kökskombinationerna igång och vi kan bara konstatera att expeditionen måste avbrytas och att det nu gäller att överleva!

Vi måste ta våra chanser under övervägande.
   Vi kan producera ett ljummet unket vatten genom att bränna toalettpapper och fotogen och smälta snö på den öppna klena låga som då uppstår. Det tar ett par timmar att smälta ihop 1 liter vatten. Maten kan ej tillagas utan måste ätas kall.

Att kalla på flyg här är meningslöst då det ej kan landa. Vi vet bara ett område som vi sett de senaste 14 dagarna där det kan landa (250 meters någorlunda slät is behövs), dvs en av de två stora plattorna vi korsat några dagar tidigare, och vi beslutar oss att återvända dit.
   Pulkorna gör vi åtskilligt lättare genom att dumpa av det mesta av maten och på eftermiddagen börjar vi färden tillbaka. Vi har nu mat för ca 14 dagar, som måste ätas kall, och kan producera vatten i kanske 10 dagar. Vi vet att en hämtning förutom någorlunda plan is också kräver stabilt väder och vill snabbt komma till den stora plattan innan det blir väderomslag igen.

Vi börjar att följa våra egna spår med efter kort tid försvinner spåren in i en väldig vall som skruvats över spåren och vi tvingas att välja nya vägar. Temperaturen sjunker ytterligare och det är alldeles klart. Då pulkorna lättat betydligt så kan vi hålla god fart.
   Att temperaturen sjunker känns bra då det tyder på att vädret stabiliseras, vilket ökar våra chanser att bli hämtade i tid.

21 mars

Vi fortsätter återtåget och når den stora plattan vi haft som mål vid middagstid. Vi slår läger mitt på plattan och kallar på räddningsflyg med satellitsändaren. Temperaturen sjunker till under -50 grader och utan att få i sig varm mat och varm vätska är det svårt att få upp värmen i sovsäckarna. De är också numera rejält nedisade och fyllningen är uppblandad med en hel del is.

Mina tår, som jag förfrös redan på en träningstur i Thule på Nordvästra Grönland mitt i vintern året innan, har tagit en hel del stryk känner jag. De, liksom fingertopparna, har tappat känseln i hög utsträckning.

22 mars

Fortsatt klart och kallt. Vi mår lite illa av vårt unkna vatten och diarré sätter till vilket inte är det roligaste i temperaturer under -50.

Framåt 17:00 tiden hör vi det trivsamma ljudet av ett flygplan och efter mycken tvekan och letande sätter den skicklige piloten ner planet trots att det var ett gränsfall om det skulle gå att landa överhuvudtaget. Planet skumpade under landningen så vi trodde ett skräckfyllt ögonblick att det skulle haverera. Det gick dock bra till slut! Vi bryter snabbt läger och lyfter efter en skumpig start.

Piloterna berättar att de brukar flyga för israpportering och att det område vi befann oss i var ett av de värsta de sett. Det var definitivt det värsta de plockat upp någon polarfarare i och dessa killar har gjort en del upplockningar. Hade vi fortsatt några dagar till hade vi inte kunna plockas upp med plan utan drivit ut i öppet vatten påstod piloterna!

Det kanske fanns en mening med att köken gick sönder?

Björn Thelin (19 november 1998)