På luffen i Ecuador & på Galapagosöarna
Jag trivs inte speciellt bra med den Svenska vintern. Därför åker jag oftast bort under denna tid. Här
kommer en berättelse och några bilder från den resa jag gjorde under 1997. Resan började med att jag, den 23 januari, flög till Quito, huvudstaden i Ecuador. På flygplatsen träffade jag två svenska tjejer varav den ena hade varit en längre tid Quito tidigare och därför kände till staden.
Vi delade på taxin från flygplatsen, direkt försökte en försigkommen taxichaufför blåsa oss på en massa
pengar. Det var lite svårt att genast få grepp om vad deras pengar är värda eftersom det går 2000
Bolivares på en svensk krona. Efter diverse hetsig diskussion så betalade vi taxin och steg in på det
hotell som svenskorna hade reserverat hemifrån.
De hade även plats för mig och det var det lyxigaste hotellet som jag bodde i på hela resan. Egen dusch, varmvatten och TV på rummet. Priset var ca 80 SKR per natt, hotellet hette Vienna och låg ca 10 minuters gångpromenad från Via Amazonas, centrumgata i nya stadsdelen.
Krossar ekvatorn
Några dagar senare bestämde vi att vi skulle åka och titta på ekvatorn. Den ligger bara någon mil utanför Quito, så det är enkelt att ta en stadsbuss dit. Vi åkte dit, besökte ett museum med en modell av Quito och klättrade upp i det monument som står vid ekvatorn. Inuti finns det ett fint museum, väl värt ett besök.
Givetvis fanns det massor med turister vid monumentet och med sedvanliga affärer som säljer souvenirer. Ett antal musiker och clowner försöker naturligtvis också tjäna lite på turisterna. Panflöjten är givetvis obligatorisk uppe i Anderna.
Efter några veckor Spanskkurs i Quito så var det karnevalstider i Sydamerika (dagarna fram till fettisdagen) och jag var lite sugen på att festa. Då gjorde jag en utflykt till Ambato där man inte bara kastade vattenballongen på varandra (som man gjorde i Quito), men istället sprutade man snöskum på varandra. Inte mycket jämfört med Carnavalen i Brasilien, men i alla fall något.
För att få information om var den bästa spanskakursen fanns, vilken djungeltripp som var den bästa samt vilken båt man skulle åka med på Galapagos så gick jag med i organisationen South American Explorers Club.
De hade bra information om allt detta, samt en möjlighet att mot en billig penning skicka Epost (offline). De hade en trevlig klubblokal där man kunde träffa likasinnade, läsa tidningar, låna böcker och ordnade ibland utflykter, jag följde med på en utflykt till nationalparken Pasochoa.
Djungel i Ecuador
Efter 3 veckor i Quito så bokade jag upp mig på en djungeltur med Emerald Forest tours. På deras kontor i Quito fick jag prata direkt med guiden Luis, till skillnad mot de flesta andra resebyråerna som bara sålde en tur men inte visste mycket om dem. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det var en grupp på 6 svenskar med på trippen. Dessutom var det en svensk tjej med som skulle börja jobba på kontoret i Quito och två trevliga schweizare med.
Vi lämnade Quito på lördagskvällen och åkte buss mot staden Coca som är en av städerna längst
västerut i Ecuador. Det gäller att komma så långt bort från bebyggelse som möjligt om man vill se vilda
djur i deras riktiga omgivningar.
Från Coca åkte vi i en lång kanot upp längs floden Napo i ungefär 6 timmar. I början när på åkte på Napo var floden stor och bred, men sen vek vi av inpå små, smala vattenvägar inne i djungeln. Slutligen kom vi fram till en liten sjö mitt inne i djungeln och här låg vårt läger Panacocha. Hyddorna vi bodde i var alldeles utmärkta, maten bra och de hade ett högt utsiktstorn som var utmärkt för att titta på djur- och fågelliv vid soluppgången.
Varje dag var det utflykter i djungeln, per fots eller i båtar. Vi tittade på olika örter som man använde till mat eller medicin. Vi såg spår från diverse djur, tittade på olika insekter och hur dessa är i symbios med den övriga naturen. Överallt var det grönt, grönt och åter grönt.
Simmar med pirayor
Vi tog oss då och då en simtur och bekantade oss med pirayorna. Pirayorna var enligt uppgift endast farliga vid extrema lågvattenperioder när det inte fanns så mycket att äta. Tidigare har jag hört att man skall undvika att bada vid soluppgång och solnedgång, samt om man har blödande sår. Dessutom sa någon att man inte skulle bada om man nyss varit och pinkat. Detta sista råd verkade vara mest viktigt att följa!
Hela tiden såg Luis och hans medhjälpare till att vi fick utmärkt mat Luis talade bra engelska så ingen hade några problem att förstå hans berättelser.
