Efter nästan två års förberedelser, två förexpeditioner på
Grönland, tre dagars väntan i Akureyri på norra Island och
ytterligare sex dagar på Station Nord i Nordöstra Grönland
blev vädret äntligen tillräckligt bra så att vi kunde flygas
ut.
Inklämda i Twin-Otterns lastutrymmet med en tank med några
tusen extra liter bensin och våra pulkor med 300 kg utrustning
så blev det inte någon lustfärd precis och igenom de
igenfrostade små fönstren kunde vi bara diffust skönja det
isiga och givetvis totalt öde landskapet under oss.
Meningen var att vi skulle sättas av vid Luigi Amadeo ön. Det
visade sig att vi blev avsatta bakom fel ö, alldeles för långt
in i fjorden!
Temperaturen vid avlastningen är ca -45 grader och piloten
låter motorn gå och propellrarna snurra. Skulle motorn stängas
av skulle oljan genast frysa till is och planet skulle inte gå
att starta.
Jag förfryser näsan och kinderna lätt vid avlastningen av
planet på grund av propelllervinden. Hade inte min följeslagare,
Petter, observerat att jag blev vit i ansiktet så hade skadorna
blivit värre.
Det är ett oerhört vackert område med branta berg som kransar
fjorden. Solen är över horisonten men syns inte direkt bakom
bergen.
Vi börjar dra pulkorna som väger kring 140 kg styck. Vi är
djupt inne i fjorden och snön är mjuk och pulkorna sjunker ned.
Temperaturen sjunker raskt under -50 C och pulkorna är ohyggligt
tunga att dra i den kärva snön.
När något, skidor eller pulkor, glider på snö beror det ju
på att trycket leder till en partiell uppsmältning av snön i
kontaktytan och det är det som är glid. För mycket
uppsmältning så blir skidor bakhala, man får inget fäste,
för lite uppsmältning så blir det kärvt.
Det är ingen risk för att våra skidor ska bli bakhala i denna
temperatur dessutom är det klädda i skinn för att ge maximalt
fäste. Man åker knappast skidor med 140 kg i släp, man går
på skidorna.
I denna temperatur så sker ingen partiell uppsmältning av snön
överhuvudtaget och därför är det lika tungt att dra pulkorna
som om underlaget vore sand.
Detta, plus den mjuka snön, gör att det krävs nästan maximal
kraftinsats för att överhuvudtaget ta sig framåt. När
temperaturen är under -50 grader är det inte lämpligt att vare
sig flåsa eller svettas för mycket. Därför börjar vi
dubbeldra. Dvs vi drar bägge först ena pulkan, sedan
återvänder vi, och drar den andra pulkan. Det betyder att
sträckan tredubblas men det är ändå att föredra.
Vi blev avsatta vid tvåtiden och vi drar i ca tre timmar innan
vi slår läger. Vi har tagit oss fram några få kilometer bara.
Det är helt vindstilla temperaturen sjunker till nästan -60
grader. Fotogenköket (vi har tre stycken) fungerar dåligt.
Petter, som är kock, har ett elände innan han får nåt att
fungera och vi äntligen kan få i oss mat.
All mat är specialgjord och innehåller extremt mycket fett men
även rikligt med näring. Vi behöver få i oss ca 6.000
kalorier per dag. Detta trots att vi ätit upp oss nästan 10
kilo för att ha fettdepåer på kroppen att ta av.
Trots att maten ser oaptitlig ut är den god och det är inte
bara hungern som gör det. Petter har en förmåga att få det
mesta att smaka gott under fältförhållanden. Jag visste det
sedan tidigare då vi bland annat korsat Grönlands inlandsis och
varit på ytterligare två Grönlandsexpeditioner tillsammans.
Sovsäckarna håller värmen, något vi egentligen inte var helt
säkra på, då vi inte kunnat testa dom i en sådan här extrem
kyla. Alla grejer vi har är standard som kan köpas i butik,
ibland med någon extra grej påsydd som t.ex. skinn på våra
anorakshuvor. Vår budget har inte räckt till något annat.
8 mars
En isande kall dag med ett oerhört tungt slit och liten
vägvinning. Att vi blev avsatta på fel ställe, inser vi,
kommer att kosta oss minst tre dagars extra gång.
Efter några timmars dubbeldrag kommer till slutet av den ö vars
kant vi följt. Framme vid udden stiger temperaturen något men i
gengäld börjar det blåsa en byig vind så det känns kallare
än någonsin.
