Under arbetet med Jorden Runt´s stora guide till Indonesien har flera härliga minnen från resor i landet gjort sig påminda. Indonesien är mitt absoluta favoritresmål och jag har nog varit där minst ett tiotal gånger.
   Lådor fulla med diabilder har gåtts igenom och jag har läst i mina gamla dammiga resedagböcker i sökandet efter fakta och för att friska upp minnet. Det har nästan känts som jag varit tillbaka igen och bestigit mäktiga vulkaner, gått genom regnskogar och mött häftiga djur.
   Jag kom också att tänka på sägner som jag hört berättas om bland lokalbefolkningen. Många sägner handlar om olika mystiska djur, som lever på otillgängliga platser och bara ett fåtal personer har sett med egna ögon.
   I provinsen Irian Jaya hörde jag sägner om hajar i en sjö, över fem meter långa jätteödlor (liknande Komodo ödlor, fast mycket större alltså) och fjärilar som var stora som dasslock. Jag fick dock aldrig tillfälle att ge mig ut i djungeln och söka reda på sanningen om dessa djur.
   Kanske var det bara sägner och berättelser utan grund. Men Irian Jaya (Indonesiens del av Nya Guinea) är en stor och väldigt outforskad del av världen, där det finns en stor mängd djur som ännu inte blivit upptäckt av västvärlden och som bara de som lever i djunglerna känner till.

En sägnen som jag dock fick tillfälle att söka sanningen om var på ön Ternate i provinsen Maluku (Moluckerna) och handlade om två kratersjöar bildade av krokodiltårar. Det hela började då jag tog en kvällspromenad på marknaden och mötte en ung muslimsk tjej.
   Hon pratade ganska bra engelska och efter en stund frågade hon om jag ville besöka hennes hem.
   - Ja visst, sa jag och undrade när i så fall (jag skulle åka vidare två dagar senare).
   - Nu alltså, svarade hon då.
   Detta var ett häpnadsväckande uttalande från en ung muslimsk tjej, med slöja och allt. Bara att bli tilltalad av en muslimsk kvinna är ovanligt, är det dessutom en beslöjad kvinna är det ännu mer ovanligt. Att hon sedan skall bjuda hem en okänd man är otroligt ovanligt (dessutom sent på kvällen gör det hela totalt overkligt).
   Jag trodde hon drev med mig eller om hon menade allvar att det fanns minst en hund begraven någonstans. Men hon drev inte med mig och vi åkte hem till henne. På vägen berättade hon att hennes hem inte var som andra, bara så att jag visste.
   Blev efter detta uttalande ännu mer fundersam och allt verkade hur konstigt som helst. När vi klev in genom dörren, märkte jag att golvet var av stampat jordgolv, vilket alltså var det som var annorlunda med hennes hem. Vi satte och pratade om allt mellan himmel och jord. Slutligen berättade hon om Danau Tolire och de gråtande krokodilerna.

I kratersjön Danau Tolire Besar skulle det bo en ensam och sorgsen krokodil hanne, som hade hjärtesorg. Enligt sägnen var för länge sedan krokodilhannen och en krokodilhona kära i varandra. Men de fick inte gifta sig med varandra.
   De grät "krokodil"-tårar så att sjöar bildades i vulkanens två kratrar. Sedan bosatte sig den manliga krokodilen (Romeo) i den större sjön och den kvinnliga (Julia) i den mindre sjön. Och sedan dess har de bott där ensamma och sörjande.
   Den muslimska tjejen visade upp ett suddigt fotografi, som hon fått av en av de få som sett krokodilerna. Det var taget på långt avstånd och i vattnet kunde man urskilja något som såg ut som en krokodil, men lika gärna kunde vara en stock.
   Jag sa att jag minsann skulle åka till sjön dagen efter och ta ett fotografi av krokodilen. Hon skrattade och sa att väldigt många var de som givit sig av dit för att få en skymt av de två krokodilerna, men att alla kommit tillbaka besvikna.
   Nästa förmiddag var jag på G och letade efter rätt bemo (minibuss), som kunde ta mig upp till vulkansjöarna. Det tog ett tag innan jag hittade rätt, men till slut fick jag tag på en överfull och hängde längst bak på den. Tappade min ena toffel ungefär halvvägs.