En dag efter djungelturen när vi kopplar av i hängmattorna utanför hyddorna där vi bor så hör vi plötsligt ett skrik från en av schweizarna som är inne och duschar. Vi drar genast slutsatsen att han har sett en extra stor
kackerlacka, han var inte riktigt kompis med insekterna. Eftersom han fortsatte att gorma en lång stund så blev vi tvungna att gå dit och titta vad han hade hittat i sitt rum.
Det visade sig vara en 10 centimeters Tarantella. Den såg ganska elak ut, gillade inte alls att bli störd när han satt på väggen och mumsade i sig en geting. Efter att ha frågat guiden så fick vi reda på att denna typ av tarantella inte var dödligt giftig, om man störde den kunde den bitas ungefär som en geting, de farliga tarantellorna levde i hålor i marken och fångade fåglar på nätterna.
Vi lät tarantellan avsluta sin måltid samtidigt som vi gick och åt. Sen tog vi och placerade tarantellan i en kaffekanna och satte lock på (ej lufttätt) och matade honom med lite flugor. Givetvis var jag tvungen att prova hur det kändes att ha en 10 cm spindel krypande på handen. Den kändes luden!
Övernattar hos medicinman
Efter 6 dagar i djungeln var det dags att återvända till civilisationen. Tillbaka resan längs floden, som var motströms, tog 12 timmar. Inklusive övernattning hos medicinman. Det kanske var lite väl turistigt, men ganska trevligt. Efter att ha åkt båt tillbaka till Coca tog jag en buss till Tena. Den tog cirka 6 timmar på små dåliga vägar. Efter en övernattning så fortsatte jag till staden Puyo.
Jag tänkte fortsätta till staden Baños, men jag fick reda på att vägen höll på att byggas om och den endast var farbar på söndagar.
Jag väntade till söndagen och tog sen bussen mot Baños. Den skulle ta ca. 4 timmar, men efter 2 timmar så var vi tvungna att stiga ur bussen och gå över ett vägbygge. Vägen var alltså inte farbar på söndagen som jag hade fått reda på. Vi var tvungna att vingla omkring över lerhögarna, jag med en stor, tung ryggsäck, andra i lågskor. Efter 15 minuters promenad kom vi fram till nästa buss. Det var ju inte så farligt. Vi åkte iväg och efter ca 20 minuter så stannade bussen igen.
Samma procedur igen, men nu hade det börjat regna, det började bli riktigt spännande att se hur många som skulle klara sig fram till bussen utan att halka omkull i leran. Dessutom fanns det ett antal plankor som man skulle balansera över, med 2 meters fritt fall under. Mycket spännande med en 20 kilos ryggsäck.
Totalt åkte vi med 4 bussar innan vi kom fram till Baños som är en liten turiststad med varma källor, fina berg runtom och även ett litet zoo. När jag steg av bussen träffade jag två Italienare som visade mig till ett hotell som hette Casablanca. Mycket bra litet hotell.
Svensk restaurang
I Baños hittade jag en restaurang som drevs av en svensk kille, Göran. Han hade blivit kvar efter att svenska ABV hade byggt ett vattenkraftverk utanför staden. Nu hade han familj och en restaurang i staden och verkade trivas bra. Jag stötte på svenskar överallt i Ecuador.
Jag tänkte ta tåget från närbelägna Riobamba till kusten, men eftersom det regnade så stannade jag några dagar i Baños för att invänta bättre väder. Efter ca. 3 dagar så tröttnade jag på att vänta på solen så jag tog en buss mot Riobamba. Den tog några timmar, men Riobamba låg på andra sidan bergen och där var det bara fint väder. Det hade alltså inte funnits någon anledning att vänta i Baños, men det gjorde ingenting för mig.
Nästa dag tog jag tåget kl 05.30 från Riobamba. Solen hade inte gått upp när tåget startade, men den gick upp strax efter. Når vi åkt några timmar så blev det väldigt varmt i kupén så jag klättrade upp på taket där det redan satt en massa människor. Utsikten från taket var fantastisk och tåget slingrade sig sakta och säkert nerför bergen mot kusten.
Mot kvällen anlände vi till Guyanquil där jag träffade på en kille som hade gått i samma spanskaskola som jag i Quito. Jag letade reda på ett bra och billigt hotell och sen gick vi ut på stan.
Alla i Quito hade talat om för oss hur farlig och otrevlig Guyanquil var, men jag tyckte det var en trevlig och varm stad. Men naturligtvis var människorna där annorlunda. Vi frågade efter ett bra ställe att gå till för att dansa, ta någon öl och prata med människor. Som vanligt när en kille/killar frågar efter ett ställe att gå till så blir man visad till ett ställe med många vackra flickor som gör det mesta mot betalning.
Senare på resan tog sig Jan till Galapagosöarna, läs här!
Text och bild: Jan Johansson
(8 april 1998)
© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.
LinkPool,
Annonsera gratis mot Svenska Företag
|