På nätterna sätter vi upp den isbjörnsvarnare vi byggt. Den
består av fyra pinnar, en tråd och ljusfacklor. Om en isbjörn
skulle stöta mot tråden så ska en ljusfackla gå av, väcka
oss och möjligen skrämma isbjörnen också. Den är jobbig att
sätta upp i kylan då den kräver en del precisionsarbete.
Under natten läckte vår pissflaska full med urin och dränkte in en
del av mina kläder. Dessa går ej att använda i fortsättningen
då jag inte tänker tina upp urinisen med kroppsvärmen i
sovsäcken, vilket är det enda sättet att tina upp nåt på i
denna kyla.
Att pissflaskan är obrukbar (den sprack i kylan helt
enkelt) innebär att vi måste lämna sovsäcksvärmen i
fortsättningen för att kissa. Kylan är urindrivande så man
måste upp en á två gånger per natt och kissa. Med
nattemperaturer under -50 så hinner man bli rejält nerkyld.
Jag har sura uppstötningar, troligen av nyponteet som vi dricker
på dagen. Vi beslutar att sluta med nyponteet och hålla oss
till vatten. Vanligt te och kaffe har vi nästan inget av då de
är urindrivande och alltså innebär att man måste dricka mer
vatten och att det därmed går t mer fotogen för att smälta
snö.
9 mars
Vi rundar den namnlösa ön och vi ser för första gången Lugi
Amadeo ön där vi borde ha blivit nersatt. Den extrema kylan
fortsätter. Det förekommer enstaka vindstötar. Fortsatt klart
väder. Dagarna blir snabbt längre.
Vi har fyra lager med yllekalsonger och ylletröjor och utan på
det har vi bomullsanorak och bomulssöverdragsbyxor. Bara
naturligt material alltså. Konstfiber klarar inte att andas i
den extrema kylan som råder. På fötterna har vi pjäxor i
kraftigt tyg och på fötterna några par yllesockor i en innesko
av vadmal, dvs fet hoptovad ylle.
Så fort vi stannar så sätter
vi på oss dunjacka och dunbyxor. De är mycket tjocka och varma
men man klarar inte att hålla värmen mer än ca 10 minuter när
man står still. Det är endast i våra sovsäckar och när vi rör oss vi kan
hålla värmen.
På kvällen var det besvär med köken igen. Ett upphörde
fungera helt.
10 mars
Vindstilla och klart. Närmare -50 C då vi slår läger och
under -50 på natten.
Isen har blivit ojämnare och puckligare men det har blivit lite
lättare att dra pulkorna då snön inte är så mjuk längre.
Vinden har haft mer spelrum här och kunnat packa snön bättre
än inne i den djupa fjorden. Vi fortsätter dock att dubbeldra.
Vår isbjörnsvarnare (snubbeltråd och brandfacklor) går inte
att sätta upp mer då den är hopplöst hoptrasslad och det inte
går att reda upp det i denna kyla. Våra händer klarar helt
enkelt inte av att prestera den finmotorik som behövs. Vi får
hoppas att det inte finns några isbjörnar här!
11 mars
Något varmare, disigt, temperaturen kring -40 grader.
Idag så siktade vi en isbjörn. Först såg vi honom på några
100 meters avstånd. Han såg oss på långt håll och ändrade
kurs och kom emot oss. Han var konfunderad och närmade sig
långsamt. Med största sannolikhet var det första gången den
var i kontakt med människor.
På några tiotal meter slängde vi
smällare och sköt varningsskott. Vi har varsin Magnum 44 i
höfthölster. En nödvändig livförsäkring!
När han fick vind
på oss, eller mer troligt krutdoften, vände han tvärt och
sprang iväg. Sedan återtog han det som verkade ha varit sin
normala rutt efter fjordkanten. Skönt att vi slapp skjuta detta
magnifika djur!
Det var en vuxen isbjörn och därmed förmodligen en van och
lyckosam säljägare. De yngre, som ofta inte lärt sig jaga säl
ordentligt, är de som är farligast för människan. De är ofta
hungriga och en hungrig isbjörn skyr inte människan som
bytesdjur.
Jag är fascinerad av isbjörnar. Att de kan leva i dessa
världens mest ogästvänliga trakter, hur de känna doften av en
sälnos som sticker upp ur från ett andningshål på kilometers
avstånd, deras hundramils vandringar på packis och hur de kan
simma 10 tals mil. Man har hittat isbjörn både på Island och i
Nordnorge! En isbjörn kan klara sig utan mat i månader!
Under dagen har vi i fjärran sett en vägg av is växa fram.
