Resan till katastrofernas land
Av Karl-Gustaf Mattsson

Det är inte det lättaste för en försoffad medelsvensson att besöka ett land som Indien. Allra minst Calcutta och Bengalen, som är ett av världens fattigaste hörn. Det innebär inte en kulturchock att resa i landet, utan en i taget av en lång rad. Karl-Gustaf Mattsson berättar här om ett besök han och två vänner gjorde i landet för en tid sedan. Resan gjorde de för att studera internationellt sjukvårdsarbete bland leprasjuka.


Högt där uppe bland molnen med en bländande utsikt över Himalayas bergstoppar, i bekväma fåtöljer och luftkonditionerad Jumbojet tycktes landet därunder oss tämligen behagligt. Mellanlandningen i New Dehli gav inte heller några oroande aningar. Visserligen gick vi aldrig ur planet, men det räckte väl att titta ut genom fönstret. Allt såg ju soligt och skönt ut.
   Snart lyfte vi åter och steg mjukt till 10 000 meter över havet. Utanför flygplansfönstret fanns snart bara blinka lilla stjärna att beskåda. Istället blev det planets biofilm jag spanade på, och när vi några timmar senare drösade i backen på Calcutta International Airport kändes landet lika skönt som hemma i den svenska TV-soffan. Usch, vad jag bedrog mig.
   Det var som att få en dörr i skallen när jag tog första steget ut ur planet. Jag gungade till inför den kompakta bastuvärmen och vacklade vidare ner för flygplanstrappan. Några steg på indisk jord och så äntrade vi upp i den väntande transitbussen in till flygterminalen och tullen. Svetten började snart rinna nerför ryggen. Någon sa att det var 45 grader varmt och 97 procent luftfuktighet i Calcutta denna dag. Och det var förståeligt, eftersom vi anlände en vecka efter den värsta översvämning landet haft på 40 år.

Bryskt mottagande
I tullens vänthall mötte mig kulturchock nummer två. En tung mögellukt satte fart på mitt luktsinne. Den gröna färgningen av kakelväggarna var fuktresultatet av tre veckors syndaflod. Den där allergin som jag bara anat att jag hade hemma i Sverige kom nu dragande över mig som mörk demon. Luftstrupen tjocknade igen och jag fick uppbåda all kraft att hålla paniken borta från mitt sinne.
   Äntligen kom vi igenom passkontrollanternas frågeströmmar och närmade oss utgången.
   - Befinner oss verkligen på en internationell flygplats, frågade jag mig när jag öppnade entrédörren. Det var inte för de skraltiga taxibilarna eller de gungiga bussarna som jag reagerade, utan på tre vita kor som fattat post mitt i gatan. Inte någon verkade ta notis om deras, i min smak, märkliga närvaro.
   Jag väcktes brysk ur mina tankar när två unga män formligen slet ifrån mig mitt handbagage. Några tappra försök att få tillbaka dem misslyckades helt. Mina resvana kompisar Håkan Wistrand och Eilon Sjöberg skrattade åt mitt misstag att inte hålla i väskorna bättre. Snart hade vi ett helt koppel av unga män och barn bakom oss, på vår väg till den väntande transitbussen. Alla ville de hålla i mina väskor. Det var bara att snällt betala dricks till dessa "frivilliga" bagagebärare, när vi väl packat in våra väskor .

Genom helvetet
Resan in till hotellet blev ett minne som jag aldrig ska glömma. I ständigt sökande efter bästa vägval kryssade vår chaufför i hög fart fram mellan svartosande bilar, lastbilar, bussar, motorcyklar och fordon som jag aldrig tidigare skådat.
   Vi passerade förfallna hus och stinkande kåkstäder. Tusentals människor kantande vägen. Smogen stod tät som en dimma. Det var som att resa igenom ett tivoli som förvandlats till en soptipp. Ju närmare centrum vi kom desto svårare blev det att andas. Husen växte på höjden. Gatorna och trafiken blev omöjligt nog ännu tätare. Avgaserna tjockare, folkmassan än mer påträngande.
   Efter en, som jag tyckte, evighet svängde vi in framför hotellet. Grindarna slog igen mot helvetet bakom oss. Det tycktes mig som himlen öppnades när vi klev in genom entrén. Marmorgolv, guldbehängda spegelinfattningar, teakmörka receptionsdiskar, livréklädda portierer - och luftkonditionering.
   Medelsvensken Karl-Gustaf Mattsson såg livet återvända. Hemlandets självklarheter stod åter framför mig. Eget rum med TV och telefon, dusch och badkar, mjuk säng och gosekudde. Nu återstod bara för den självklara kvällsmaten. Jag hade återfått balansen. Friden skulle snart åter värma mitt bröst. Trodde jag.

