Människor överallt, sittande, stående, liggande, gående, skrikande. Detta eviga sorl som aldrig tystnar, barn som jollrar på den smutsiga perrongen. Chaiförsäljaren skriker sig hes efter tedrickare. Ljuset är skumt inne på Delhi järnvägsstation.
Mina två vänner och jag ska försöka få biljetter till Darjeeling. Eftersom Oka, min tibetanska vän, behärskar hindi flytande så ber vi henne ordna dem. Min erfarenhet säger mig att då borde väl inga förvecklingar ske.
Någon timme senare har vi biljetterna i händerna. Enkel biljett till Darjeeling med sju-tåget, beräknad ankomst till New Jalpaiguri och Siliguri järnvägsstation klockan två. Vi behöver inte boka sängplats, resan tar ju bara ett par timmar, dessutom är britsarna inte så sköna.
Några sittplatser visar det sig inte heller ha blivit bokade, varav vi tränger oss så fort in tåget när det entrar
perrongen. Det visar sig inte finnas en enda ledig sittplats på hela tåget, som är fullt av soldater.
Vi tränger oss in i en vagn och hittar till slut ett ledigt säte. Våra medresenärer i kupén är två unga sikher, en kvinna med litet barn på armen, en äldre distingerad herre och så alla dessa soldater, som måste uthärda resan i korridorerna, under taket, på toaletten.
Stiga av snart, eller?
Min svenska väninna, Valeria och jag fördriver vår tid med att prata med de två sikherna. Utanför susar Indien förbi i ett mörkt landskap, endast små eldar här och där lyser som enstaka stjärnor i natten. Klockan börjar närma sig tolv och vi förbereder oss att snart stiga av.
Vid två och trettio, frågar jag den äldre herren om vi inte är lite väl försenade. Försenade? svarar han förvånat, vi är inte framme förrän två i morgon!
Jaha. Tolv timmar kvar. Vi sjunker ner på de nu mycket hårda träbritsarna. Vi som inte har någon sovplats, turas om med kvinnan på britsen ovanför huvudet på oss. Där sover vi någon orolig halvtimme var, så gott det går med de ständiga Chaaaaai!!! Chai!!! ringande i öronen vid varje stopp, vi äter några bananer och flottiga puris.
Till toaletten tar jag mig klättrande över sovande militärer som ligger huller om buller och överallt i kupéerna och i korridoren. Jag får till och med schasa ut en från toaletten där han sökt sig en sovplats på det söliga urinluktande golvet.
Klockan har blivit tio och jag försöker räta ut min sargade och nu dubbelvikta stackars kropp. Vid ett stopp frågar en man om vi vill ha frukost, nej tack, vi ska ju snart av. Myror i stjärten och ivriga att kliva av, sitter vi och skämtar om att tåget blir försenat.
33 timmar i stället för sju
Snart är vi framme i Darjeeling, säger min vän Valeria. Visst två i natt! svarar den unge turbanförsedde sikhen roat. Tystnad lägrar nu våra läppar. Va!? Tolv timmar till, vi säger ingenting, utan glider sakta ner på de nu betonghårda sätena i detta rullande fängelse.
Jag byter ställning för hundrade gången och förstår att min rumpa kommer få bestående men efter den här resan. Snacka om missförstånd, 33 timmar istället för sju!
Väl framme i Siliguri finns det inga rickshaws som kan ta oss in till byn för vidare transport upp till vårt mål Darjeeling.
Klockan fem vaknar rickshawförarna till, de försöker med överpris på taxan när de ser våra trötta ögon, men inte desperata. Vi prutar rejält trots våra trötta lekamen, slänger upp våra ryggsäckar och oss själva, alla tre på en och samma rikshaw.
Framme i Siliguru, klockan är fem och trettio, det har börjat ljusna. "Bussbookers" rusar fram och sliter i oss för att vi ska åka med deras buss upp till Darjeeling. Nu tar vi första bästa som inte drar i oss.
Vårt baggage är hårt packat uppe på taket, vi är klara för avfärd. Då ger konduktören min tibetanska vän en bitande sexistisk, rasistisk kommentar på hindi. Jag som är in till döden trött orkar inte diskutera, utan ryter till.
Han som inte trodde att vi förstod blir mäkta överraskad när jag förbannar honom med alla fula hindiord jag kan. Jag får bussens övriga passagerare på vår sida och chauffören slänger ut honom tillsammans med några andra män.
Bergsbestigning med buss
Bussen börjar sin bergsbestigning på de smala och snirkliga serpentinvägarna uppåt. Bussen svänger var tionde sekund och det känns som om vi skumpar flera meter i de krokiga svängarna. Jag sitter och håller mig i sätet framför för att inte ramla ner i gången. Jag är så trött att jag inte kan hålla mina ögon öppna, men jag kan heller inte somna på grund av den skakiga färden.
Fem!! timmar senare kliver vi omtumlade av i Darjeeling. Återigen detta virrvarr av folk som rusar runt och skriker, frågor om vilka vi är, vart vi kommer ifrån och vart vi ska. Ja, vart ska vi? Det hotell vi blivit rekommenderade flera månader tidigare ligger, till vår fasa, på andra sidan staden.
Vi biter i hop och börjar gå, våra ryggsäckar väger flera ton. Darjeeling är en bergsstation och vägarna slingrar sig antingen uppåt eller nedåt. Vi skall uppåt. Hotellet har lediga rum, vi kan köpa oss en hink varmt vatten,
somnar äntligen efter 55 timmar på resande fot.
Helena Anderhag