Först fylldes vi av onda aningar som så småningom övergick
till förvissning. Framför oss har vi ett obeskrivligt kaos av
skruvis och isvallar. En helt formidabel isvall utgör gränsen
mellan fjordisen och packisen. Helt omöjlig att korsa med en
pulka efter sig!
Vi når fram till Lugi Amadeo ön som ligger precis i där
isvallen börjar. Vi slår läger vid foten av ön och klättrar
upp på sluttningen på den bergiga ön och försöker spana ut
möjliga vägar genom det kaos av isblock som ligger framför
oss. Vi ser att bredden är minst en km och att isblocken
varierar i storlek mellan knytnäve och Uppsala Domkyrka!
Vi har läst i princip allt som skrivits om Nordpolsturer men
ingen skildring har nämnt förekomsten av ett sådant här
iskaos. Uppenbarligen så är det stora isrörelser utanför den
kust vi valt som startpunkt för vårt Nordpolsförsök.
Vi har naturligtvis valt startpunkten därför att ingen förut
nått Nordpolen från Grönland så möjligen har ingen förut
gett sig i kast med någonting som vi har framför oss.
Vi sover på saken, men inte vidare gott.
12 mars
Vädret är blåsigt, det snöar något och temperaturen har
stigit till ca -35.
Vi klättrar igen upp på bergssluttningen igen och rekar en väg
genom ismassorna. Vi provar att gå en bit utan packning. All
packning måste delas upp i bördor som kan bäras på ryggen då
det är helt omöjligt att dra en pulka genom dessa ismassor.
Under dagen bär vi över sex bördor av vår packning. Att korsa
isbarriären innebär att klättra upp för branta isväggar,
hoppa över gap, balansera på isryggar, krypa där det är för
osäker för att gå, pulsa i djupsnö mellan isryggar och är
mycket slitsamt.
Vi sover i samma läger som natten förut, ungefär hälften är
överburet.
Kläder, framför allt vantar börjar bli svårt nedisade.
Händerna börjar få köldsprickor.
13 mars
Vi fortsatte att bära bördor över isbarriären. Till slut tog
vi över pulkorna tomma. Vi befinner oss nu på packisen. Dvs den
rörliga is, påverkad av strömmar, vindar och tidvatten och som
från och med nu ligger mellan oss och Nordpolen.
Vi fortsätter ett par timmar norrut på den helt sönderbrutna
packisen och slog sedan läger. Den terräng vi nu känt på
består av varierande skruvisvallar och nyfrusen relativt plan
is.
Skruvisvallarna kan vara upp till sex sju meter höga och många
gånger är det mycket krävande att korsa dem. Pulkorna välter
och måste vändas rätt, vi måste bromsa för att de inte ska
störta ner och krossas vid för höga fall. Vi måste som regel
ta av oss skidorna när vi ska över vallarna , ofta får vi
krångla oss ur selarna och ofta får en dra medan den andre
skjuter på.
Vädret klarnar och temperaturen sjunker ner mot -50 grader igen
och under på natten blir det än kallare. Våra pannlampor
börjar fungera dåligt (dagarna blir längre men det är
fortfarande mörkt när vi lagar mat och förbereder oss för
natten) och köken fortsätter att strula.
14 mars
Vi tar en vilodag. Diverse reparationer måste utföras. Bland
annat måste spräckta byxor (kylan har gjort tyget skört) sys
ihop och pannlampor lagas. Jag har fått rejäla köldblåsor på
fem fingertoppar.
Anledningen är att jag varje kväll skriver
på vår lilla handdator och då måste jag ta av vantarna för
att hitta tangenterna. Jag gör det i sovsäcken men fingrarna
blir nerkylda ändå. Datorn kopplas sedan till vår
satellitsändare som sänder till en satellit som korsar
polartrakterna en gång per timme och tar upp meddelande. Dessa
tas sedan ner i USA av en dator och våra meddelanden kan då
läsas.
Systemet är vår livlina då vi saknar kortvågsradio.
15 mars
För första gången så drar vi pulkorna själva utan
dubbeldrag. Temperaturen har stigit och är strax under -30. En
stark väst, sydvästlig vind blåser upp. Isen växlar mellan
skruvisvallar och nyisplattor. I den starka vinden spricker dessa
plattor upp och skruvas ihop. Sprickor vidgar sig hastigt och
ibland kan man ”surfa” på plattor som glider ihop. Man
får hålla tungan rätt i mun men vad som helst, nästan, är
bättre än de eviga skruvisvallarna som kräver ett oerhört
slit för att korsas.
