Att resa...in i det okända. Framför mig har jag svarta dagar att fylla med färg. Visst älskar jag mitt Sverige, det gröna Skåne med sin svarta mylla. Här har jag växt upp och här tror jag att jag kommer bli gammal. Ändå är det något som drar i mig, bort, ut i världen.
Resandet är som ett smittsamt virus som inte lämnar kroppen, och för varje människa jag möter som bär på detta resevirus blir min längtan efter äventyr allt större. Alla platser på jorden som finns att upptäcka, smaker att utforska och ljud att undersöka. Livet handlar om att lära, och lärandet fortsätter hela livet - om du vill.

- Vad har du lärt dig på din resa? Efter nästan fyra veckor med ryggsäcken som följeslagare fick jag frågan av en man jag mötte på en strand i solnedgången.
Tankarna började mala, jag ville komma med ett klokt och genomtänkt svar. Det enda jag kunde tänka ut var "det vet jag inte än, men jag tror att det är massor av små saker som tillsammans kommer att förändra mig som person. En del saker kommer jag att märka själv, andra förblir jag omedveten om".
Frågan höll sig dock kvar i mitt huvud, och när jag några dagar senare åter mötte upp med min sommarromans - en surfande amerikan med föräldrar som konverterat till buddismen - började mitt svar så sakta växa fram.

Resande handlar till stor del om möten. På min väg genom Mexico har jag mött underbara mexikaner som delat med sig av sina livsöden. På vandrarhemmen har jag träffat backpackers, där samtalen inleds med frågor om var man kommer ifrån, var man varit, vart man ska... Varje resa är unik på sitt sätt, men ändå är de alla så lika.
Uttrycket "gringotrail" är inte taget ur luften, amerikaner och andra västerlänningar finns inom synhåll hela dagarna. Alla vi gringos besöker samma byar, fotograferar samma exotiska indianer. Inte undra på att lokalbefolkningen tröttnar och slänger iväg en tomat då och då.
Jag har mött människor från hela världen; rest med en sydafrikanska, ätit middag med tasmanier, frukost med en japanska. Mött människor från Danmark, Spanien, Honduras, Argentina och Nigeria... Vi har alla olika kultur, olika syn på livet, på världen. Den gemensamma faktorn är att vi tillsammans befinner oss i ett land olikt vårt eget. Vi försöker leva sida vid sida med lokalbefolkningen, förstå tsss-andet som förföljer oss, och överbrygga språkbarriärerna.
För varje person jag träffar, och varje samtal jag för, fylls jag med nya insikter. Jag ger en del av mig själv, oftast bara en liten bit. Samtidigt får jag också del av de personer jag möter, olika mycket varje gång. Särskilt mycket tycker jag om de som får mig att tänka, som Vince med sin fråga om vad jag lärt mig på resan. Samtidigt känner jag efter ett tag, att stopp, nu vill jag inte mer. Jag har inte mer att ge, får inte plats med mer. Intrycken blir för många, huvudet för fullt, och jag väljer med större omsorg vem jag vill möta. Livsöden blir viktigare, destination och härkomst förlorar betydelse. Jag vill lära mig om livet, inte bara kallprata längs gringotrailen.

Idag är jag är hemma igen. Hålen som grävdes när jag gav av mig själv, de lyckade jag fylla igen med tankar och känslor. Jag frammanar bilden av vårt tält i ljuset av de tusen stjärnorna och ett ensamt stearinljus, och tänker att den största biten av mig fick han. Min sommarromans, som fick veta så mycket om mig som ingen annan vet. På den vitaste stranden i soluppgången, då spelar det ingen roll. Vi lever här och nu, och det enda jag har att ge är av mig själv, av mina tankar. Att dela med mig av mitt inre, och att aldrig sluta resa. Det är vad jag har lärt mig av min sommar i Mexiko.

Maja (21 augusti 2001)

Vill du läsa fler krönikor och debattartiklar som handlar om resor, gå då till avdelningen:
Resesnack (Krönikor)