Vi strosade runt lite i naturen, hittade snö och is nere
vid en liten bäck. Nåväl efter kanske en halvtimma
var motorn med på noterna och jeepen skumpade åter
framåt. Passerade dagens andra vägskylt, som visade
på att det var en maxhastighet på 30 kilometer här.
Snacka om onödig vägskylt. Den som vill köra fortare
än 30 (om nu det överhuvudtaget är möjligt)
måste antingen vara masochist eller vara ute efter att förstöra
sitt fordon.
Flod, kanjon och tjock is
Liksom tidigare på dagen var helhetsintrycket av färden
att det mestadels bara var att följa olika hjulspår
ut på grässtäppen. Ibland var det några
partier grusväg som verkade gjorda lite på måfå
här och där (som sedan glömts bort av de som skulle
göra en väg här).
Skall inte orda mer om denna så kallade väg, det jag
kan säga är dock att Lonely Planets författare
av guideboken till Mongoliet knappast kan ha varit här (för
då hade de inte skrivit att det skall vara bra vägar).
Vi stannade under eftermiddagen vid en sevärdhet. Totalt
meningslöst. Ett stort klippblock som stod ute på stäppen.
Har någon sorts religiös betydelse för mongolerna
verkar det som, men för oss var den inte mycket av värde.
Vid tretiden började vi så äntligen närma
oss vårt slutmål för dagen som skulle vara en
sjö (Terkhiin Tsagaan Nuur) i en nationalpark med många
vulkaner och berg. Stannade till vid en flod, som grävt ned
sig djupt och bildat en kanjon. Det var mycket och väldigt
tjock is på sidorna och man började så smått
undra om inte "vår" sjö också skulle
vara frusen.
Inte så längt efter detta stopp var det dags igen,
nu för dagens andra "sevärdhet", nämligen
Kings Tree. Detta var helt och totalt meningslöst. Ett ganska
stort träd med många grenar, som var prydda med blåa
tygstycken. Det satt sedlar på grenarna som troligen någon
sorts religiös offergåva.
Det låg även slängt massa flaskor vid trädet
(många vodka buteljer) och jag vet ej om även detta
var offergåvor eller om det gav framtida lycka att dricka
sprit vid trädet och sedan slänga tomflaskan där.
Vi drog vidare ganska snabbt och kom fram till den lilla byn Tariat
(som ligger åtta kilometer från sjön).
Svårt att hitta boende
Vi körde in på en liten gård, där det bland
annat stod en gir. Gir är ungefär som ett tält
och en vanlig bostad för mongolska nomader och även
en stor del av övriga mongoler. I en av gir:erna (kan man
stava det så??) tycket vår chaufför att vi kunde
bo och det skulle kosta 2 000 tögrög (ungefär 20
kronor).
Ingen av oss var dock särskilt intresserade av detta, då
det bland annat luktade mindre gott därinne och dessutom
var ett tråkigt område. Det skulle finnas ett hotell
i byn och vi bad om att få åka dit i stället.
Motvilligt blev vi körda dit (kändes lite som vår
chaufför skulle få ta del av inkomsterna om vi bodde
i giren vi just varit på).
Det visade sig dock att hotellet var stängt. Då försökte
vi förklara för "chaffisen" att vi ville bli
körda ned till sjön. Där skulle finnas boende i
turist-camper (gir), som dock var dyra (250 kr natten) men eventuellt
skulle gå att pruta på. I annat fall hade vi tält
och campingutrustning.
Var dock svårt att få honom att förstå
detta. Vi hamnade till slut vid skolan, där det enligt uppgift
skulle finnas en lärare som kunde engelska. Utanför
skolan satt det tre västerländska killar och vi tog
för givet att de var turister. Det visade sig dock att dessa
amerikaner arbeta som volontärer i byn.
De kunde prata en del mongolska och agerade tolk åt oss.
De berättade även att det fanns ett till hotell i byn.
När sedan lärarinna kom informerade hon oss om att båda
hotellen var stängda, men att vi gärna fick bo hos henne
om vi inte hittade något nere vid sjön.
Inträdet till nationalparken och sjön var 1 000 tögrög
(10 kronor) per person och 3 000 för bilen. Vi skumpade fram
de sista kilometrarna för dagen och åkte upp över
ett krön. Där var äntligen sjön och det var
riktigt vackert. Naturligtvis var sjön helt frusen (trots
att det var i mitten på maj och riktigt varmt).
Billigt boende hos familj
Vi rullade ned till något som såg ut som ett blivande
turist-camp, med flera olika gir:er utplacerade på ett inhägnat
område. Turistsäsongen här vid sjön var långt
ifrån igång (först kring slutet på juni),
men vi kunde ändå få bo där. Antingen betala
15 000 per person för en turist-gir eller 3 000 i familjens
(de som drev stället) ena gir.
Båda girerna såg ungefär lika ut, så vi
valde naturligtvis det billigare alternativet. Troligen var det
så att de inte ägde stället och all uthyrning
gick till ägaren, men om vi bodde i deras gir, så gick
pengarna till dem. Chauffören fixade så att familjen
skulle ta oss ut på fisketur till kvällen (som vi förstod
det så fiskade de med stora spjut).
Vi packade ur jeepen och "flyttade" in i gir:en. Chauffören
skulle bo någonstans i byn, så han drog iväg
efter ett tag, men skulle komma åter klockan tio nästa
morgon.
Blev sedan bjudna på middag, bestående av kokt fisk.