Då och då öppnar sig smala rännor av öppet vatten på
nyisplattorna, där isen bara är några centimeter tjock. Många
kan vi kliva över men vi blir försiktiga sedan jag går igenom
på rutten is vid ett sådant kliv. Jag sjönk ner till höften
men blev hängande i staven som satt säkert på andra sidan.
Petter halar upp mig så jag slipper att helt och hållet hamna i
vattnet. Jag har bara bomullsbyxor, som ej är vattentäta, men i
den starka kylan så isas benet ner direkt och inte så mycket
vatten tränger igenom mina fyra lager ylle. Yllet håller
dessutom värmen även vått, vilket är anledningen till att
valt det materialet. Ett ispansar bildas på byxor och pjäxor.
Även min magnumrevolver doppas och blir helt nedisad och
tillfälligt obrukbar.
Vinden ökar under dagen och när den är uppe i 16/17
sekundmeter så slår vi läger i lä för ett stort isblock. I
dessa temperaturer är en sådan vindstyrka mycket farlig och den
sätter dessutom fart på isen. Vi är i ett mycket instabilt
område. På natten måste jag tina upp pistolen i min sovsäck
för att få den att bli brukbar dagen efter. Roligare
nattsällskap än några kilo iskall metall övertäckt av is kan
man ha.
Ett högt och skrämmande ljud höll oss vakna en stor del av
natten. Först framåt småtimmarna upptäckte vi att vi slagit
läger mindre än 40 meter från en rejäl skruvning där vatten
vällde fram och stora isblock maldes ner. Det var skruvningen
som skapade det starka oljudet. Det stora isblocket som givit oss
lä kunde ha skruvats rätt över oss! Vi inser att vi i
fortsättningen måste välja lägerplats betydligt noggrannare!
En nyttig om än skrämmande varning.
16 mars
Vi gick på hårt i stökig terräng, temperaturen runt -30
grader, molnigt, huvudsakligen vindstilla men vädret känns
kusligt instabilt. Vi ser en hel del öppet vatten, den starka
vinden dagen innan har satt fart på isen.
17 mars
Sovmorgon då vi har snö och dålig sikt. Nästan whiteout
väder. På Grönlandkorsningen hade vi ofta whiteout väder. Då
gick man efter kompassgång och förlorade inte så mycket tid om
än det var psykiskt jobbigt. Här är det är lönlöst att gå
i obefintlig sikt då man hela tiden måste reka väg genom dessa
skruvisvallar om man inte ska trassla in sig i alltför hopplös
terräng.
Trots den sena starten gör två stora plattor av gammal is,
vardera några kilometer långa, att vi ändå lyckas gå
relativt långt då vi slapp dubbeldra genom alltför stora
skruvisområden. Detta var första gången vi hittade plattor av
någon storlek och det fyller oss med hopp. Kanske håller
terrängen på att bli bättre!
När terrängen är stökig med skruvisvallar, sprickor och
ojämnheter så dubbeldrar vi för att vi kommer fortast framåt
på det sättet.
På eftermiddagen så stiger temperaturen plötsligt upp till -15
grader och en storm drabbar oss med våldsam kraft. Vi fick nätt
och jämnt upp tältet och det blåste mer än 20 sekundmeter.
Stormen varade en stor del av natten, oväsendet inne i tältet
var öronbedövande och helt säkra på att vi inte skulle blåsa
bort eller att vi skulle råka ut för en isskruvning var vi inte
då vi ej hunnit välja tältplats särskilt noggrant då stormen
överraskade oss.
På natten drev vi ca 1 km öst och 300 meter norr. Helt
uppenbart så har vi valt ett område med väldigt instabil is.
Vi inser mer och mer att vi valt ett mycket instabilt område att
ta oss till Nordpolen över.
Vi håller givetvis reda på vår position med en GPS, detta
underbara lilla instrument som medelst satellitradiovågor
håller rätt på var man befinner sig var man än är på
jorden.
18 mars
Kort dag då det ånyo blåste upp hårt på eftermiddagen vilket
tvingade oss att slå läger tidigt, trots att det varit lugnt
på förmiddagen. Temperaturen bara runt -20 grader, disigt och
vädret känns ånyo kusligt instabilt.
19 mars
Molnigt, dålig sikt, temperaturen steg ytterligare till något
som kändes som töväder , -12 grader. Gick utan anorak på
förmiddagen, första och enda gången. Pulkorna lider underbart
lätt nu när temperaturen stigit. Vi får till och med springa
undan när det lutar lite utför för att inte få pulkorna på
benen. Vi drar ju med linor och inte skaklar.
På eftermiddagen började temperaturen att sjunka rejält.
