I början av sommaren for jag och min hustru till norra Tanzania. Vi gillar safari, och den här gången tänkte vi ta steget upp i nästa division – vi skulle hyra en Landrover och ta oss runt bland djuren på egen hand.

För en gångs skull kretsade mina farhågor inför resan inte kring huruvida flygplanet skulle största eller inte. Frågetecknen kring det övriga som väntade var för många för att lämna mig tid nog att oroa mig för katastrofer.
Skulle vi möta ilskna elefanter på vägen? Eller kanske landsvägsrånare? Skulle vi hitta i nationalparkerna? Skulle vi alls bli insläppta i dem? Skulle vi inte ens komma fram till nationalparkerna, utan bli blåsta på förskottspengarna och stående på flygplatsen utan safarifordon?

Två veckor efter avfärden hade vi fått våra svar. Belåtna och dammiga efter många skakiga mil återvände vi till Arusha, utgångspunkten för vår resa, med många nya erfarenheter att packa ned bland det övriga bagaget och ta med hem. Våra farhågor hade kommit ordentligt på skam. Inte bara våra värsta sådana, utan allihop.

Färden hade i grova drag följt den vanliga safarirutten i området, till Lake Manyara, Serengeti och Ngorongorokratern. Så långt liknade vårt arrangemang en färdig köpesafari. Men sedan tillkom skillnaderna. Safaridagarna var fler. Det var vi själva som satt bakom ratten. Det var vi som stakade ut rutten. Det var vi som kollade oljan, tankade diesel och skötte pappersexercisen vid parkentréerna. Och, inte minst, det var vi själva som letade reda på djuren.

Så snart man andas det minsta om att dra på safari på egen hand brukar den lokala turistindustrin utbrista unisont: "Åk med en erfaren guidechaufför! Utan hans lokalkännedom blir det inga djur!" Det där är förstås båg, åtminstone halvbåg.
Min hustru och jag fick se lika mycket djur som på våra tidigare köperesor, och kunde högaktningsfullt vända ryggen till när de guidade safarifordonen flockades kring stackars utstirrade elefanter. Vi fick se gott om snablar ändå, och många av våra djurupplevelser blev våra privata – det var vi och djuren, och inte en enda annan bil i sikte.

Om man reser med chaufför går man miste om det roliga i att betvinga vägar, eller icke-vägar, som skulle ha gjort processen kort med den gamla Mazdan där hemma.
Över stock och sten, genom damm och lera, över vattendrag och uppför lodräta stup. Landroverns förmåga att ta sig fram, och att överleva behandlingen som den utsätts för, vill inte riktigt upphöra att förvåna, eller att roa.

Vi hade förlagt vår resa till början av juni, till den ett par veckor långa lågsäsongsluckan mellan slutet på vårens regnperiod och början på sommarens högsäsong. Det här var förvisso en chansning, eftersom regnen nu för tiden inte följer almanackan lika strikt som förr om åren.
Årets regnperiod visade sig dock ha följt de gamla traditionerna, och var precis överstånden när vi anlände. Vädret höll sig därmed mestadels vackert och vi fick logi och Landrover till lågsäsongspris, vilket gav oss råd att kosta på oss fler safaridagar.

Arrangemangen, som vi ordnade via e-postväxling med tanzaniska bolag, fungerade till punkt och pricka. En och annan dag hade vi förvisso kunnat utnyttja bättre.
Avstickaren till Serengetis nordligaste delar hade vi till exempel kunnat leva utan - förutom ett par lejon i morgonljus och en inte helt vanlig kungsfiskarart var det mest påtagliga i djurväg där uppe de stora, hungriga svärmarna av tsetseflugor.
Men det är alltid lätt att i efterhand putsa till en resrutt, särskilt om man utgår från en allroundrutt som vår. Resan var vår första på helt egen hand, och utan att darra nämnvärt på gaspedalen tog vi oss fram och åter i ett stycke, fastän kartan och verkligheten inte alltid överensstämde och fastän vi för första gången gav oss ut på till synes oanvända bushvägar i en dylik vänsterstyrd halvtraktor.
När vi till och med underskred resebudgeten kan denna vår första gör det själv-safari inte kallas annat än en framgång.

Vilken var då resans bästa djurupplevelse? Ja, det var nog genetterna vid Ndutu Safari Lodge. Visserligen blev de framlockade med ett stadigt kvällsmål och var väl om inte tama så åtminstone inte helt otama, men det spelar ingen roll. Genetter är små bedårande söta hjärtekrossare.
Bland de garanterat otämjda djuren hamnar hjordarna av migrerande gnuer och zebror högt på upplevelselistan, liksom de där lejonungarna, som närapå blev en färre när vi backade lite för glatt mitt bland dem.
Och alla hyenorna, förstås, som sina ibland osmakliga matvanor till trots ofta är rätt lustiga att se.

Resans förmodligen värsta missöde inträffade på Ngorongorokraterns kant, där jag under en promenad kring lodgen plötsligt fann mig angripen av mördarmyror. Jag kan berätta att det är en utmaning i självbehärskning att under behärskade former dra sig mot rummet, mot avslitningen av kläderna och mot duschen, medan de skoningslösa myrorna äter sig allt djupare in på benen.
Jag hade naturligtvis kunnat avverka sträckan i fråga rusande, men hade inte lust att bjussa de trettio sysslolösa tyska safarituristerna på lodgeterrassen på den saken. Inte på bekostnad av min värdighet. En luttrad safariräv biter ihop, strosar förbi, kisar mot solen och slår savanndammet ur hatten: "Guten Nachmittag!" Och, kommen utom synhåll, rusar för glatta livet.

Henrik Hult
www.savannen.com
Juli 2001

Henrik driver www.savannen.com, som är Sveriges bästa och största sajt om safari i Kenya och Tanzania. Det är en perfekt startplats på nätet för dig som planerar en safari i Afrika. Du kan läsa om djurlivet (och se många bilder) och nationalparkerna, få tips inför resan och hur du planerar din safari...

Vill du läsa fler krönikor och debattartiklar som handlar om resor, gå då till avdelningen:
Resesnack (Krönikor)