Det är mycket man får uppleva under ett långt yrkesliv som journalist och reseskribent. De stora och dramatiska händelserna finns bara i fantasivärlden och hos unga studerande som drömmer om journalistyrket. Det är mera de små vardagliga, men nog så intressanta, händelserna som styr yrket. Men blir man dramatiskt gripen av polisen i New York med allvarliga män på två meter och händer som "dasslock" - då är man liten resenär. Jag ska berätta:

I mitten på 1980-talet var dåvarande SAS-chefen Janne Carlsson som mest i ropet. Han betraktades som en guru för allt vad framgångsrikt företagsledande hette. Surfande på den här vågen gav han ut boken "Riv pyramiderna".
När han skulle till USA för att presentera sin bok var jag en av fem resejournalister som fick följa med för att skriva om hans "eriksgata".
Första stoppet skulle bli New York med en rad förväntansfulla amerikanska företagsledare som törstade efter mer kunskap att flerdubbla sina redan höga vinster med.
Det minimala pressuppbådet från Sverige gav sig iväg mot New York med avgång från Köpenhamn och Stockholm.
Dock började före avresan hemma i min bostad det som sedan skulle utvecklas till stor dramatik väl framme på Kennedy Airport.
Jag har nämligen en mycket vanlig intolerans - glutenintolerans. De som drabbats av denna intolerans tål inte någon form av mjöl i mat - kort uttryckt.
Det innebär att vid alla resor utomlands måste jag ha eget bröd med dig för att få något i magen under t ex frukosten.
Min änglavingade hustru, Yvonne, bakade därför den dag jag skulle till New York en rejäl sats med goda kanelbullar; flyget skulle inte avgå förrän 11.25, varför det var god tid för storbaket på morgonen.
När bullarna kom ur ugnen stod jag beredd med handbagaget och stoppade bullarna överst där för att de inte skulle förfaras och för att jag skulle kunna smaska på några bullar under resan över Atlanten.
Iväg till Kastrup och upp i luften med sikte på New York.

När vi anlände till The Big Apple på eftermiddagen lokal tid hade vi en behaglig och lugn flygresa bakom oss. Janne Carlsson småpratade och vi befann oss verkligen närmare himlen med denne guru i stort välmående.
Tullfiltret på Kennedy Airport klarades av med snabbhet. Och så bar det iväg med handbagaget i handen till bandet med väskutlämningen.
När jag, och alla andra, stod där kände jag en tung hand på min axel.
"Sir. Händerna på huvudet. Stå stilla. Rör er inte. Det är polisen i New York som vill ha ett allvarligt ord med er".
Jag tyckte alla lampor släcktes vid bagagebandet. Det blev kallt omkring mig och jag började bli yr.
Detta beroende på att vid mina fötter och vid mitt handbagage på golvet hoppade fyra elaka bestar till doberman-hundar och morrande hotfullt mot mig.
Mina kolleger omkring mig var likbleka.
När några sekunder gått, som jag tyckte var en evighet, fortsatte poliserna sin ensidiga konversation:
"Hundarna indikerar att ni har mängder med knark i handbagaget. Ni ska bara lugnt och stilla följa med in på flygplatsens polisstation för vidare transport in till häktet i New York för förhör och förvaring på obestämd tid..."
Nu var hundarna vilda runt mitt handbagage. De högg efter det. Och poliserna var jättestora "biffar" med mycket allvarliga stenansikten.
Mina kolleger ombads av polisen att avlägsna sig från platsen - inte ens Janne Carlsson hade flasklock att säga till om. Polisen, eller jag, skulle i sinom tid höra av oss till hotellet.
Så ledde de iväg mig till polisstationen efter att de satt handbojor på mig. En bar handbagaget högt i luften för hundarna högg vilt efter det. En hade min resväska.

När vi kom in på polisstationen tog ett högre befäl kommandot och läste upp mina rättigheter.
Behöver det sägas att jag vid det här laget var rent ut sagt - "skiträdd".
Handbagaget åkte upp på ett glasbord och jag ombads att (med handbojorna borttagna) försiktigt öppna det utan onödiga rörelser.
När jag gläntade på blixtlåset till handbagaget vrålade hundarna i högan sky.
När jag stack ner handen bland mina grejer i handbagaget spändes alla muskler på de välväxta poliserna.
De hade händerna på sina vapenhölster.
Det första som kom upp var mammas hembakta bullar. Nu var hundarna vansinniga.
Poliserna kastade sig som en stor kötthög över bullpåsarna och började riva bland dem. Hundarna gick knappast att bemästra längre.
En doft av nybakat spred sig samtidigt över polisstationen.
Jag ombads ta sönder några bullar för att plocka fram knarket.
Där fanns givetvis inget knark av något slag - bara hembakat från Vellinge.
Poliserna såg måttligt roade ut och en svag förvirring började breda ut sig i rummet.
Jag var utom allt. Bara tillintetgjord.
Plötsligt rycktes hundarna bort från bordet och förpassades ut från rummet.
Nu var det riktigt hemtrevligt där med en härlig lukt av nybakat.
EN polis började småle. Jag vågade bara dra på ena mungipan.
Plötsligt brast de ut gemensamt i ett högt vrålflabb.
Hundarna hade reagerat på doften av nybakat och markerat!!

Poliserna började torka sig i ögonen och darrande på manschetten förklarade jag om min glutenintolerans och att jag alltid hade bröd med mig utomlands. I dag till och med nybakat.
Nu ekade skratten inne på polisstationen - och jag bad att äntligen få gå och kissa...
Efter många ursäkter sade polisen att de givetvis bad om ursäkt och att de självklart skulle köra mig till mitt hotell i New York.
De gjorde nästan honnör när de hörde att färden skulle gå till eleganta Plaza Hotel vid Central Park.
Nu blev det också ryggdunkningar och välkommen till New York.
Ut från polisstationen, doften av nybakat hängde envist kvar, och in i en hastigt nytvättad polisbil och in mot New York och Plaza Hotell.
Vi hade riktigt trevligt i bilen, faktiskt. Jag bjöd på några bullar och trivseln var maximal.
När vi närmade oss Plaza Hotel bad jag dem dra på sirenerna och gärna showa lite som plåster på mina sår vid ankomst och incheckning till Plaza. Det var de mycket gärna med på.
Jag anlände alltså till Plaza med tjutande däck, sirener och storväxta poliser, som bryskt avvisade mannen som skulle ta mitt bagage. De gick fram till incheckningen, blängde på den lätt bleke gentlemannen där och sade. "Tag väl hand om denne gäst, annars..."
Sedan blinkade de åt mig och for iväg med tjutande däck och höga sirener.
I lobbyn stod några som fullständigt tappat hakan - mina kolleger från Sverige. Av Janne Carlsson syntes inte ett spår...
Så kan också livet vara för en resenär från Vellinge, Sweden...

Jan Hjerth (Vellinge, 27 november 2002)

Vill du läsa fler krönikor och debattartiklar som handlar om resor,
gå då till avdelningen: Resesnack

Heta tips!
Jorden Runt´s nyhetsbrev
Om billigt flyg, ändrade visumregler, bra resesajter, tävlingar och mycket mer.
Hitta rätt guideböcker
Tips på billiga och bra guideböcker (även ordböcker och kartor).
Finn din flygbiljett
Fakta om och länkar till över 300 svenska resebyråer.
Backpackers Kit
Ger bland annat rabatt på boende runt om i världen.