Tusenårigt ruinområde på Sri Lanka
På de centrala delarna av Sri Lanka finns ett stort antal platser med historiska lämningar, ruinstäder, tempel och Buddha statyer. Till exempel Polonnaruwa som var navet i ett kungarike på denna del av ön för cirka tusen år sedan. Dit styrde jag färden från Batticaloa på östkusten.
Jag tog tåget, som skulle gå klockan 10:15, men när jag köpte biljett en halvtimma innan fick jag reda på att tåget skulle gå elva i stället denna dag (av någon outgrundlig anledning som jag aldrig lyckades luska ut). Tåget stod och väntade redan då, men det dröjde alltså innan det kom iväg.
Fanns bara tredje klass och biljetten gick på nästan ingenting (85 rs eller cirka 5,50 kronor). Otroligt billigt alltså, men till skillnad mot bussarna (som alltid är överfulla) ekade tågvagnarna väldigt öde när vi startade. Förstod inte riktigt varför. Men snart så trillade polletten ned.
Det gick nämligen otroligt långsamt, var otroligt skakigt, var förfärligt varmt och därtill många långa stopp vid stationer (i väntan på högre prioriterade tåg som skulle passera. Framme efter 2,5 timmar i Polonnaruwa. Fast egentligen inte. Stationen heter Polonnaruwa, men på riktigt heter området Kaduruwela. Själva Polonnaruwa ligger fyra kilometer bort.
Både Kaduruwela och Polonnaruwa är väldigt ocharmiga, skitiga och halvt fallfärdiga (har ännu inte hittat en stad på Sri Lanka jag gillar) och den senare är mest bara ett gäng hus längs vägen
Behövde ta ut pengar, vilket skapade problem. Bankomaten funkade inte och fick då gå tillbaka någon kilometer åt Kaduruwela till, där det fanns två bankomater. Valde den som såg mest förtroendeutgivande ut. Ett misstag. Tog ut 40 000 rs (ca 2 300 kronor) och normalt brukar man få pengarna i 5 000 rupee sedlar, men i stället fick jag 40 stycken tusen rupee sedlar (varje sedel värd cirka 59 kronor). Hade nu en tjock bunt sedlar som skulle vara jobbigt att förvara i min penningpåse innanför byxorna. Bank kontoren hade stängt, så där kunde jag inte växla till 5 000 sedlar. Gjorde ett desperat försök på postkontoret, där en fantastisk kvinna gjorde mig lycklig. Hon övertalade chefen på postkontoret att ge mig åtta 5 000 sedlar mot mina 40 tusenlappar.
Äntligen glad. Letade rätt på ett boende för ett par tusenlappar (stort dubbelrum med luftkonditionering och eget badrum), käkade middag (wokat ris, purjolök, morot och chill för 150 rs) och gick till bädd mätt och belåten.
Var uppe med tuppen dagen efter, hyrde en cykel för 200 rupee (ca 11,80 kronor) ute vid huvudvägen och köpte den ganska dyra inträdesbiljetter (turistpriset är 3 850 rs eller cirka 230 kronor) till ruinområdet vid ungefär 07:40 (biljettkassan öppnade 07:30).
Jag trampade såldes bort mot ruinområdet (några minuter från biljettkassan i museet om ruinstaden).
Likt alla andra stora sevärdheter runt om i världen gäller det att vara tidigt ute om man skall kunna njuta av sevärdheten i lugn och ro.
I början var jag väl inte speciellt imponerad. Många låga gamla tegelstensmurar, trappor i sten, lite pelare här och där och sådant. Blev dock bättre ju längre in på området jag kom, med större byggnader, tempel och statyer. För tusen år sedan var detta
Var en riktigt njutbar cykeltur i grönskan, utan bilar och tuk-tuks (trehjuliga mopedtaxis). Lugn och ro helt enkelt.
Längst bort fanns huvudattraktionen i form av en gigantisk liggande Buddhastaty och en sittande staty av buddha.
Detta är ett heligt område och det gällde att ta av sig skor och keps. Lite varmt att gå barfota, men det kändes ändå bra.
Lite fler folk här, men ändå bara några till besökare (från Sri Lanka).
Jag cyklade tillbaka genom området och den magiska timman tio började närma sig. Vilket betyder att var du än är i världen på en stor sevärdhet, så är det kring detta klockslag som det börjar fyllas på med besökare och vad som är ännu värre. Dessa otroligt irriterande souvenirförsäljare som jag runt likt hungriga vargar på jakt efter turister.
Tycker det är otroligt irriterande, när man betalar dyrt för att gå in, att de inte skall kunna hålla dessa f-rbannade souvenirförsäljare utanför området.
Det var en ruinavdelning jag missat i början och när jag trampade in där och parkerade cykeln kom vargarna farande (alltså souvenirförsäljarna beväpnade med vykort, kartor, träelefanter och allt annat skit som kan tänkas). Omöjligt att få en lugn stund, så jag gav upp och cyklade ut på en liten rundtur kring en sjö i stället.
Vd det lider (troligen när jag är hemma) skall jag tamme tusan mejla högre ort på Sri Lanka och klaga på att de inte kan hålla souvenirförsäljarna borta.
Text och bild: Robert Karlsson