Hemskt land
- Nej, nej, nej, varnade Håkan när jag greppade vattenkaraffen för att fylla mitt glas. Det här vattnet kan du inte dricka, det har de tappat direkt från kranen.
   Han viftade åt servitören och efter en kontraorder ställdes istället tre tråkiga plastflaskor framför våra tallrikar. Men det var med vatten som gick att tålas för en svensk mage. Bröd, smör, skinka och marmelad bullades upp.
   - Ta det försiktigt med smöret, sa Eilon och tog sig en klunk te, man vet inte hur det förvarats här.
   Tänk att man inte ens kunde få njuta av maten. Vresigt beskådade jag mitt reserfarna sällskap som nu tycktes ha förvandlats till råbarkade glädjeförstörare. Nej nu var det bara en dusch på rummet och lite TV-tittande som kunde återge minnet av livet i Sverige. Men hur jag än zappade mellan TV-kanalerna fanns inget vettigt att se, än mindre att höra, och när jag till slut kröp till kojs var lakanen blöta av fukt. Vilket hemskt land jag kommit till tänkte jag innan jag slumrade in i min dubbelsängsstora enkelsäng.

Vägen var ingen väg
Klockan fyra på morgonen ringde portiern. Snabbt upp och sedan frukost. Bagage in i ny transitbuss och så sväng ut från hotellet. Det första jag såg i det tidiga morgonljuset, där på andra sidan gatan, var en grupp människor som låg och sov på trottoaren. Gatorna var betydligt lugnare i den arla morgonstunden och vi tog oss snabbt genom stan till centralstationen. Där rådde dock trängsel av mig aldrig skådat slag. Chauffören rattade dock sin buss med säker hand och i nästa stund stod vi på tågperrongen.
   Vi fick kliva över sovande människor. De låg där mitt på perrongen. En del hade en sliten matta, andra sov direkt på betongen. Hur glada skulle inte de varit att få sova i min dubbelsängsstora enkelsäng, tänkte jag och skämdes lite över mitt gnäll om fuktiga lakan.
   Tåget gungade sakta ut från stationen. Vi hade fått förstaklassvagn, en vagn med en standard som inte ens skulle ha platsat som tredjeklass i Sverige. Efter fyra timmars resa anlände vi till mjölkpallen Rampurhat, en stad stor som Tomelilla, men med en befolkning tät som halva Göteborgs.
   Det var ett rent under att vi lyckades mangla oss igenom den täta folkmassan på perrongen, över tågbron, genom stationsbyggnaden och fram till den väntande jeepen. Vägen till Saldoha var ingen väg, det var en åker. I tre timmar studsade vi upp och ner som gummibollar i baksätet. Och till slut så tog också åkern slut. Det var bara djungel. Dom enda som fattades var Fantomen och Guran.

Ve och fasa
Efter sjutton ve och femtio fasor dundrade vi in på Saldoha så att tuppen och hönsen flydde flaxande åt alla håll. Chauffören nitade jeepen och så var vi framme. Framme var då tänkte jag. Det var ju bara träd och buskar och lianer och grönt. Och framför oss fanns bara ett stort och smutsigt och grönmögligt djungelhus. Här kan väl ingen människa bo, på sin höjd någon boskap. Men just här skulle vi bo. Jag kunde varken tro mina ögon eller öron. När vi klev in över altanen kilade några decimeterlånga ödlar ner över väggen.
   - Bästa vänner man kan få, sa Håkan. De älskar att äta malariamyggor.
   En blek lampa lyste hjälpligt upp rummet vi klev in i. Intill väggen stod några stolar och en låg träsoffa. Några tyggardiner rörde sig sakta för vinden i det öppna fönstret. Väggarna skulle egentligen vara vita, men nu var de blå. Av fukten. I andra änden av rummet ståtade en stor obrukbar öppen spis. Från taket hängde en tvåbladsfläkt som i maklig takt roterade runt sin stång. Om man stod mitt under kunde man känna ett visst drag över huvudet. Våra två sovrum bestod av säng, stol och byrå.
   - Det är ju riktigt mysigt här, tyckte Eilon och började ratta ivrigt efter någon kanal på sin sprakande transistorradio.
   Sex timmar senare vräkte monsunregnet ner över Saldoha leprasjukhus. Åskan mullrade som aldrig förr och blixtarna slog tätt och hårt som kanonskott. Jag tyckte det var underbart. För det blev kallt. Nästan som i Sverige. I trettio minuter. Vad jag inte förstod var att regnet var som att hälla kallt vatten i en varm stekpanna. Det bara fräste omkring oss. Och allergityngde Mattsson tog sin tillflykt till husets enda fläkt. Klockan två på natten stannade den. Strömmen var slut.
   Jag vaknade av att jag ylade. Borta i mörkret grymtade Håkan till, frågade vad jag höll på med och sa åt mig att somna om. Men det gick inte. Luften tog liksom slut för mig. Jag drog undan moskitnätet och satte ner foten på golvet.
   - Ta på dig sandalerna, viskade Håkan. Det kan finnas skorpioner härinne.
   Det blev en lång vaknatt bland våra vänner ödlorna på altanen. Några gånger tog jag en sväng runt huset men kände mig inte manad att gå några längre promenader. Det fanns kobror som ringlade runt i buskaget. Inte förrän tuppen gol kom ljuset, befrielsen och livet tillbaka.

