Genvägen genom djungeln

- Självklart kan du åka buss den vägen till Gintu, säger indonesen på mitt hotel när jag pekar på den lilla vägen på kartan.

Jag frågar ännu en person och han säger likadant om genvägen som går genom Lore Lindu nationalpark på centrala Sulawesi i Indonesien. Den stora landsvägen är mer än dubbelt så lång som genvägen.
   Så jag ger mig iväg med minibuss på en fem timmars färd upp till Kulawi, därifrån en annan buss och dålig grusväg i tre timmar till Gimpu.Där finns inga hotel eller guesthouse, men för en liten penning kan man bo och äta hos byhövdingen. Under middagen kommer jag i samspråk med en guide som går med turister i parken och frågar honom hur mycket bussfärden kostar.
   - Det går ingen buss, säger han. Det är bara en djungelstig som är utsatt på din karta.
   Att åka tillbaka samma guppiga väg jag kom lockar inte, så jag bestämmer mig för att gå genom parken. Det är 57 kilometer och vanligen brukar det ta tre till fyra dagar för turister att gå denna sträcka till byn Gintu på andra sidan.

Guiden går för sakta
På morgonen när jag sätter mig för att äta frukost passerar guiden och några kamrater på djungelstigen utanför huset. De är på väg tillbaka för att hämta upp nya turister och säger att de skall göra sträckan på två dagar.
   En halvtimma senare ger jag mig iväg och har inga svårigheter att hitta rätt väg. Däremot ställer packningen till problem, jag har en liten ryggsäck på ryggen och en stor axelremsbag omväxlande på axlarna och i famnen. Båda bagarna är fyllda med en massa onödiga saker, sammanlagd vikt 17 kilo visar det sig när jag väger dem senare i en större stad.
   Efter 1,5 timmar kommer jag ikapp guidens gäng och går med dem i ungefär en halvtimma. Det går alldeles för sakta för mig, så jag sticker iväg själv.
   Det är fridfullt och lugnt att gå genom grönskan. Fåglar hörs uppe i trädtopparna och jag vandrar med ett glatt humör och en sång på mina läppar: "...jag går över dagstänkta berg, fallera...".
   Efter 16 kilometers promenad dyker den lilla skogsbyn Ao upp bakom snåren. Det är bara några hus och en warung, liten indonesisk kiosk som också säljer små maträtter. Jag köper lite kex och juice och tar paus. Efter en stunds tvekande vågar sig några barn fram till mig. En man undrar vad jag heter och var jag kommer från. Inte många indoneser pratar engelska, men eftersom jag talar indonesiska går det bra ändå.

Rank och svajande hängbro
Byn ligger bredvid en bred flod och stigen fortsätter på andra sidan, en hängbro är uppsatt högt över vattnet. Den är gammal och svajig med många plankor som är sönder eller saknas helt. Ibland är de ersatta med bambustänger och på flera ställen är det bara ett stort hål. Alltså ingen favoritbro för en person med höjdskräck.
   När jag kliver ut på första plankan knakar den betänkligt och går nästan av. Krampaktigt håller jag i vajrarna som går på varje sida i axelhöjd och tar mig sakta framåt. Hela tiden provande varje plankas hållbarhet innan jag kliver på den.
   Till slut kommer jag genomsvettig över och möter en kvinna som varit ute och samlat virke. Hon har ett stort knippe ihopbundna grenar balanserande på huvudet. Med snabba steg och utan att titta på plankorna nästan springer hon över bron.

Stigen slutar i vattnet
Ett par timmar senare går stigen rakt ned i floden som nu inte är speciellt bred. Jag vadar över till en klippa och balanserar sedan på en smal trädstam som ligger över vattnet. Efter tjugo minuters letande hittar jag till slut fortsättningen på stigen en bra bit längre upp för floden.
   Det dröjer inte länge innan det är dax att vada igen, men hur jag än letar i snåren på andra sidan går det inte att hitta någon fortsättning. Som en sista utväg går jag tillbaka genom vattnet igen och hittar naturligtvis stigen tio meter längre upp på den sidan av floden.
   Det börjar bli jobbigt, dricksvatten är slut och strupen blir torrare för varje steg. Det finns inga markeringar som visar hur långt det är kvar till Moa av de 26 kilometrarna från Gimpu.
   Klockan två är jag uppe på en kulle och långt nere i dalen syns några hus. Jublande vacklar jag in i byn Moa och frågar några barn om det finns ett guesthouse. De lotsar mig till borgmästarens hus, han hyr ut rum till turister. Jag faller ihop på den lilla verandan och frågar hest efter vatten. Barnen och borgmästaren kommer ut med en kanna och dricksglas. Jag ligger där utslagen och dricker glas efter glas.
   Ungarna och borgmästaren skrattar och jublar för varje nytt glas. Efter tio, barnen håller räkningen, har jag druckit tillräckligt och sätter mig på en stol. Vi sitter där och pratar i en timma om Sverige och den lilla byn. Hit till Mao går det bara att komma per fots och det finns ungefär 300 invånare.
   Lite senare går jag och en liten grabb och badar i den strida forsen som rinner precis bredvid byn, vattnet masserar mina ömma leder. På väg tillbaka passerar vi en volleyballplan där de just skall börja spela. Jag hoppar med i matchen som blir en tuff kamp fylld med skratt och glädje. En bit in i matchen kommer guiden och hans två kamrater sakta vandrande in i byn.

