En glimt av Marocko
Det första vi ser är Tanger när solen går ner. Gyllenbrunt, nästan guldfärgat breder landskapet ut sej under oss, som en solbränd kullig madam. Det är sand och torrt landskap. Och så staden Tanger som smälter in i den otroligt vackra, exotiska bilden.
Det är precis som man föreställt sej; som på alla filmer man sett från nordafrika, alla bilder man burit med sej. Vi landar för att släppa av en del passagerare och för att tanka planet. Efter en dryg timma lyfter vi igen och fortsätter mot Casablanca.
Mörkret kommer snabbt. Som en rullgardin som snabbt dras ned; gnistrande ljus och stekhet dag blir till becksvart, något svalare natt. Genom molnen ser vi Atlantens mörka djup och snart ser vi tusen och tusen ljuspunkter, tätare och tätare när vi närmar oss vårt mål.
Från flygplanet blir det en kort busstur in till själva flygterminalen. Vi får vårt bagage snabbt och tar oss igenom passkontrollen. Efter passkontrollen blir vi stoppade var femte meter av olika poliser som vill se våra pass igen. De ser allvarliga ut men är inte ovänliga. De synar passen noga och släpper i väg oss. Tills vi blir stoppade igen och igen….
Vi reser med bil från flygplatsen genom ett nattsvart Marocko, där klockan bara är nio på kvällen. Vi är dödströtta efter tolv timmars resa med byten och väntan, och en tidskillnad på två timmar som gör att vi vill stupa i säng genast.
Flanera på stan
 Förutom att se moskén är det intressant att flanera på stan och framför allt på olika marknader: på suuken. Där kan man vandra i timmar och bara titta. Vi går och går. Vi lyssnar på människorna och vi betraktar livet i de trånga gränderna, där världen har sitt centrum för många av de som föds, lever och dör här.
Det är ett myller av folk. Av barn, unga och gamla. En sevärd plats är den gamla stadsdelen, "gamla stan" i Casablanca, där livet känns nära och genuint. Smala gator och gränder som slingrar sej om och kring varann utan att man kan förutse var de ska sluta. Här är fritt från biltrafik, bara en och annan moped eller handdragen kärra tränger sej igenom folkmassorna för att leverera till försäljarna eller ta sej igenom till andra sidan.
Man kan köpa allt i frukt och grönsaker, mat, glass, souvernirer, redskap, kläder i mängder, elektronik, klockor och smycken; här finns en speciell guldgata med mängder av guld eftersom de marockanska kvinnorna sparar sitt kapital i guld. Det finns en speciell gata för fiskförsäljning och en för kött.
Hönorna väntar på döden i små handgjorda burar och får sitt liv avslutat när de blivit utvalda av kunden. Unga män sitter bredvid berg av hönsägg och man kan undra om omsättningen är regelbunden och jämn eller om de understa äggen väntat länge innan någon tillslut köper dem.
Priserna på varorna är satta i överkant. Ibland med nära dubbelt påslag. Man förväntas pruta, men det är en myt att försäljaren blir förolämpad om man inte gör det. Vem vill inte ha lite extra pengar när man lever så knappt?
Den modige köper glass
Lukten är påtaglig; en blandning av surt, jäsande och ruttet som blandas med den lokala lukten, doften eller stanken, beroende på om man är på fisk-, kött-, oliv- eller grönsaks-gatan.
Den modige köper både livmedel och glass här, men löper stor risk att sluta semestervistelsen på sjukhus. Hygienen är inte särskillt god, med svenska mått mätt, och bakterier frodas i glassboxar som bara tidvis är strömförsörjda, och däremellan tinar och värms upp av sommarhettan.