Till världens ände

På förmiddagen gick vi runt och tittade på sjukhuset i Saldoha. På de leprasjuka patienterna. Trots sin deprimerande sjukdom hälsade de alla på oss med sammanslagna händer och ett leende på läpparna. I ett rum skar man bort dött kött på en patients ben, utan bedövning. Lepran hade tagit bort all den känsel som fått en frisk person att vråla.
   Resten av dagen åhörde jag tidernas tråkigaste rapportering. Områdesläkare och hälsovårdspersonal från ett distriktet stort som Lappland samlades på Saldoha för att redovisa sitt arbete för Wistrand, direktor för Lepramissionen i Sverige. Det var en så stor dag för dem och så viktig att varje siffra måste rapporteras. Jag såg på dem och undrade hur i allsin dagar de orkade arbeta så hårt i en så ogästvänlig miljö som denna. Jag hade ju fullt upp med att hålla mig på benen.
   Inte nog med det. Dagen efter följde vi med ett hälsovårdsteam ännu längre in i djungeln. Jeepen tog oss så långt det gick och sedan tvingades vi gå för att nå den lilla bergsbyn Nidjor. Snart samlades folk runt om oss. Unga magra män, kvinnor med barn, några få gamla. Det var inte varje dag de såg tre vita, svettiga, kepsprydda herrar i sin by.

Hälsovårdsteamets ledare manade alla att komma närmare och så började han tala.
   - Som ni alla vet så ville inte några statstjänstemän från New Dehli komma hit ut i djungeln för att hjälpa de leprasjuka ibland er. Hinduerna tyckte till och med att det gav dem dåligt karma att röra vid någon av era sjuka. Men de här tre männen har kommit från ett land långt härifrån. De hade ingen anledning att komma hit. Men de har kommit för kärleken till de fattigaste lever i dem och tvingar dem att gå till alla människor som behöver hjälp.
   Den gamla kvinnan framför mig torkade bort tårar från sina ögonvrår. En ung man trängde sig fram för att visa oss hur bra han blivit efter den medicinbehandling han tidigare fått av teamet. Han strålade av glädje och berättade om den nya tron på livet han nu fått. Gruppen av människor kom närmare. Några av dem sträckte fram sina händer för att vidröra oss.

