{"id":30366,"date":"2013-10-02T10:49:42","date_gmt":"2013-10-02T08:49:42","guid":{"rendered":"http:\/\/www.jordenrunt.nu\/resa\/?page_id=30366"},"modified":"2013-10-02T11:13:45","modified_gmt":"2013-10-02T09:13:45","slug":"robert-cyklar-i-tibet","status":"publish","type":"page","link":"http:\/\/www.jordenrunt.nu\/resa\/robert-cyklar-i-tibet\/","title":{"rendered":"P\u00e5 cykel 5000 meter upp p\u00e5 v\u00e4rldens tak"},"content":{"rendered":"

(utdrag ur min handskrivna resedagbok fr\u00e5n 1994: på cykel genom Tibet)<\/font color><\/p>\n

<\/p>\n

Solen k\u00e4mpar sig sakta upp \u00f6ver de h\u00f6ga bergen. Morgontr\u00f6tt och kall trampar jag l\u00e5ngsamt min cykel uppf\u00f6r backen ut ur den lilla byn Lathse. Vid backens slut, tre mil bort, h\u00e4grar resans verkliga h\u00f6jdpunkt – Lagpa passet 5 220 meter \u00f6ver havet.<\/strong><\/p>\n

Det är höst i Tibet, friskt i luften och några grader kallt. Solen har ännu inte stigit nog för att värma och den lätta vinden biter i kinderna. På grund av den höga höjden finns knappt några träd, bara en del buskar i det karga landskapet. Eftersom det är i slutet på oktober är gräset på sluttningarna brunt.
\n   Grusvägen heter Friendship Highway och går mellan Tibets största stad Lhasa och Kathmandu i Nepal. Endast en fjärdedel av de hundra milen är asfalterad, resten är grusväg av urusel kvalitet. 80 mil går på höjder över 3 700 meter, med två vägpass på över 5 000 meter.
\n   Åtta dagar tidigare gick starten i Lhasa och jag är nu ungefär halvvägs till Nepals gräns på min ensamfärd på cykel. Att cykla i Tibet kräver väldigt god kondition och en stor portion jävlar anamma.
\n   Efter tre timmars cyklande denna dag är det dags för matpaus: kex, choklad och vatten. Solen har äntligen tagit sig över bergsmassiven och värmer min frusna kropp. Lugnet är totalt och ingen trafik så långt ögat når.<\/p>\n

Cyklar in i vägg<\/strong>
\nEfter min matpaus är det riktigt skönt att cykla, trots den slingriga och guppiga uppförsbacken. Glädjen tar dock slut efter en halvtimma, då resans ständige antagonist, motvinden, återkommer.
\n   Det är som att cykla in i en vägg. Allt blir genast svårt och varje tramptag kräver stenhård kraftansträgning för att cykeln sakta skall röra sig framåt. Humöret sjunker, andningen blir tung och rosslig. Men färden går ändå vidare, eftersom jag givit mig faan på att komma över passet och ned på andra sidan under samma dag. Fortsättningen av dagen blir en enda lång kamp mot vinden, höjden och den dåliga grusvägen.
\n   En lastbil som också är på väg upp stannar (under en dag passerar 10-15 fordon, mest lastbilar). Den kinesiske chauffören hoppar ur och tar fram en bastant lina från flaket. Han binder ena änden bak på flaket och kommer fram till mig för att binda fast den andra änden i mitt styre. Så att jag skall kunna tolka efter honom. Jag avböjer erbjudandet och lastbilen åker vidare. Det skall vara av egen kraft jag tar mig upp till toppen. För varje meter högre upp blir luften allt tunnare och det blir tyngre och tyngre att andas.
\n   Nio timmar efter starten i Lathse (4 050 meter över havet) är det nu inte långt kvar till passets högsta punkt. En stor hjord yakoxar strövar bekymmersfritt omkring på sluttningarna. Några tittar fundersamt då jag sakta kommer flåsande, frustande och vinglande på cykeln uppför backen.
\n   I huvudet går det runt och benen är som spagetti. Men vad gör väl det, en oerhörd känsla strömmar genom kroppen. Jag vrålar och viftar med armarna de sista hundra metrarna fram mot stenröset som markerar högsta punkten.<\/p>\n

<\/p>\n

Livrädda nomader<\/strong>
\nTibetanska böneflaggor i klara färger smattrar i vinden, på en cementskylt står passets namn och höjd skrivet på både kinesiska och engelska. Lagpa passet – 5 220 meter över havet är besegrat.
\n   Tre unga nomader står en bit bort och tittar storögt på mig. De blir livrädda och gör som ordspråket "bättre fly än illa fäkta". Benen går som trummpinnar när de springer iväg långt, långt bort och gömmer sig bakom några yakoxar. Jag är helt utpumpad och kan inte förstå hur någon människa kan springa så fort på denna höjd. Passet är så högt upp att det känns som om det skulle gå att hoppa upp och röra vid solen. Himmlen är klarblå och runt omkring finns vita bergstoppar.
\n   Snart tar nyfikenheten överhand för de unga nomaderna och de kommer sakta smygande närmare. Till slut vågare de komma nästan ända fram, men de håller sig hela tiden på ett par meters avstånd. De frågar något på tibetanska. Jag förstår inte vad de säger, men förstår ändå vad de vill när de upprepar orden: "…Dalai Lama, Dalai Lama…"
\n   Liksom nästan alla tibetaner är en av deras högsta önskningar att få en bild av Dalai Lama. Han är Tibets högste religiöse och andlige ledare, som sedan kinesernas invasion av Tibet 1959, har varit i landsflykt i Indien. Tyvärr har jag ingen bild av honom som jag kan ge till nomaderna.<\/p>\n

