Fram till förra året har alla mätningar pekat på att toppen av Mount Everest når en höjd av 8 884 meter över havet. Mätningar under 1999 visar dock att berget är hela 8 850 meter högt.
Den norra sidan av Everest är en del av Tibet i Kina och den södra delen av berget finns i Nepal. Den nedre gränsen för ständig snö startar på ungefär 5 000 meter på den södra sidan i Nepal. På den norra sidan i Tibet ligger snögränsen ungefär 1 000 meter högre upp (detta på grund av mindre nederbörd på denna sida).
Mount Everest har genom alla tider vördats högt och utövat sin dragningskraft på oss människor. I Nepal är berget känt som Sagarmatha, vilket ungefär betyder Gudinnan i himlen. I Tibet går det under namnet Qomolangma, vilket kan översättas till Jordens Moder.
1865 fick det sitt engelska namn, uppkallat efter den brittiske ingenjören George Everest som under 1800-talet arbetade med kartläggning av Indien.
Flertalet expeditioner genomfördes till berget innan någon lyckades bestiga det.
Edmund Hillary först på toppen
Den 29 maj 1953 tog sig nyzeeländaren Edmund Hillary och nepalesen Norgay Tenzing hela vägen upp på toppen. Efter detta har fler än 1 000 bestigare klarat av samma bedrift. Bland annat sju svenskar:
Mikael Reuterswärd och Oskar Kihlborg (1990), Lars Cronlund (1991), Göran Kropp (1996 och 1999), Renata Chlumska (1999), Tina och Thomas Sjögren (1999).
Den italienske bergsbestigaren Reinhold Messner har bestigit Everest två gånger utan hjälp av syrgas. Till hans digra meritlista går även att räkna bestigningar av alla toppar över 8 000 (14 stycken). Vilket gör att han anses som den främste alpinisten genom tiderna.
Rent klättermässigt anses bland annat världens näst högsta berg, K2 i Pakistan (8 611 m.ö.h.), vara mer tekniskt krävande än Everest. Muztag Tower (7 273 m.ö.h.) i Pakistan, räknas även det som mer tekniskt krävande.
Vad som gör Everest så svårbestiget är inte till största del de tekniska svårigheterna med att bestiga berget (den största biten omfattar inte ren klippklättring). I stället är det framförallt den låga syrehalten i luften som gör det så tungt att ta sig fram den sista biten upp mot toppen.
Låg syrehalt, jetvindar och väderskiftningar i dödens zoon
Kring 8 000 meters höjd startar det som kallas dödens zon, här är syrehalt i luften bara ungefär en tredjedel av vad som är normalt vid havsnivå. Där kan man inte under en längre period vistas utan tillgång till syrgas.
Över 8 000 meter råder även extrem kyla, jetvindar på upp till 150 meter per sekund och snabba väderskiftningar som gör att många bestigare har måst ge upp toppförsöken eller förolyckats.
Toppbestigningarna startar vanligen tidigt på natten från camp 4 strax innan dödens zon, sedan bör bestigaren nå toppen under förmiddagen. De brukar vanligen stanna en kortare stund däruppe (30-60 minuter), för att hinna ta sig tillbaka till camp 4 innan mörkret har lagt sig och den extrema iskylan har svept in dödszonen i sitt täcke.
Över 160 personer har dött i sina försök att ta sig upp på toppen av berget, av dessa så finns ungefär 120 av dem kvar någonstans uppe på berget.
Förra året fann man kropparna av britterna George Mallory and Andrew Irvine, som 1924 försvann i sitt försök att nå toppen. Det sista man såg av dem var när de gav sig ut på toppförsöket. Huruvida de lyckades ta sig upp på toppen eller inte, är fortfarande oklart.
Text: Robert Karlsson (15 november 2000)
Bild: Göran Kropp
Bilden är hämtade från Göran Kropps hemsida, se fler bilder där:
www.kroppaventyr.se
© Göran Kropp