Förra sommaren drog jag iväg på en kortare resa till Vitryssland och dess huvudstad Minsk. Det blev en minnesvärd resa, framförallt själva flyget dit och därifrån.

Jag hade beställt flygbiljett och hotell på en resebyrå här hemma. Flyget skulle ske från Arlanda med det Vitryska bolaget Belavia, de skulle flyg direkt till Minsk med en Antonov AN-24.
   Jag var klart skeptiskt till det planet måste jag erkänna (jag är ordentligt flygrädd även när jag sitter i ett stort plan). Försökte febrilt hitta information om planet på Internet, men lyckades inte.
   Inte ens det ryska bolaget Aeroflot flög Antonov framgick det på deras hemsida. Jag anade det värsta , att det skulle vara ett gammalt ryskt propellerplan som inte ens Aeroflot ville/vågade flyga med.
   På resebyrån sa de att på grund av att så många skulle flyga just med denna flight, så skulle de eventuellt sätta in en större maskin.

Alla ler åt Belavia
Fredagen den 9 juli anländer jag och min reskamrat Jimmy i god tid till Arlanda. Planet skall avgå 16.45 och nu är klockan ungefär tio över tre. Vi frågar chauffören på flygbussen vid utrikesterminalen om han vet om detta är rätt terminal för flighter med Belavia:
   - Javisst, svarar han och småler (förstår inte riktigt varför han småler).
   Vi går för att checka in, stannar till vid informationen för att fråga var man checkar in till Belavias Minskflygning. Damen i informationen småler när hon pekar ut riktningen åt oss.
   Vi hittar rätt incheckningsdisk och räcker över våra biljetter. Tjejen som tar emot dem, småler även hon när vi frågar om kvaliteten på planet och den stundande flygningen.
   Nu var jag verkligen fundersam, var alla så glada just i dag, eller hade det med Belavia att göra. För att ta det säkra före det osäkra, tar vi oss med språng mot taxfree och införskaffar lite matsäck (när jag flyger består "matsäck" av öl att lugna nerverna med innan flygningen och att ha vid start och landning).
   Lätt orolig drack jag en öl vid gaten och satt och väntade på att planet, en Antonov AN-24, skulle anlända. Men snart taxade ett Boeing plan från Iberia (spanska bolaget) in till vår gate. Härligt, Belavia hade hyrt in ett plan från Iberia. Nu kändes allt genast mycket lättare.
 

Planet såg ut att ha varit med om det mesta och många av oss svenskar tog oss för huvudet. Det blev en hel del fotograferande av planet. Detta var absolut värre än jag hade befarat, planet Antonov AN-24 ingav mig alls icke något förtroende.
   Klart tveksam till resan, klev jag på till slut på planet. Det var bara att sätta sig på närmaste tomma plats. Planet såg absolut inte bättre ut inuti. Gamla säten, sliten inredning, helt enkelt alldeles för mycket. Så jag blundade.
   Som tur var kom en flaska wiskey från en annan orolig svensk i planet och efter en djup och stadig klunk öppnade jag ögonen igen. Men planet såg lika slitet ut, dock kände jag mig lite bättre till mods tack vare medicinen (wiskey).

Startkablar till motorn
Det fanns ett 40-tal säten planet och det var så gott som fullsatt. Flygvärdinnan visar upp planets (enda???) flytväst innan start och går snabbt igenom säkerhetsinstruktionerna. Vi fick dock aldrig någon klarhet var flytvästarna förvarades eller om det överhuvudtaget fanns fler än den hon visade upp.
   Starten är försenad och rykten sprider sig likt en löpeld bland svenskarna i planet, att batterierna till startmotorn är slut. Efter en lång väntan kommer en servicebil rullande och ansluter några sladdar till höger vinges motor. Kan det vara startkablar tro.
   Motorn hostar till och började väsnas med ett öronbedövande ljud. Efter att motorerna provats under 5-10 minuter taxar vi så till slut ut mot startbanan. Skumpande ger vi oss, under ett otroligt oväsen från motorerna, iväg längs startbanan.
   Några passagerare (de som fått i sig mest wiskey eller annan "medicin") jublar och klappar händerna, andra tar sig för huvudet och själv greppar jag stadigt min ölburk och tar en djup klunk. Mödosamt klättrar vi upp mot skyn, motorerna väsnas och jag har ångest.