Byns fors är toalett, badkar och diskho
Det finns inga duschar eller toaletter i byn utan forsen är diskho, tvättstuga, toalett och badkar. Män badar uppströms och kvinnor nedströms. Vattnet är kallt och härligt där vi plaskar i mörkret eftersom solen precis har gått ned.
   Middagen är utmärkt och till den dricker vi palmvin. Drycken görs av saften från palmer, som får stå några dagar i ett krus för jäsning. Efter vinet och allt vandrande under dagen har jag inga problem att somna redan vid tiotiden.
   Vaknar dock vid tolvtiden av att magen är i olag. Med ficklampa i ena handen och en dassrulle i andra bär det av ut i kolmörkret till toaletten, nämligen forsen. Vattnet ström är stark och sliter i benen där jag balanserar på huk för att uträtta mina behov. Naturligtvis tappar jag toarullen som snabbt försvinner bort och det blir till att vaska rent med vatten i stället. Tillbaka i sängen går det snabbt att somna om igen.
   Nästa morgons stela leder försvinner med lite stretching och efter en ordentlig frukost är det dags att fortsätta promenaden. Djungeln håller sakta på att vakna, men det är lugnt och fridfullt med bara ljudet av vinden och lite fåglar. Det är härligt att vandra genom "tystnaden" i djungeln.

Kraftiga indoneser med stora djungelknivar
Stigen går uppe på en höjd bredvid en liten flod. På andra sidan står några kraftiga killar och hugger bambustänger med stora vassa macheter, långa djungelknivar. När de får syn på mig går de över en hängbro och ställer leende upp sig framför bron för fotografering. Även fast jag inte kan ge dem något kort, tackar de hjärtligt för att ha fått vara med på bild.
   Under lunchpausen kommer guidens gäng ikapp mig, en av dem har köpt en stridstupp. Han berättar att den skall säljas för det tredubbla priset senare. Vi slår följe resten av dagen fram till byn Toare där de stannar för att hälsa på en kamrat. Jag tar en kort matpaus, kex och vatten, ger mig sen av. Jag är trött och ledbruten i hela kroppen och vill komma iväg så fort som möjligt innan jag stelnar till. Det återstår tio av dagsturens 31 kilometer.
   Stigen är mycket bredare och går längs ännu en flod. Omgivningen liknar mer svensk skog än djungel, med lite hus här och där. Det är väldigt tungt att gå och jag är tvungen att lägga mig i gräset flera gånger för att återhämta krafter. Till slut går stigen ned i floden, en massa barn och vuxna tar eftermiddagsdopp där. På andra sidan går en grusväg in i byn, klockan är halv sex när jag hittar ett litet guesthouse.

Dagen efter beger jag mig ut på en 20-kilometers irrfärd hit och dit i granskapet på jakt efter några stora stenskulpturer. Resultatet blir magert och inga stenskulpturer påträffas, däremot är det leende människor överallt. Eftersom min enda packningen är en kamera och lite vatten är promenerandet inte speciellt jobbigt.
   Enligt tidigare uppgifter skulle det finnas en bank i byn där man kan växla pengar, men det stämmer inte. Däremot i staden Tentena, fem timmar bort med jeep, finns en bank.

Nio stycken i en jeep
Klockan åtta nästa dag stånkar en överfylld jeep uppför bergsvägen mot Tentena. Vi är åtta passagerare som sitter ihopklämda bland väskor och lådor.
   Staden ligger i en dal vid Pososjön och har en bank, men det går inte att växla resecheckar där. I staden Poso, 1,5 timmars resa norrut, går det att växla resecheckar. Eftersom det är lördag eftermiddag är det försent att åka dit, så jag tar i stället in på ett splitternytt Guest House. Får ett "lyxrum" för 20 kronor, sängmadrassen är ungefär fem gånger så tjock som de brukar vara. Naturligtvis alldeles för mjukt för att det skall gå att somna den natten, det tar flera timmar innan sömnen infinner sig.
   På måndag morgon bär det av till Poso för penningväxling, sedan minibussfärd tillbaka till Tentena. Vi stannar vid guest houset, jag springer av och betalar för rummet. Tar min väska och hoppar in i bussen igen och åker vidare söderut.

Robert Karlsson