Debatt 7


Dold apartheid

Det har gått tre år sedan förändringens vind svepte in över Sydafrika och sopade bort apartheidsystemet. Förhoppningarna på Nelson Mandela och ANC var gigantiska, men faktum kvarstår att inga jättelika förändringar har skett. Den största makten ligger fortfarande i de vitas händer, de äger nästan all affärsverksamheten och sitter på landets kapitalresurser.

Man kan säga att apartheiden finns kvar, om än i lite mer dold form. Överst på pyramiden finns de vita, under dem de färgade (mulatter och asiatiska invandrare) och längst ned i botten de svarta. De vita företagsägarna anställer helst vita till betydande poster och välavlönade jobb. De jobben som erbjuds åt övriga är oftast lågavlönade skitjobb som de vita inte vill ha.
   Till och med inom det statliga postverket råder olika lönesättning beroende på vilken ras du tillhör. En färgad kvinna gör samma jobb som en vit kollega, men har mycket sämre lön. Hon skakar uppgivet på huvudet och säger att det inte är mycket att göra åt det och att hon behöver jobbet.

Numera är alla, oavsätt hudfärg, välkomna att studera på universitet, men i realiteten är det bara de med pengar som har råd. De flesta svarta ungdomarna har inga föräldrar som kan finansiera en universitets-
utbildning. Ute i kåkstäderna, där de flesta svarta bor, är arbetslösheten stor och familjerna har nog problem bara att få ihop mat för dagen.
   Det är en ond cirkel, där hela tiden pengarna styr. Vill du ha ett bra jobb, måste du studera på högskola. Skall du kunna studera på högskola måste du ha pengar. För att få ihop pengar till högskolestudier måste du ha föräldrar som betalar eller ett jobb med god lön. För att få ett sådant jobb utan att ha studerat på högskola, bör du vara vit.

På lokaltågen i Kapstaden får alla åka. De två olika klasserna finns fortfarande kvar, men fortfarande är det till 95 procent vita i de dyrare och glest besatta förstaklassvagnarna. I tredje klass, lika många vagnar som första, är det fullsatt med, till 99 procent, svarta och färgade.

Bostadsområdena är strängt taget de samma: de vita bor i flotta områden och de flesta svarta och färgade bor i olika kåkstäder. I Khayelitsha, en kåkstad med 1-2 miljoner invånare, bor fortfarande svarta i skjul. De flesta har fått vatten och el, men annars har inga större förändringar skett.

Det stora problemet är att hur regeringen än hade gjort, så hade det blivit fel. Om de hade gått hårt åt de vita så de lämnat landet, hade troligen mycket affärsverksamhet och kapital försvunnit. Hur det kommer att gå för landet beror mycket på hur snabbt de vitas inställning mot svarta och färgade förändras.
   Troligen kommer det ta lång tid, detsamma gäller för en mer utjämnad lönefördelning mellan de olika grupperna. Frågan är bara om de lågavlönade och arbetslösa har tålamod att vänta den tid det kommer ta, kanske det dröjer till en eller två nya generationer har växt upp.

Text: Robert Karlsson



Skriv till redaktionen: exjordenrunt@hotmail.com

expedition Jorden Runt