Jag är ingen fisk-fantast och att äta det helt utan
något annat till än fiskbuljongen efter kokningen är
ingen direkt höjdare. Men mamman i huset (i gir:en) serverade
och för att inte göra henne ledsen var det bara att
äta och se glad ut.
Jugge och Jonas la sig sedan och vilade en stund, vilket ganska
snart övergick till sömn. Thomas och jag gick ut en
stund på en liten promenad uppför närmaste lilla
bergstopp. Det var onekligen ganska fint utsikt. Vi vandrade sedan
sakta ned till oss och jag satte mig i solen och skrev dagbok
(solen sken starkt trots att det var sent på kvällen).
Skrivande av dagbok inne i giren.
Liten fisketur blir lång
Klockan nio skulle vi sedan ge oss ut på fisketur med familjen.
Klockan blev ungefär halv innan vi kom iväg och en ung
kille visade oss vägen. Vi trodde att det skulle bli fiske
nere vid sjön, men han red på häst och troligen
skulle vi lite längre bort.
Han hade inget spjut med sig, så det skulle troligen bli
fiske på något annat sätt (göra hål
i isen och pimpla kanske). Trots den sena timman hade inte solen
gått ned ännu och det var fortfarande varmt. Hade bara
en T-shirt och en skjorta på mig, men det skulle nog räcka
på denna lilla promenad och korta fisketur.
Vi kom dock snart iväg ifrån sjön och tog oss
i stället in i ett skogsparti. Blev mer och mer fundersam.
Jonas hade sprungit tillbaka tidigare då han glömt
något och när han kom ikapp, sa han att mamman i giren
pekat på klockan tre (men inte kunde hon mena att vi skulle
vara ute och fiska till tre på natten).
Efter ett tag hördes andra hästar och röster som
närmade sig. Det var ytterligare fem-sex mongoler som kom
för att fiska med oss. De hade med sig ytterligare utrustning,
bland annat långa spjut och höga vadarstövlar.
Promenaden blev lång och vi anade att det inte skulle bli
fiske i sjön, utan snarare en flod som inte var frusen. Jugge
och Jonas fick rida en del, och hästarna gnäggade lätt
förskräckta över detta (eller så fanns det
någon annan anledning till att de var upprörda).
Efter ungefär en timma var vi äntligen framme vid floden,
men det dröjde en bra stund innan något hände.
Det hade vid det här laget blivit mörkt och kallt. Nu
lutade det mer och mer åt att det skulle bli en långkörare
och man kan knappast säga att någon av oss var klädda
för ett långt nattfiske.
Till slut började det hända saker och mongolerna försökte
tända eld på en bit av ett däck, som de sedan
skulle sätta i ett galler som satt i änden på
en lång stör. De hade dock vissa problem att få
eld på gummi-biten och vi fick samla ihop ved och göra
upp en liten brasa.
Då gick det bättre att få eld på gummit.
Sedan klev tre man ut i floden, en med gummi-facklan som lyste
upp över floden och bredvid honom gick två stycken
med varsitt spjut. När sedan en fisk kom simmande högg
de till obönhörligen. Det var ganska intressant att
se ett tag, men kylan och tröttheten gjorde att vi mer och
mer ville hem.
Irrfärd i natten
Vid halv ett hade de lyckats fånga en 4-5 fiskar och vi
var klart nöjda med det hela och ville mer och mer hem. Mongolerna
verkade dock inte ha några större planer på att
sluta fisket än på ett par tre timmar. Till slut blev
det så att en av dem skulle visa oss vägen hem.
Det var den äldsta farbrorn, vi kallade honom Papa, som skulle
guida oss genom nattmörkret. Ett problem var dock att ingen
av oss hade något att lysa upp vägen med, då
Jugges ficklampa strejkade. Papa verkade dock inte se detta som
något problem, utan knatade glad i hågen rakt in i
den kolmörka mongolska skogen.
Ett problem med att vandra genom en skog i mörker är
att det är ganska svårt att se de olika hinder som
finns i ens väg. Visserligen upptäcker man dessa förr
eller senare, men i längden blir det lite halvjobbigt att
gå in i buskar, snubbla över stenar och trampa ned
i gropar.
Papa däremot verkade ha ett sjätte sinne när det
gällde att undvika alla buskar, lösa stenar, hål
och sprickor. Vi däremot snubblade, halkade och tog både
ett och två revolutionerande nya "danssteg". Själv
halkade jag till vid ett tillfälle på en massa lösa
stenar och satte mig med ett brak ned på de vassa stenarna.
Fick ett stort hål i byxan och sår på ena skinkan
och armbågen.
Det enda som var synd, var att Papas lokalsinne inte var i klass
med hans förmåga att undvika alla hinder. Vi formligen
irrade runt i cirklar och han lyckades leta upp varenda stenröse
som fanns och ledde oss rakt in i det. Väl inne i stenröset
vägrade han lämna det och gick längs med det i
stället för att gå kortaste vägen genom det.
Av oss fick den som gick först, strax efter Papa, rapportera
till de bakom om vilka hinder som väntade (ofta var det av
principen att när man snubblat på en sten eller vinglat
fram på lösa stenar, så berättade man det
för de andra). Vi var nog alla övertygade om att minst
en av oss skulle bryta en fot eller något liknande. Att
vi någonsin skulle lyckas ta oss ut ur skogen kändes
inte troligt. Men vi hakade dock på Papa och hoppades på
det bästa.
Klockan kvart i tre kom vi äntligen hem och irrfärden
på över två timmar var över. Det var fyra
trötta pojkar som intog giren (tältet) och efter lite
varm dryck somnade vi alla ganska snabbt.