<\/p>\n

Flygande nedfärd<\/strong>
\nEfter en halvtimma känner jag mig stark igen och rullar iväg på den fem mil långa utförsbacken, lönen för allt slit uppför. Den första biten går i rasande fart. Det är en otrolig frihetskänsla när fartvinden slår mot ansiktet och landskapet svischar förbi. När det går som fortast lossnar väskan på pakethållaren fram. En bit av väskan åker in i hjulet och cykeln tvärstannar. Jag fortsätter framåt över styret med oförminskad fart. Helt plötsligt står jag bara på vägen och skäller ut väskan, framhjulet och cykeln.
\n   Saltomortalen över styret har gått så snabbt att jag inte vet hur landningen gick till. Men eftersom jag inte har några skråmor eller ont någonstans måste jag kommit ned på fötterna. inte heller cykeln fick några större skador och färden kan gå vidare.
\n   Efter detta avbrott kommer motvinden tillbaka igen och gör allt för att stoppa min nedfärd. Trots den branta nedförsbacken måste jag nu trampa allt vad jag orkar för att överhuvudtaget komma framåt.
\n   Det vore kanske naturligt att stanna och slå läger, klockan är halv sex på kvällen, men det går inte på grund av höjdskillnaden. För att inte få höjdsjukan, som kan leda till döden, skall man inte sova mer än 500 meter högre upp än natten innan. Jag måste ned ytterligare 600 meter i höjd innan tältet kan resas. Det blir en lång, lång kväll med blodsmak i munnen, svett, tårar och högljudda förbannelser. <\/p>\n

Jagad av galen hund<\/strong>
\nNär solen går ned klockan åtta avtar vinden helt och en isande kyla sprider sig. Temperaturen letar sig snabbt ned till fyra minusgrader. Det kompakta mörkret gör det omöjligt att cykla.
\n   Efter en halvtimmas vandrande med cykeln passerar jag ett litet hus. Bredvid det lyser två stora gula ögon i mörkret. Ögonen kommer närmare och en jättelik, skällande hundsiluett blir synlig. Jag kastar mig upp på cykeln och flyr i panik. Hundarna i Tibet är extremt ilskna mot främlingar och det är inte första gången jag blir jagad. Vägen, med avgrundsstup på ena sidan, syns knappt. Men det går inte att hålla igen på farten med en galen hund som hugger efter fötterna.
\n   Turligt nog blir det en ganska kort jakt, hunden orkar inte springa längre än tre-fyra minuter. Glad att ha klarat mig oskadd hoppar jag av cykeln och går vidare.
\n   Klockan elva på kvällen, 33 kilometer från passet, är jag äntligen nere på rätt höjd. I ljuset av min ficklampa, slår jag långsamt upp tältet på en liten avsats bredvig vägen. Jag är kall och kryper ned i sovsäcken fullt påklädd. För att stilla lite av hungern öppnar jag en nudelpåse och knaprar på de torra nudlarna och dricker lite vatten. Natten blir lång och kylig, men till slut gryr en ny dag igen och färden mot Nepal kan fortsätta.
\n   Trots alla motgångar och strapatser älskar jag varje minut av mitt cykeläventyr. En cykelresa utan krascher, punkteringar, dåliga vägar eller motvind, det är ingen cykelresa. <\/p>\n

Text & bild: Robert Karlsson<\/STRONG>
\n(utdrag fr\u00e5n min dagbok skriven i oktober 1994)<\/font color><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

(utdrag ur min handskrivna resedagbok fr\u00e5n 1994: på cykel genom Tibet) Solen k\u00e4mpar sig sakta upp \u00f6ver de h\u00f6ga bergen. Morgontr\u00f6tt […]<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"parent":0,"menu_order":0,"comment_status":"open","ping_status":"closed","template":"","meta":[],"_links":{"self":[{"href":"http:\/\/www.jordenrunt.nu\/resa\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/30366"}],"collection":[{"href":"http:\/\/www.jordenrunt.nu\/resa\/wp-json\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"http:\/\/www.jordenrunt.nu\/resa\/wp-json\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.jordenrunt.nu\/resa\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.jordenrunt.nu\/resa\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=30366"}],"version-history":[{"count":9,"href":"http:\/\/www.jordenrunt.nu\/resa\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/30366\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":44682,"href":"http:\/\/www.jordenrunt.nu\/resa\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/30366\/revisions\/44682"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/www.jordenrunt.nu\/resa\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=30366"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}