"Träffade förresten ett helskönt svenskt par i 50-årsåldern på Ko Lanta förra veckan, dom reste bara med en kånken-rygga var. Snacka om lätt packning, jag trodde att dom bara var ute på en dagtur när dom kom."
   Dessa ord är Jakobs som berättar om ett sätt att packa för en långresa. Jag skall nu berätta om den raka motssatsen till att resa endast med en liten Kånken rygga. Jag befann mig i staden Golmud i Kina, då jag såg den största ryggsäck jag någonsin sett under mina resor.
   De flesta av de turister som tar sig till Golmud är på väg till Tibet och Golmud är bara en transitpunkt, varifrån man tar bussen de ungefär 35 timmarna till Lhasa.
   Själv skulle jag i och för sig cykla till Lhasa, men det är en helt annan historia än den jag skall berätta om nu. Nu skall det handla om makalösa packningar.
   Jag bodde i en sovsal på Golmud Hotell (då kostade det förresten 17 Yuan per natt för en säng i sovsalen) då jag stiftade bekantskap med något stort.

Jag tror det var andra dagen där som en japanska klev in i sovsalen och med henne forslades en makalös ryggsäck in. Den Japanska unga kvinnan (skulle tippa att hon var ungefär 21 år, tre månader och 17 timmar gammal) hade försökt att ta sig till Lhasa på det förbjudna sättet, men misslyckats.
   Då var turister tvugna att köpa bussbiljetten genom den statliga kinesiska resebyrån för strax över 1000 Yuan (ungefär 1000 kronor). Samma biljett kostade bara 250 Yuan för tibetaner och kineser.
   Visserligen ingick några halvdags stadsrundturer i Lhasa för turister, men att betala 750 för dessa är ganska saftigt överpris. Skulle tippa att man kan boka samma stadsrundturer i Lhasa för under hundralappen.
   Japanskan försökte alltså köpa biljetten direkt på bussen, som tibetaner och kineser gör, men hade misslyckats. Det går bara en buss per dag till Lhasa, så nu kom hon ganska besviken tillbaka till sovsalen på Golmud Hotell.

Hon trippade in på rummet och efter kom ryggsäcken. Hon hade lurat en liten kines att hjälpa henne att bära den och han vacklade under stor möda in i rummet.
   Det var den största ryggsäck jag någonsin sett och stod man bakom kinesen när han hade den på sig, såg man bara toppen av hans huvud och fötterna. Det var visserligen inte en speciellt lång kines, men ryggsäcken var ändå något utöver det vanliga.
   Svetten rann om kinesen när han sakta tog sig framåt och man såg hur han grimaserade när japanskan valde en säng långt in i sovsalen. Med ett brak släppte han ryggsäcken på golvet och sedan stod han ihopkrupen och flämtade en lång stund.
   Jag låg vid detta tillfälle på min säng och betraktade detta skådespel, samtidigt som jag naturligtvis undrade vad i hela fridens namn hon kunde tänkas ha fyllt den gigantiska ryggsäcken med. Det var helt klart inte bara papper, med tanke på vilka besvär kinesen hade att bära den så måste det vara mycket tyngre saker än så.

Ni må tro att hon höll oss på sträckbänken en längre tid och det kändes som en evighet innan den magiska "ryggan" äntligen blev öppnad. Men till slut fick vi i alla fall vara med om "the Grand Opening" och några av dess hemligheter blev för oss avslöjade.
   Jag har för mig att vi var tre stycken (min reskamrat Frommen och en till person som jag inte kommer ihåg var han kom från) som satt med ögon stora som meloner, när den första saken plockades ur ryggan. Eller förresten, de första sakerna var inte så sensationella, vill minnas att det var lite kläder.
   Jag tror bestämt att det var så att hon tänkte tvätta och vad som är normalt är ju att man som backpacker tvättar sina kläder själv eller lämnar till någon billig tvättinrättning.
   Tvättar man själv så brukar det ofta finnas tvättbaljor att låna på de billiga guest housen eller hotellen i Asien. Annars brukar brukar det fungera bra att använda handfatet eller att bara göra det i duschen.

Denna japanska hörde definitivt till den kategorin som tvättar själv och hon hade på sitt alldeles eget lilla sätt löst problemet med att finna något att tvätta i. För ur sin jätterygga drog hon nu med viss möda upp ett jättestor tvättbalja (med en ungefärlig diameter av 59,4 centimeter).
   Visserligen var det i plast och klart mycket lättare än om hon valt ett i till exempel rostfritt stål. Men att släpa med sig en egen tvättbalja verkade ju aaaaningens överdrivet. Och ett handfat av plast i denna storlek väger ju även det ganska mycket.
   Om hon nu måste släpa med sig ett handfat, så kan man ju tycka att det gott och väl skulle räcka med ett hälften så stort. Men vad vet jag, allt kanske skall vara jättelikt och överdimensionerat i Japan.
   Sedan tog tvättningen en hel evighet och hon lämnade oss att bara fantisera om vad mer av jättelika saker som fanns gömda i ryggsäcken.
   Troligen hade hon med sig några uppsättningar sängkläder och säkerligen kuddar. En handduk av storleken 4x3 meter var jag helt säker på skulle finnas gömd långt nere i ryggans innandöme.

Det var inte förrän senare på kvällen vi fick vara med om nästa föreställning. Japanskan skulle upp tidigt nästa morgon och försöka komma med bussen till Lhasa igen. Jag drog själv vidare nästa morgon, så jag vet ej om hon lyckades, men jag har mina tvivel.
   Med den ryggan blev hon nog direkt avslöjad, inte ens en kinesiska som skall flytta till Lhasa har något sådant med sig, så poliserna vid bussen såg nog direkt att detta inte var en kinesiska. Skulle tippa att hon till slut fick plocka fram sin STORA plånbok och betala turistpriset för bussbiljetten.
   Nåväl, tillbaka till sovsalen och kvällens föreställning. Japanskan skulle alltså upp tidigt och behövde ställa en klocka på ringning. Naturligtvis hade hon sin egen klocka med sig och nu halade hon upp den. Ni kanske undrar vilken sorts klocka det var, om det var ett litet och smidigt reseväckarur.
   Det är möjligt att denna klocka hon mödosamt drog fram en gång varit den senaste märket av reseväckarur, men det måste i sådant fall ha varit före första världskriget.

Klockan var av den modellen med rund urtavla (naturligtvis var det inte en digital klocka) och med två stycken klockor på toppen (som en liten klapp slår på när den ringer). Skulle tippa att bara urtavlan var ungefär 18,5 centimeter i diameter och kan tänka mig att när den ringer, så låter det som smärre kyrkklockor slår (så det var nog ingen risk att hon skulle försova sig).
   Detta hände sig vid pass året 1994 och jag måste erkänna att jag inte minns om det lät om klockan när den tickade (denna sortens klockor har annars vanligen den egenheten att varje tickande av sekundvisaren låter som ett hammarslag).
   Vad jag ej heller minns är huruvida hon halade fram sig egen uppsättning sängkläder ur ryggsäcken. Vad jag däremot minns är att ryggan var den största jag någonsin sett och jag glömmer aldrig kinesens miner när han stapplade in i sovsalen med den på ryggen...

Robert Karlsson

Ps.
Kanske har även du någon historia om en galen, rolig, stor, jättelik packning/väska/ryggsäck som du sett en resenär släpa/bära på. Skicka i så fall in några rader om detta. Skicka ditt material till mig:
res@jordenrunt.nu