En stock låg i vattnet och den liknade så smått en krokodil, fast det var långt avstånd och svårt att avgöra. Mitt ena öga scannade regelbundet av sjön (men utan någon lycka), samtidigt som mitt andra öga höll koll på stocken. Vilken mer och mer började likna en krokodil. Hade den inte ändrat sin position lite eller var det min fantasi som spelade mig ett spratt.
   Jag spejade än mer intensivt på stocken/krokodilen och slutade nästan andas av rädsla för att den skulle höra mig och försvinna, alternativt ligga blickstilla i vattnet resten av dagen (inte mycket till bevis med ett fotografi av en stel krokodil som liknar en trädstam).
   Tyckte den rörde sig någon millimeter till och nu var jag näst intill säker på att detta var krokodilen. Frågan var bara vem som skulle ge upp först och röra sig, jag eller krokodilen. Det var en giganternas kamp, där vi på våra olika positioner höll oss fullständigt blickstilla.
   Ännu någon tid förflöt, men jag vet inte hur länge. Krokodilen rörde sig några ynka centimeter och jag noterade minsta lilla rörelse och visste att segern var min i krokodiljakten. Snart rörde han sig lite mer och vred på huvudet en bit. Som om han tittade upp åt mitt håll och tänkte:
   "Hmmm, det var en envis rackare den där människan, han verkar aldrig ge upp. Jag har ingen lust att ligga kvar i denna position längre, dessutom kliar det på magen, så han får väl ta ett kort av mig då".
   Om det var så han tänkte får vi nog aldrig veta. Men faktum var att han rörde ännu mer på huvudet, simmade lite runt och dök sedan ned under vattnet.

När krokodilen rörde sig, var ljudet av min kamera, det enda som störde friden. Vilken härlig seger det var och när krokodilen försvunnit under ytan (låg väl där och surade för att han förlorat), steg jublet ur min strupe.
   Jag hoppade, skrek och viftade på mina armar. Jag hade lyckats i min krokodiljakt och fått mina bilder. Krokodilen syntes inte till igen och efter någon halvtimmas väntande gav jag mig av på mitt segertåg tillbaka till mitt hotell.
   Enda smolken i glädjebägaren var att jag inte kunde visa den unga muslimska tjejen några bilder när jag kom tillbaka. Detta på grund av att jag endast hade diafilm i kameran och det fanns ingenstans i Ternate där det gick att framkalla den.
   Hon trodde naturligtvis inte på mig när jag berättade att jag sett krokodilen. Ännu mindre trodde hon på mig när jag sa att jag fotograferat den, men inte kunde visa upp några bilder.
   Fast jag visste ju att den fanns där och det räckte för mig. Men om sjön bildats av tårar från den gråtande krokodilen, låter jag vara osagt. Kanske var det så eller kanske inte. Det enda jag vet är att det bor en krokodil i denna avlägsna sjö.
   Slutsatsen av denna krokodilhistoria, är att det mycket väl kan finnas hajar i sjön, djupt inne i regnskogen, som jag hörde talas om i Irian Jaya. Och kanske finns det även fem meter långa ödlor och jättelika fjärilar där.
   Ännu vet jag inget om sanningshalten i dessa sägner/berättelser. Men en vacker dag skall jag ge mig av tillbaka dit, på jakt efter hajarna, ödlorna och andra märkliga ting jag hört talas om skall finnas där...

Ps.
Nedan finns bilder av krokodilen, på väldigt långt avstånd och kanske aningen svår att se. Men jag vet att det är Romeo, som sorgset gömmer sig i sjöns grönskimrande vatten och drömmer om sin Julia.

Detta var det första jag såg av Romeo (inringad i rött på bilden),
då jag nästan trodde att han var en stock som flöt omkring.

Här har Romeo tröttnat på mig och är på väg att dyka under utan.

Segern är min...

Ps(2).
Fann senare ut (när jag kommit hem till Sverige) varför jag inte hittade den andra kratersjön (där Julia bor), Danau Tolire Kecil. Den ligger en bra bit bort på andra sidan den stora vägen. Se kartan:

Text & bild: Robert Karlsson (6 mars 2001)

Vill du kommentera denna krönika, eller berätta om någon sägner du hört talas om under en resa, maila mig: res@jordenrunt.nu