Där finns bara du
En ung kvinna bröt sig ur gruppen och kom fram till oss. Barnet hon hade i sin famn flämtade svagt och av hyns gråa färg förstod man att det inte stod väl till. Hon växlade ord med en av hälsovårdsarbetarna som dock bara ruskade på huvudet. Han förklarade senare för oss att kvinnan inte hade någon mjölk att amma sitt barn med. Det enda som fattades för att det skulle överleva var lite mjölkersättning, men det hade man inte pengar nog till att inköpa för alla behövande.
   Jag tänkte på Sverige med alla sina affärer och varuhus, proppfyllda varulager där valet inte stod mellan liv och död utan om man ska välja mellan Findus eller Sempers välling. Tänk om jag bara hade tagit med mig ett enda paket. Istället kunde jag bara hjälplöst se på när kvinnan med det döende barnet vandrade bort ifrån oss.
   Med ens fick mina svenssonbekymmer sina rätta proportioner. Längst där ute i ingenstans, på en smutsig kulle omgiven av kodyngeluktande djungelfolk såg jag att jag var en privilegierad människa. Att jag var en bortskämd svensk som klagade på värmen och fuktiga lakan, en rikemansson som förargade sig på fattiga bagagebärare och obekväma djungelhus, en försoffad medelsvensson som längtade hem från mödan och svetten, hem till pizzan, datorn, Yeopardy på TV och det dagliga ojjandet över eländet i världen.
   Samtidigt såg jag praktisk mänsklighet. Där ute i helvetet, i katastrofernas land, nåddes de fattigaste genom en frivilligorganisation. Ingen hade bett dem komma dit, de kom i alla fall. Jag såg fungerande sjukhus mitt ute i dödens djungel, jag såg kärleksfull sjukvård i smutsiga byar. Jag såg osjälviska hjälparbetare som var beredda att offra sig själva för att hjälpa andra och jag såg hoppet födas i de dödsdömdas ögon.
   Det var en förmån att resa till Indien.


Karl-Gustaf (i vit hatt) och en hjälparbetare undersöker de hygieniska
förhållandena i en av byarnas brunn.


FAKTA

The leprosy mission, TLM, är en internationell kristen medicinsk organisation. Den grundades 1874, är i dag verksam i 50 länder och har fler än 2.000 anställda. TLM har som mål att möta fysiska, psykiska, sociala och andliga behov hos de leprasjuka. TLM vårdar mer än 200.000 leprapatienter på sjukhus och kliniker, arbetar tillsammans med kyrkor, frivilligorganisationer, regeringar och internationella organisationer för att bekämpa lepra. TLM har en budget på över 100 miljoner kronor. I Sverige finns en styrelse med representanter från flera samfund. Kontoret ligger i Kumla.

LEPRA GENOM SEKLERNA
Lepra (spetälska) är en av de äldsta sjukdomarna. Den omskrivs redan i Bibeln där det nämns att de sjuka skulle gå med sönderrivna kläder, ha sitt hår oordnat, skyla sitt skägg och ropa: ”Oren! Oren!!

400-talet
I Europa började spetälskan spridas på allvar genom de folkvandringar som följde på Romarrikets fall.

1200-talet
Tack vare kristendomens utbredning skedde under medeltiden en förändring. Spetälska började betraktas som en helig sjukdom. Drabbade utspisades med mat och dryck och fick vård på särskilda sjukhus.

1840
Den belgiske munken Josef de Veuster-Wouters, Damien kallad, tog på sig arbeite som ingen annan ville ha: att sköta kolonin av sjuka på den hawaianska ön Molokai. Fader Damien fick själv lepra, men hans död tvingade världen att på allvar ta itu med sjukdomen.

1847
Den norske läkaren D C Danielsson "leprologins fader" lyckades genom obduktion särskilja lepran från andra sjukdomar.

1873
Norrmannen G H A Hansen bevisade att lepra var en infektionssjukdom, genom att i mikroskopet upptäcka leprabacillen. Sedan dess kallas lepra också Hansens sjukdom.

1874
The Leprosy Mission, Lepramissionen, grundas på Irland.

1943
Efter 76 års verksamhet läggs Sveriges sista leprasjukhus, Järvsöhemmet i Hälsingland ner.

1982
Världshälsoorganisationen WHOs rekommendation av medicinen MDT revolutionerar leprabehandlingen. Medicinen förvandlade livslång behandling till en sexmånaderskur.

1998
Medicinen ROM kortade behandlingen av den enklaste formen av lepra till en dag.

2002
I dag finns 21 lepraorganisationer i världen.

Text & foto: Karl-Gustaf Mattsson (12 april 2002)
Frilansjournalist
www.kgmattsson.com

Länktips:

Lepramissionen Sverige

The Leprosy Mission International


Heta tips!
Jorden Runt´s nyhetsbrev
Om billigt flyg, ändrade visumregler, bra resesajter, tävlingar och mycket mer.
Hitta rätt guideböcker
Tips på billiga och bra guideböcker (även ordböcker och kartor).
Finn din flygbiljett
Fakta om och länkar till över 300 svenska resebyråer.
Backpackers Kit
Ger bland annat rabatt på boende runt om i världen.

Tipsa dina kamrater om Jorden Runt:

| Om Jorden Runt | Annonsera | E-post | Rekommendera oss |
© Karl-Gustaf Mattsson 2002