Många färska skruvrännor att korsa och många färska
skruvisvallar att ta sig över. Stormen har satt sina spår, isen
är mycket orolig.
Det går långsamt trots att pulkorna glider lätt i de höga
temperaturerna, jämfört med hur de glider när temperaturen är
under -40. Inte en enda platta på hela dagen, isen blir värre
och värre istället för bättre och bättre som vi förväntat
oss. Fast å andra sidan är vi i ett område där veterligen
ingen människa tagit sig fram förut så vi bör väl knappast
förvänta oss något. Vi går verkligen på okänt land (eller
rättare sagt packis)!
Vi gör trots det hyfsad fart och känner oss starka. Vi hejdas
plötsligt av en aktiv skruvning. En bred malström av is som
krossas under ett öronbedövande larm stoppar oss, den verkar
sträcka ut sig långt åt både öster och väster.
Vi retirerar bakåt ett par hundra meter, till säkrare
”mark”, och slår läger. Temperaturen fortsätter att
sjunka snabbt och Petter får inte i gång köket trots timmars
slit. Vi får vara utan mat och dryck den kvällen.
20 mars
Katastrofen är ett faktum! Trots många timmars slit går inget
av köken eller kökskombinationerna igång och vi kan bara
konstatera att expeditionen måste avbrytas och att det nu
gäller att överleva!
Vi måste ta våra chanser under övervägande.
Vi kan producera ett ljummet unket vatten genom att bränna
toalettpapper och fotogen och smälta snö på den öppna klena
låga som då uppstår. Det tar ett par timmar att smälta ihop 1
liter vatten. Maten kan ej tillagas utan måste ätas kall.
Att kalla på flyg här är meningslöst då det ej kan landa. Vi
vet bara ett område som vi sett de senaste 14 dagarna där det
kan landa (250 meters någorlunda slät is behövs), dvs en av de
två stora plattorna vi korsat några dagar tidigare, och vi
beslutar oss att återvända dit.
Pulkorna gör vi åtskilligt
lättare genom att dumpa av det mesta av maten och på
eftermiddagen börjar vi färden tillbaka. Vi har nu mat för ca
14 dagar, som måste ätas kall, och kan producera vatten i
kanske 10 dagar. Vi vet att en hämtning förutom någorlunda
plan is också kräver stabilt väder och vill snabbt komma till
den stora plattan innan det blir väderomslag igen.
Vi börjar att följa våra egna spår med efter kort tid
försvinner spåren in i en väldig vall som skruvats över
spåren och vi tvingas att välja nya vägar. Temperaturen
sjunker ytterligare och det är alldeles klart. Då pulkorna
lättat betydligt så kan vi hålla god fart.
Att temperaturen sjunker känns bra då det tyder på att vädret
stabiliseras, vilket ökar våra chanser att bli hämtade i tid.
21 mars
Vi fortsätter återtåget och når den stora plattan vi haft som
mål vid middagstid. Vi slår läger mitt på plattan och kallar
på räddningsflyg med satellitsändaren. Temperaturen sjunker
till under -50 grader och utan att få i sig varm mat och varm
vätska är det svårt att få upp värmen i sovsäckarna. De är
också numera rejält nedisade och fyllningen är uppblandad med
en hel del is.
Mina tår, som jag förfrös redan på en träningstur i Thule
på Nordvästra Grönland mitt i vintern året innan, har tagit
en hel del stryk känner jag. De, liksom fingertopparna, har
tappat känseln i hög utsträckning.
22 mars
Fortsatt klart och kallt. Vi mår lite illa av vårt unkna vatten
och diarré sätter till vilket inte är det roligaste i
temperaturer under -50.
Framåt 17:00 tiden hör vi det trivsamma ljudet av ett flygplan
och efter mycken tvekan och letande sätter den skicklige piloten
ner planet trots att det var ett gränsfall om det skulle gå att
landa överhuvudtaget. Planet skumpade under landningen så vi
trodde ett skräckfyllt ögonblick att det skulle haverera. Det
gick dock bra till slut! Vi bryter snabbt läger och lyfter efter
en skumpig start.
Piloterna berättar att de brukar flyga för israpportering och
att det område vi befann oss i var ett av de värsta de sett.
Det var definitivt det värsta de plockat upp någon polarfarare
i och dessa killar har gjort en del upplockningar. Hade vi
fortsatt några dagar till hade vi inte kunna plockas upp med
plan utan drivit ut i öppet vatten påstod piloterna!
Det kanske fanns en mening med att köken gick sönder?
Björn Thelin
del 2