Dricker kylvatten från Chernobyl
Vi stabiliserar oss till slut på marchhöjden, cirka 5 500 meter upp, och svajjar framåt under ett helt obeskrivligt väsnande från motorerna. För att kunna konversera med någon i närheten krävdes hög röstvolym.
   Varje gång någon reser sig upp och tar ett steg ut i gången kommer flygvärdinnan och förmanar med oro i rösten:
   - Sit down please, sit down please!!!
   Som om hon är livrädd för att den som står upp, skall rubba planets jämnvikt.
   Förövrigt fick hon jobba som en "slav" och sprang fram och tillbaka längs planets mittgång. Den allra populäraste drycken hon serverade var helt klart rysk champagne (vi rensade lagret där).
   Däremot var mineralvattnet inte lika populärt, jag fick ett glas i handen då jag satt bak i "business class" och rökte en cigarill. Det var en hemsk upplevelse, mineralvattnet alltså. Smakade ungefär som kylvatten från kärnkraftverket i Chernobyl.
   Har visserligen aldrig smakat på kylvatten därifrån, men jag kan mycket väl tänka mig att det smakar ungefär som detta hemska mineralvatten. Det var lika roligt varje gång att lura på någon annan att ta ett glas mineralvatten och se deras min vid första klunken.
   Själv drack jag, som den duktige pojken jag är, upp allt mineralvatten i mitt glas och fick sedan flygvärdinnan att öppna den näst sista flaskan champagne (som egentligen skulle sparas till nästa flight).

Rökning i business class
Rökning skedde alltså längst bak i planet, vi kallade den avdelningen "Busieness Class". Där var bagageutrymmet och man fick sitta på golvet bland väskor, gamla flytvästar och en massa annat bråte. Flygvärdinnan förmanade oss att inte röra några spakar eller någon av luckorna.
   Tre -fyra stycken åt gången fick vi sitta där och blossa, om det blev fler så fick någon gå därifrån, annars kunde planet bli för baktungt. Vid ett tillfälle var vi cirka fem stycken som satt där, när två gick därifrån kändes det som planet rätade upp sig.

Till slut efter cirka 2,5 timmars flygning landade vi på ett gammalt "övergivet" flygfält (det fanns även en nyare och modernare flygplats längre utanför staden). Men det kändes helt rätt att det gamla planet vi flugit med skulle landa på denna gamla slitna flygplats.
   Att gå genom passkontroll och tull gick tämligen smärtfritt och sedan bar det av in mot centrala Minsk och hotell Planeta. Hotellet kostade 50 dollar natten och för den summan hade jag väntat mig ett tämligen lyxigt rum. Men det såg ut som ett motell från tidigt 60-tal.
   På väg ut på staden, var den första uppgiften att växla lite pengar och sedan kolla runt lite i av vad staden hade att erbjuda. Nere i foajen fanns ett växlingskontor och vi stod som bäst och tittade på vilken kurs de erbjöd för US Dollar.

Jag blir miljonär
Då kom en suspekt figur greppade min arm och pekade på kursen (310 000 rubel för en dollar) och skakade skrattande på huvudet. Han drog in mig i souvenirbutiken bredvid och halade upp tjocka sedelbuntar.
   Vi fick 420 000 vitryska rubel för en dollar. Växlade 40 dollar (cirka 320 kronor) och fick ett antal miljoner tillbaka, närmare bestämt 16 miljoner 800 tusen rubel. Äntligen var jag miljonär och med fickorna fulla av prasslande sedlar spatserade vi ut på stan för att storhandla.
   Minsk är väldigt kommunistiskt byggt. Staden jämnades näst intill helt och hållet till marken under andra världskriget och återuppbyggdes av den kommunistiska regimen efter kriget. Det är stora, breda och raka gator med jättelika betongklumpar utkastade (hus). Staden kändes väldigt lugn och säker.
   Vitryssland är gammelkommunistiskt, där folket hålls hårt. Hårda regler ochkännbara straff för att bryta mot några dessa. Bland annat såg man aldrig några vitryssar gå mot rött ljus eller korsa gatan annat än vid övergångställen. De enda som gjorde det var några andra turister och de fick betala böter. 100 000 kostade det, 100 000 vitryska rubel alltså (cirka två kronor).
   Staden var inte så mycket att eftersom de flesta betongklumpar (hus), såg tämligen likvärdiga ut. Dock fanns en stor marknad vid Dynamostadion (fotbollsstadion). På lördagar och söndagar såldes varor av alla de slag väldigt billigt. Bland annat CD-skivor för cirka miljonen (20 kronor).
Det fanns Internetcafeer i staden och på det jag besökte och för att surfa lite över en timma kostade det 520 000 rubel (cirka 10 kronor). En taxi mellan Internetcafet och hotellet (cirka 20 minuters resa) kostade 190 000 (4 kronor).
   Annat som var billigt i Minsk var till exempel rysk champagne för ungefär tio kronor, mat och naturligtvis vodka (några kronor för en liter).
   Efter fyra dagar i Minsk bar det av hemåt med skräckplanet igen. I säkerhet på Arlanda kunde vi pusta ut. Passade på att titta på däcken vid landningsställen, de var otroligt slitna (ett så slitet däck skulle man knappast ha fått åka bil med).

text & bild: Robert Karlsson (27 november 2000)