|
En glimt av Marocko del 2
( Läs del 1 )
I ett kontrasternas land som Marocko syns olikheterna på många sätt. Marockanerna är ju muslimer, men graden av hängivenhet är mycket skiftande. Vissa kvinnor går i kortkort kjol och minimala shorts, badar toples vid badanläggningarna och lever ett fartfyllt liv med både alkohol, rökning och annat.
De som gått medelvägen klär sej i mer traditionella kläder; fotsid djellaba och sjal som täcker hår och öron. Från öst har nya influenser kommit, med religiös fanatism som tvingar kvinnorna att inte visa en millimeter hud. Vi såg dem till fots, bakpå mopeder och i bilar.
De var inte många men ironiskt nog de man mest la märke till; klädda i gråa och svarta kläder, djellaba, sjal som dolde allt utom fem millimeter springa för ögonen, handskar, strumpor, hellånga pantalonger och skor. I alla väder och temperaturer. Männens olikheter syns inte lika tydligt på utsidan.
Barn ur olika samhällsklasser växer upp i helt olika världar. De fattiga lever ett utsatt liv. De får rå sej själva och lära sej att överleva i den djungelns lag som kan råda. Till familjens försörjning bidrar de på olika sätt; de kan t ex. sälja tuggummi till bilister i trafikkorsningar, passa syskon medan föräldrarna arbetar, valla får och kor eller tigga pengar.
Barn ur rika familjer lever ett skyddat liv. Bakom tjocka murar får de vara barn så länge de behöver. Där tas de omhand av en mamma, som är hemmafru tills barnen är självständiga, och av en eller flera pigor som sköter de praktiska göromålen i hemmet samt dessutom avlastar mamman vid behov.
Innanför tjocka murar
De välbärgade barnen är hemma under de första åren. När sedan lekskolan och därefter skolan börjar sköter mamman hämtning och lämning. Det blir några turer per dag, eftersom barnen kommer hem på lunchrasten som varar i två timmar. På eftermiddagen och kvällen skjutsar mamman sina barn till olika fritidsaktiviteter och lekkamrater. Ingenstans får de här barnen gå själva.
De lever som i ett fängelse innanför de tjocka murarna. I våra ögon kan det verka kvävande och instängt, men för barnen här är det självklart. Utanför lever desperata och fattiga människor. Vissa av dem kan göra nästan vad som helst för att överleva och höja sin standard.
Överhuvudtaget är det inte många som rör sej till fots utanför sina murar, framförallt inte om de bor i utkanten av stan. Fruktar man för sitt liv och sin hälsa är det inte i den livsfarliga trafiken, som man kanske kan tro, utan snarare utanför dessa murar och i skogsområdena runt städerna.
I de fattiga arabkvarteren går man inte heller ensam eller nattetid. Dit vågar sej inte ens enstaka poliser. Har de ärenden dit kommer de med en hel piketstyrka. Vi strosar där under en stekhet förmiddag och känner på folklivet. Här finns ingen kommersialism för turister.
Man säljer nyttoföremål och livsmedel i små affärer, på gator och marknadsplatser. Här finns ingen polerad yta. Här putsar man inte fasader för att imponera på turister. Vi ser gamla kvinnor som säljer henna längs gatorna. De har brett ut ett tyg och format hennan till ett litet torn, den ser ut som ett sandslott på stranden, och den säljs förstås i lösvikt. Med hennan färgar kvinnorna håret och målar händerna vid högtider.
Andra säljer de traditionella tandrengörarna i trä och den speciella khôlpennan som kvinnorna målar ögonen med. Vi besöker en särskild marknad för svartkonst; här finns allt en häxa eller en bedragen hustru kan behöva, som t ex. olika örter, rötter, döda råttor, levande ödlor och andra reptiler samt papper med olika magiska texter…
Kulinariska mathögtider
Det marockanska köket bjuder på kulinariska höjder för den som är hungrig och vill pröva nya smaker. Maten har en central del i livet, och på den lägger man hellre ner för mycket tid än för lite. Man inleder måltiderna med förrätter bestående av olika varma och kalla sallader, bröd som bryts och vatten.
Huvudrätten består ofta av någon köttgryta med grönsaker som kokats långsamt på svag värme, ibland över natten. Couscous-rätten hör till de mest kända; man ångkokar själva couscous-kornen, som är ett slags grovt mannagryn, över en puttrande gryta med kött och olika grönsaker som pumpa, lök, tomat, morötter, zuccini, kikärtor och rädisor. Att som i Sverige koka kornen är en hädelse för en marockan; det blir då en kletig gröt istället, och den får inte kallas couscous!
