Sitter och jobbar med fönstret öppet, solen skiner in genom det och värmer upp min "höst-vinter-nedkylda-kropp". Det känns nästan lite asiatiskt och det är ett herrans liv på bilarna på vägen utanför (mitt i centrala Stockholm). Det tutas, är liv och rörelse och värmen väller in och klibbar på min rygg.
Om jag sluter mina ögon, känns det nästan som om jag befinner mig i Bangkok. Det är härligt och jag kan under en stund drömma mig bort. Men det är det väldigt svårt att HTML-koda sidor med slutna ögon och jag är tvungen att öppna dem igen. Känslan av att vara i Bangkok försvinner sakta, men det var som en vederkvickelse för själen att få en dos Bangkok.
Tänk att lite ljud kan göra att man förflyttar sig miltals. Det finns några andra ljud här i Sverige som jag förknippar otroligt mycket med minnesbilder från Asien. Ett sådant är en speciell signal från vissa hissar, som plingar till när de stannar vid en våning.
På Sida besökscenter har de en sådan signal på sina hissar, de skapar en så otrolig reselängtan att jag får problem att sitta kvar. Signalen ger mig tillbakaglimtar i mitt inre från Indonesien. På det stora statliga båtbolaget Pelnis skepp har de exakt detta ljud på sina hissar. Och varje gång jag hör det blir jag knäsvag.
Dessa Pelniskepp som korsar hela landet är så otroligt mycket Indonesien för mig (mitt favoritresland) och jag har gjort ett otal resor kors och tvärs genom näst intill hela ögruppen. Så ljudet av hissarna får mig att bli "sjuk" och lideslefullt längta tillbaka till Indonesien.
Första gången jag satt på Sida-centret (faktasökte i deras bibliotek) och hissen plingade till höll jag näst intill på att trilla av stolen och gå under. Kunde omöjligt koncentrera mig något mer på det jag höll på med, utan satt bara och väntade på nästa pling och drömde om Indonesien.
Varje gång jag hör plinget pirrar det till i magen på mig och koncentrationen på arbetet försvinner. Då och då stöter jag på ännu en hiss med samma signal och det skapar alltid samma känsla. På Sida-centret plingar det ofta från hissarna och det är alltid lika svårt för mig att få något research gjord när jag är där.
Ofta kan också en doft få mig att känna som om jag var tillbaka på luffen i främmande land. Det kan vara några stinkande sopor i en gränd, doften från köket på en kinarestaurang, en illaluktande pissoar på stan eller kanske en doft i en trappuppgång från någon lägenhet där de lagar asiatiskt.
Om än att det kanske inte alltid är trevliga minnesbilder som dyker upp när man känner doften av sopor eller en pissoar. Men de ger minnesbilder, som tillsammans med andra trevligare minnesbilder (som dyker upp tack vare de första minnesbilderna) bildar en helhet av mitt älskade Asien.
Det är som ringar på vattnet där jag kan drömma mig långt bort, tack vare en liten doft, eller ett ljud. Mitt undermedvetna reagerar på något och sänder ut signaler till min kropp och snålvattnet börjar rinna till.
Är det som drabbat mig, den mytomspunna "sjukdomen" resfeber? Ja, jag tror faktiskt det. Och attackerna kommer oftare och oftare.
Häromdagen fastnade jag framför en film från Indien på tv, det som mest gjorde att jag fastnade var indisk musik i början. Jag bara var tvungen att sitta kvar och titta och drömma.
Det var till och med så att jag blev sugen på att se en indisk fyratimmarslångfilm, ni vet dessa filmer som produceras på löpande band i Mumbai (Bombay). Som alla mer eller mindre har samma tema (mycket dans, sång och en hjälte) och är bedövande långtråkiga.
Jag intalade mig själv att jag aldrig lyckats stå ut med att titta mer än någon halvtimma på en av dessa filmer, men mitt undermedvetna ville inte ta reson. Så där satt jag och drömde mig till Indien, till någon liten by. Sittandes på en öppen plats tillsammans med hela byns befolkning, tittandes på en låååångfilm som visas på en provisorisk skärm av något kringresande biosällskap.
Jag måste verkligen var illa däran, är det någon som har ett botemedel mot resfeber...
Robert Karlsson