Den försiktige köper inte heller vatten av de traditionella vatten-försäljarna i den klassiska utstyrseln. De säljer vatten billigt som man får dricka ur små kopparskålar. Vattnet förvaras i en slags skinnpåse som de bär på ryggen. Av vatten-försäljningen tjänar de inte mycket, men av turister som vill fotografera dem tar de femtio dirham. Och då får man förstås stoltsera bredvid en leende vattenman, som håller upp och visar sina grejor inför kameran. För den ekonomiske finns förstås vykort med samma motiv att köpa för två dirham.
Olivmarknaderna är underbara, om man gillar oliver vill säga. Annars kan nog lukten bli ganska påträngande. För den salige finns rader av öppna tunnor med olika sorters oliver att beskåda och provsmaka. De har alla olika färg, form och kryddning, och man kan gott vara utan lunch om man köper några påsar med olika sorter att gå och småäta av. Därtill dricker man förstås vatten på flaska och det marockanska märket Sidi Ali är att rekommendera. Helt utan bismak av klor.
Efter att ha legat deckad med huvudvärk och yrsel på grund av vätskebrist vid några tillfällen, inser man snart att man bör dricka mer än man tror. Och nu inser man varför sopbergen, som för övrigt är förlagda helt centralt i stan, växer i så snabb takt. De flesta dricker vatten på flaska, och flaskorna är naturligtvis av plast och återanvänds självklart inte.
Lever i nuet
Flaskorna är dessutom bara en försvinnande liten del av avfallet, men ett exempel på den icke existerande känslan för morgondagen. Här bekymrar man sej inte för det som kommer eller kan komma. Särskilt inte om det är negativt och skulle kräva en begränsning av dagens leverne. Man lever nu. Och jag menar precis nu. Det som händer det händer.
Man säger och tänker om Gud vill. Och det visar egentligen allt. Inget kan vi styra eller påverka, så vi gör det så bekvämt för oss som möjligt i stunden. Bara Gud vet vad som är rätt. Och det är redan skrivet. Så efter allt som sker säger och tänker man det stod skrivet. Alltså behöver man inte förklara eller få något förklarat.
Man kan uppfatta attityden och mentaliteten som nonchalant, ibland uppgiven eller likgiltig. Men den rymmer också en sund lättsamhet; njut medan du kan och bekymra dig inte i onödan. Den fattige är fattig. Det stod skrivet att den skulle leva fattig som föddes fattig. Om den fattige blir rik, eller tvärtom, var det just det som stod skrivet. Men bara Gud vet.
Och de fattiga är verkligen fattiga. Intill Medinan, marknaden med skräpsaker, skor och plagierade märkeskläder i mängder, ligger ett av alla riktigt fattiga områden i Casablanca. Här lever man i plåtskjul och torftighet, men trots det har de flesta lyckats komma över en TV och en parabolantenn.
Casablanca är vitt av sina vita hus, men vitare än dem lyser alla paraboler, som kan läggas till listan över livsnödvändigheter. En parabol och en TV har alla.
Alltid påslagen TV
Framför TVn lever man. Där följer man alla de serier som också vi följer, men här dubbade till franska. Mulder i Arkiv X är dubbad av en tråkig fransman och mister hela sin personlighet. Man ser såpoperor, både inhemska och utländska från t ex Egypten, och givetvis massor av sportsändningar. Man äter, umgås, bråkar och diskuterar framför TVn. Den finns alltid där, påslagen, som en del av familjen. Hos fattig såväl som hos rik.
TVn är fönstret utåt och inåt. Boklitteraturen sår inga större framgångar här. Man söker det lättsamma, glamorösa och ytliga. Ja, man polerar ständigt ytan för att dölja och glömma skavanker och brister. Med ett skratt och ett skämt viftar man undan det som inte med våld gör sej påmint. Här finns ingen jantelag - tvärtom. Hävdar man sej inte trampas man snart ner av någon annan som vill synas, försvara sin rätt, och ta för sej. Den starkaste vinner.
Läs del 2 här!
Text & bilder: Kajsa Nordström
LinkPool,
Annonsera gratis mot Svenska Företag
|