I övrigt är maten inspirerad av det europeiska och franska köket; frukosten är inte speciellt stadig utan består av café au lait, bröd med marmelad och ost samt söta bullar och bakverk. Vi åt och njöt särskilt av en sorts friterade pannkakor, som serverades med en blandning av smält smör och honung. På detta står man sej tills klockan ett ungefär, då man vanligen äter lunch.
Vid sex-tiden är det fika med mynta-té och mackor eller bullar. Middag äter man vanligtvis vid nio-tiden. Efter lunch och middag dricker man myntaté, som förutom den goda smaken även är bra för mage och matsmältning. Myntatéet bryggs av grönt té och blad av den riktiga té-myntan, som odlas överallt i länder som Marocko.
Téet serveras med mycket socker i små metall- eller silverkannor, och dricks ur små téglas som kan vara dekorerade i guldfärg eller bara enkla, i rent glas. Överallt på marknader och varhelst det finns folk, ser vi unga pojkar leverera té; de bär brickor med kannor och téglas och balanserar skickligt dessa på en hand, över huvudet genom folkhopar och i trängsel.
Religionen är motivationen
Fem gånger om dagen hör man böneutroparna. Här och var ser vi moskéer, somliga är stora och andra är små; de smälter in gatumiljön och ingångarna kan vara halvt dolda bakom affärer och bland marknadsstånd.
I övrigt märks inte religionen särskilt mycket i en storstad som Casablanca. Visst styr och påverkar den många människors liv, men mer i det tysta. Den gör inget väsen av sej, den är stommen och rättesnöret i samhället. Den formar och färgar människors moral och tankesätt. Den är själva livet, för de som ännu inte påverkats alltför mycket av européer och amerikaner.
Religionen är motivationen och räddningen, men också piskan, för alla dem som stretar, arbetar och sliter hårt utan att någonsin få pengar mer än till mat och det allra nödvändigaste. Enligt Koranen skall alla ge en tionde av sin inkomst till de fattiga och behövande. Men när systemet inte fungerar och klass-skillnaderna är enorma föds och frodas tiggeri, bedrägeri, korruption och anarki.
Egoismen växer som en epedemi. De rika håller hårt om penningpungen. De fattiga ses som vildar och parasiter, man vevar upp bilrutan när man stannar en korsning för att slippa påflugna försäljare, tiggare och tjuvar. Deras desperation vill man inte se eller känna till.
På söndagarna vallfärdar man till stranden. Casablanca ligger precis vid havet, som i en gryta. Stranden är stadens oas och söndagsnöje om somrarna. De som kan betalar cirka trettio dirham i inträde till någon av badanläggningarna. Där finns simbassänger, mindre pooler, strandremsor, omklädningsrum, toaletter. restauranger, caféer, bungalows, solstolar och frid.
De fattiga trängs på den allmänna stranden, där fullständigt kaos råder varje söndag med minst hundratusen människor. Här finns på sin höjd några glasskiosker. På badanläggningarna är man fredad från påflugna, nyfikna eller bråkiga badare. Inträdesavgiften utgör den första sållningen, resten sköter vakterna.
Badvakterna vakar som hökar över alla bassänger och ut över havet vid strandremsorna. Man kallas dem havets barn och det sägs att de är födda i havet, att inga vågor eller strömmar skrämmer dem. Brunbrända, muskulösa och vältränade står de vid sina poster och spejar. Så fort någon simmar för långt ut i vågorna, eller kommer i nöd, är de strax där för att varna eller rädda.
Dags att vända hemåt
Så har vi sett Casablanca och en del av Marocko. Tidigt en morgon reser vi med bil mot flygplatsen. Två veckor kan kännas både långsamma och snabba på en och samma gång. Tänk om ödet får oss att stanna kvar? I två veckor har vi klarat oss i trafiken, tänk om vi krockar nu? Vi reser ut ur en dröm, mot länken till verkligheten. Så stora är kontrasterna.
Halvtomt lyfter planet mot Marrakech för mellanlandning, tankning och påstigning av fler passagerare. Vi sticker ut huvudet för att få en nypa luft, men värmen slår emot oss - det är över fyrtio grader där ute - och vi stannar tacksamt i kabinen. En timma senare lyfter vi och passerar snart Gibraltar.<
( Läs del 1 )
Läs mer och se fler bilder av Kajsa här!
Text Kajsa Nordström
LinkPool,
Annonsera gratis mot Svenska Företag
|
